debord

Guy Debord om historiemedvetandets uppkomst

§ 131.
Den irreversibla tiden är de härskandes tid, och dynastierna dess första måttstock. Skriften är dess vapen. /…/ Med skriften uppstår ett medvetande som inte längre bärs upp av och överförs genom omedelbara relationer mellan levande, ett opersonligt minne som tillhör samhällets administration. “Skrifterna är statens tankar, arkiven dess minne” (Novalis).

§ 132.
Krönikan är ett uttryck för maktens irreversibla tid och även ett medel att upprätthålla denna tids voluntaristiska framåtskridande utifrån sin tidigare bana. Ty denna tidens inriktning är dömd att gå under med varje särskild makt och falla tillbaka i den cykliska tidens likgiltiga glömska, den enda tid som de jordbrukande massorna känner, de som förblir oförändrade mitt bland sammanstörtande imperier och tideräkningar. Historiens ägare jar givit tiden en mening /…/
Det är därför de orientaliska imperiernas historia för oss inskränker sig till religionshistoria; dessa tideräkningar som fallit i ruiner har bara efterlämnat den skenbart autonoma historien hos de illusioner som omgivit dem.

§ 133.
För att den torra oförklarliga kronologi med vilken den gudomliga makten /…/ talar till sina undersåtar ska kunna övervinnas och bli till medveten historia, krävs det att mer omfattande grupperingar har upplevt ett reellt deltagande i historien. Ur den praktiska kommunikationen mellan dem som erkänner varandra som innehavare av ett unikt nu och som förmår att uppfatta den kvalitativa rikedomen hos händelser och omständigheter som liknar deras egna – deras epok – växte den historiska kommunikationens allmänna språk fram. De för vilka den irreversibla tiden har existerat upptäcker i den både det som är värt att minnas och det hot som glömskan utgör.

§ 135.
Ur sammanstötningarna mellan folken i Medelhavsområdet och ur Romarrikets uppgång och fall uppstod de halvhistoriska religioner som kom att bli grundläggande faktorer i den nya tidsuppfattningen och i den avskilda maktens nya rustning.

§ 136.
De monoteistiska religionerna har utgjort en kompromiss mellan myt och historia, mellan den cykliska tid som ännu var förhärskande i produktionen och den irreversibla tid där folkslag drabbar samman och nybildas. /…/ Tiden är helt och hållet inriktad mot en enda slutlig händelse: “Guds rike är nära.” /…/ Den halvhistoriska religionen upprättar en kvalitativ utgångspunkt i tiden (Kristi födelse, Muhammeds flykt), men dess irreversibla tid /…/ vänds i det religiösa tänkandet till sin motsats, till en nedräkning: en väntan /…/ Evigheten har lämnat den cykliska tiden. Den befinner sig hinsides. Den får tidens irreversibilitet att förlora sitt värde och avskaffar historien inom historien själv genom att placera sig i en punkt där den cykliska tiden har stannat och upphävts, på andra sidan den irreversibla tiden.

Guy Debord, Skådespelssamhället

Guy Debord om den historiska tiden på samhällets ytskikt

§ 125.
Människan “den negativa varelse som är endast i den mån som hon upphäver Varat, är identisk med tiden. /…/ Historien har alltid existerat, men inte alltid i sin historiska form. Människans temporalisering, som den kommer till stånd genom samhällets förmedling, är det samma som att tiden förmänskligas. Tidens omedvetna gång kommer till uttryck och blir verklig i det historiska medvetandet.

§ 126.
Fastän fortfarande fördold tar den egentliga historiska utvecklingen sin början med den långsamma och omärkliga framkomsten av “människans verkliga natur”, denna “natur som föds i den mänskliga historien – i det mänskliga samhällets tillblivelseakt”. Men samhället /…/ är bara medvetet om en evig nutid. /…/ Tiden förblir orörlig, som ett slutet rum. Då ett mer komplext samhälle så småningom blir medvetet om tiden, är det snarast för att förneka den, ty i tiden ser det inte det som passerar utan det som återkommer. Det statiska samhället organiserar tiden efter sin direkta upplevelse av naturen, efter den cykliska tidens modell.

