deleuze

Gilles Deleuze om subjektet, sammanfattad av Fredrika Spindler

subjekt är den som nödvändigt också kan omvandlas till objekt, till föremål för andras agens och begär; /…/
Annorlunda uttryckt är subjektet den entitet, i det politiska, som både kan utöva makt och bli utsatt för den: /…/ subjektet blir därmed också den entitet vars existens måste förstås och förhandlas utifrån två olika perspektiv: dels i förhållande till andra subjekt (samexistensen), dels i förhållande till det övergripande ramverk som utgörs av Staten i en eller annan formulering. Kort sagt: subjektet /…/ utgör den minsta men mest väsentliga nämnaren i den ekvation som tecknas i termer av individualitet och kollektiv samexistens, helheten överflyglad av en statlig struktur. Att detta historiskt enhetliga, essentiella subjekt, som utgör grunden även för en senare liberal tanketradition, kritiserats /…/ har inte inneburit att det blivit mindre centralt för den politiska teorin.
/…/
Utifrån Humes Avhandling om den mänskliga naturen visar Deleuze hur subjektet skapas som en ständigt pågående serie av språng eller syntetisering av de idéer som bildas av intrycken som kommer emot sinnet. /…/ Sålunda är subjektet verkligt, men verkligt främst som effekt, /…/
Men detta avslöjande innebär inte att subjektet därmed ogiltigförklaras. /…/
Tänkandet handlar om att uppnå ett minimum av konsistens för att motstå kaos och sönderslitande krafter, ett minimum av koherens för att världen inte ska brytas upp i blixtrande snabba rörelser utan vare sig namn eller form, för att inte vår deliriska fantasi, närd och påeldad av rädslorna, fördomarna och mardrömmarna, ska ge liv åt monstruösa kreatur som uppslukar såväl oss själva som världen.

ur Fredrika Spindlers kapitel “Gilles Deleuze” i Samtida politisk teori, red. Stefan Jonsson (Tankekraft, 2015)

Kritik av en förnuftsmässig självgodhet

Eichmanns gärningar, menade Arendt, var inte resultatet av någon demonisk natur, utan av banala dygder respektive brister som plikttrogenhet, karriärlystnad och tanklöshet. Konsekvenserna av hans gärningar var monstruösa, avsikterna banala. Poängen är att ondskan därmed hamnar i ett nytt ljus: den har egentligen ingen egen existens; ondskan är till syvende och sist inget annat än brist på tänkande.
En aspekt av det synsättet är en närmast cartesiansk föreställning om tänkandet som en essentiellt mänsklig färdighet. Idén utvecklas i inledningen till första delen av The Life of the Mind: /…/ Om människan är ett förnuftigt djur är det själva förnuftigheten som håller det onda borta: “frånvaro av tänkandet är inte dumhet; /…/ det är snarare tvärtom, att gemenhet kan orsakas av frånvaro av tänkande”. Det är något frapperande klassicistiskt över denna förnuftstro. Arendt anklagar kryptiskt de tyska idealisterna, med Hegel i spetsen, för att agera som om Kant inte hade funnits – frågan är om det inte är mer komprometterande att hennes eget resonemang ger sken av att varken Auschwitz eller Hiroshima någonsin ägt rum. Om dom bara hade tänk efter…
Peter Dews kommentar om Fichte passar därför in också på Arendt: “Fichtes tilltro till förnuftets kraft lever vidare i den samtida övertygelsen om att ifall vi bara sätter in tillräckligt mycket kunskap och politisk beslutsamhet så kan vi – i princip – organisera mänsklighetens gemensamma liv på basis av fred och rättvisa.”
Det finns anledning att “slutligen också lära sig misstro tänkandet självt”, skriver Nietzsche vid ett tillfälle i Bortom gott och ont. För kan inte just tänkandet “ha spelat oss det största sprattet? Och vilken garanti finns et för att det inte skulle fortsätta att göra vad det alltid har gjort? Allvarligt talat: tänkarens oskuld har något rörande och vördnadsbjudande över sig”. Som vanligt hos Nietzsche vetter kommentaren åt en mängd håll och möjliga tolkningar; bland annat öppnar den för en kritik av en förnuftsmässig självgodhet som är vanlig inom all humaniora – Arendts inflytelserika syn på ondska är bara ett exempel på hur tänkandet koncipierar sig självt som ondskans motståndare par excellence.
Men även om det inte alltid görs så oförblommerat som hos Arendt, är det en bild av tänkandet som är svår att ta sig ur. Ska man tro Gilles Deleuze bygger större delen av den västerländska filosofihistorien på en bild enligt vilken tänkandet som sådant står i en naturlig relation till sanningen. Tänkandets goda natur, att det är predestinerat att nå fram till det sanna och inte det falska, är så att säga en utgångspunkt för tänkandet, en grund som alltid är förutsatt innan filosofen tryggt skrider till verket. Den misstro Nietzsche efterlyser är ur den synvinkeln lika svår som nödvändig att upprätthålla.