§ 127.
Redan hos nomadfolken är upplevelsen av den cykliska tiden förhärskande, ty under deras vandring återkommer ständigt samma omständigheter. Hegel anmärker att “nomadernas kringströvande är enbart formellt ty det är begränsat till likartade områden”. Det samhälle som slår sig med på en plats och skänker innehåll åt rummet genom att iordningställa individualiserade platser, finner sig också instängt inom ett sådant område. Den i tiden upprepade ankomsten till likartade platser blir nu i stället tidens rena återkomst på ett och samma ställe, en upprepad serie åtbörder. Övergången från ett nomadiserande herdeliv till bofast jordbruk innebär att en lättjefull och innehållslös frihet ersätts av mödosamt arbete. Det agrara produktionssättet, som styrs av årstidernas växlingar, är grunden för en fullt etablerad cyklisk tid. I den är evigheten inbyggd: den är det sammas ständiga återkomst här på jorden. Mten är den enhetliga tankebyggnad som garanterar en kosmisk ordning kring den ordning som samhället redan upprättat inom sina gränser.

§ 128.
Det samhälleliga tillägnandet av tiden, eller människans tillblivelse genom det mänskliga arbetet, utspelas i ett samhälle uppdelat i klasser. Makten som etablerat sig ovanpå den brist som råder i den cykliska tidens samhälle, den klass som organiserar det samhälleliga arbetet och därur tillägnar sig ett begränsat mervärde, tillägnar sig likaledes ett temporalt mervärde ur sin organisering av den samhälleliga tiden: denna klass åtnjuter för egen del den irreversibla tiden som är utmärkande för allt levande. Den rikedom som över huvud taget kan existera koncentrerad i maktens domäner för att materiellt förbrukas i överdådiga fester, förbrukas också genom ett slöseri med historisk tid på samhällets ytskikt. De som besitter det historiska mervärdet är också de som har kunskap om och glädje av upplevda händelser. denna tid, som är avskild från den kollektiva organisering av tid som är förhärskande i den repetitiva produktion som äger rum på samhällets basplan, rinner iväg ovanför sin egen orörliga samhällsgemenskap. Den är äventyrets och krigets tid, /…/ Historien inträffar alltså för människorna som ett främmande inslag, som något de inte har önskat och som något de trodde sig vara skyddade mot. Men på denna omväg återvänder också den mänskligetens negativa rastlöshet som fanns med i upphovet till all utveckling och sedan hade somnat in.

§ 129.
Den cykliska tiden är i sig en konfliktlös tid. Men i denna tidens barndom införs en konflikt: först kämpar historien för att i härskarnas praktiska aktivitet bli till historia. Denna historia skapar en irreversibilitet på ytan, dess gång skapar själva den tid den tömmer ur det inre av det cykliska samhällets outtömliga tid.

Guy Debord, Skådespelssamhället

Guy Debord (1988) about the social media experts

McLuhan himself, the spectacle’s first apologist, who had seemed to be the most convinced imbecile of the century, changed his mind when he finally discovered in 1976 that “the pressure of the mass media leads to irrationality,” and that it was becoming urgent to modify their usage. The sage of Toronto had formerly spent several decades marveling at the numerous freedoms created by a ‘global village’ instantly and effortlessly accessible to all. Villages, unlike towns, have always been ruled by conformism, isolation, petty surveillance, boredom and repetitive malicious gossip about the same families. Which is a precise enough description of the global spectacle’s present vulgarity /…/
However, McLuhan’s ungrateful disciples are now trying to make people forget him, hoping to establish their own careers in media celebration of all these new freedoms to ‘choose’ at random from ephemera. And no doubt they will retract their claims even faster than the man who inspired them.”

Guy Debord: Comments on the Society of the Spectacle, XII (1988).