Anders Johansson: Göra ont. Litterär metafysik (s. 41–43).

Elisabeth Grosz: Att tänka det nya – om ännu otänkta framtider

98:
“Produktionen av det nya skulle kunna ersättas med begreppet revolution. Är revolutionsbegreppet då så nära knutet till en uppsättning slitna diskurser att det, på dessas villkor, endast kan betyda ‘förutsägbar transformation’, en transformation som följer en förutbestämd väg, förnyelse inom godkända parametrar, det vill säga en kontrollerad och reglerad metamorfos (vare sig det är fråga om proletariatets diktatur, jämlikhet mellan könen eller integration)? Eller kan det innefatta en mer oroande idé om oförutsägbar transformation, om mutation, omvälvning i riktningar och på arenor, med implikationer eller konsekvenser, som inte är kända i förväg?

Detta är en ytterst oroande och farlig tanke: alla verkar glädja sig åt idén om framsteg, utveckling och rörelse, men inom de politiska diskurser som förespråkar dem allra ivrigast (marxism, feminism, postkoloniala, antikoloniala och antirasistiska diskurser) förefaller det finnas en förskräckelse inför idén om en transformation som i någon bemärkelse är utom kontroll för revolutionärerna själva, ett slags ‘anarkisering’ av framtiden. /…/

Måste vi acceptera ett mer internt förhållande till marknadsekonomins och den globala rasismens strukturer, liksom till lokala politiska regleringar, det vill säga till de strukturer som dominerar samtiden, istället för den politiskt bekvämare positionen i extern opposition? Istället för att vända oss mot det nya borde vi kanske inrikta oss på att leva i, och förhandla oss fram genom, de komplexa och tvetydiga strukturer vi bebor (vilket en foucauldiansk pragmatism implicerar). Eller borde vi istället lägga större vikt och energi på att återerövra begreppet futuritet, att befria deet från de tröttsamma diskurser och ritualiserade praktiker som omger det, trots alla tänkbara bekymmer och ovissheter detta skulle innebära?”

99:
“Som David Hume insåg är antagandet att det förflutna förser oss med medel för att förstå samtiden – ett antagande som ligger till grund för nästan all historisk forskning – cirkulärt: det förutsätter vad man försöker bevisa (att nuet är som det förflutna, och framtiden som nuet). Det förflutna kan lära oss något, erbjuda oss medel att föregripa eller projicera rörliga bilder av det som ska komma, endast om vi antar att det har en grundläggande repetitiv karaktär, en cyklisk eller framåtskridande form, ett telos. /…/

De sätt på vilka vi anser att det förflutna fortlever genom och är kopplat till nuet/framtiden kommer att ha direkta implikationer för vilka uppfattningar om futuritet, nyhet, kreativitet, produktion eller uppkomst vi än önskar utveckla. /…/

Man är inte tvingad att bejaka felbeteckningen ‘fri vilja’ för att man söker en öppen framtid, men däremot att erkänna varje framtida utbrotts, händelser eller läsnings kapacitet att omskriva, ombeteckna och omforma nuet. Detta är att acceptera den roll som det tillfälliga, slumpen eller det obestämda spelar i tidens utvecklande. Det är denna öppenhet Derrida bekräftar i sin uppfattning av iterationens kraft, och som den samtida biologin har pekat ut med hjälp av begreppet emergens, som varken är fri eller determinerad, utan snarare både framtvingad och obestämbar.”

100:
“Frågan är om vi kan utveckla begreppsliga verktyg och resurser som kan få oss att förstå och utan panik godta det nyas oförutsägbarhet. Kan vi tänka i termer som skiljer sig helt och hållet från de som postuleras när man gör antaganden om kausalitet och upprepning, eller kontrollerar olika experiments omständigheter och resultat? /…/

Hur kan vi tänka riktning eller kurs utan att samtidigt förutsäga en destination?
Det är denna tanke – riktning utan destination, rörelse utan predestination – som är så fängslande i den aktuella forskningen om genetiska algoritmer, biologisk emergens, /…/ det som beskrivs med beteckningen ‘artificiellt liv’. /…/ Själva livets evolution, från de enklaste organiska formerna till komplexa kännande varelser, verkar utgöra en parallell till framtidens inneboende öppenhet, och rent av till själva materiens öppna struktur.
Mycket av den samtida fysiken rör sig allt närmare biologins intressen och antaganden, vilka också har förvandlats i processen: förmedlingen mellan dem är i stor utsträckning en funktion av det slumpartades och oförutsägbaras privilegium inom de båda diskurserna.”

101-102:
“Som en del av en gammal filosofisk tradition, ställs vitalism konventionellt i motsats till mekanism /…/
Den här motsättningen föregriper och undermineras till viss del av motsättningen och sammansmältningen mellan fysik (mekanismens begreppsliga arvtagare) och biologi (som kan sägas vara mer styrd av åtminstone vissa vitalistiska element.
Den motsättning som Bergson, Minkowski och andra vitalister förutsätter mellan det organiska och det oorganiska /…/ måste ifrågasättas och samtidigt tas på allvar.”

102:
“De erkänner och gläds åt nuflödets – den temporala kontinuitetens och utbrottens eller uppdykandets otämjda krafter – samt åt denna rörelses sammanfallande med den överraskning och öppenhet som livet självt erbjuder. Deras intresse i vitalismen, samt deras förståelse av nuflöde eller blivande som det levas och upplevdas priviligierade domän, förblir emellertid begränsade i åtminstone tre avseenden.

1. Genom oförmågan att se rumslighet som lika mottagligt för skillnadens rörelse som nuflödet. /…/

2. Genom att vitalismen vägrar tillskriva materien den obestämbarhet och öppenhet som den tillskriver livet. Det är inte längre tydligt var gränsen går mellan liv och icke-liv, mellan det organiska och det oorganiska, och kanske inte heller mellan det virtuella och det verkliga, kan dras. Vilken status har till exempel de RNA-strängar, som befinner sig halvvägs mellan det organiska och det oorganiska, och som vi kallar virus? Är virus självreproducerande mekanismer eller är de snarare biokemiska program? Spelar det i själva verket någon roll om de etableras i organiska molekyler eller i mjukvaruspråk? /…/ Virusinfektioner i såväl biologisk form som mjukvaruform är program (genetiska eller datalogiska) som injiceras i en större ‘cells’ kropp eller applikation. Därigenom infekteras cellen och konverteras till ett system för produktion av en mängd kopior eller kloner, och möjligen mutanter. /…/

3. Genom oförmågan att inse att det inte enbart är materia, organisk eller oorganisk, som blir och utvidgas i det att den drivs mot framtiden, utan också, på ett mer förbryllande och mindre direkt vis, information /…/ Det är materiens och informationens underliga överflyttning som tycks prägla den samtida biologins ‘materialistiska’ engagemang”

104-105:
“Enligt såväl Deleuze som Bergson kan det virtuella tvärtom inte ställas i motsats till det verkliga: det virtuella är verkligt. /…/

medan det möjliga betraktas som en form av föregripande likhet med det verkliga, liknar det virtuella aldrig det verkliga som det aktualiserar. /…/

Den här poängen är inte blott semantisk. Det handlar inte om att göra sig av med ordet ‘möjlig’ och ersätta det med ‘virtuell’, utan om att förstå begreppet på ett helt annat vis, att förstå produktions- och kreationsproceserna i termer av öppenhet mot det nya istället för [att] låta dem formeras av det förväntade.”

105:
“För att det virtuella ska bli aktuellt måste det skapa förutsättningar för aktualisering; på så vis liknar det aktuella på intet sätt det virtuella. Det aktuella produceras snarare genom en form av differentiering från det virtuella, en form av produktivt avvikande. Aktualiseringsprocessen inegriper en skapelse av heterogena termer. /…/ Denna rörelse består av en mångfald som emanerar från en virtuella enhet, av divergerande utvecklingsbanor i olika serier och riktningar. /…/

Detta är vad blivande av nödvändighet är – en rörelse av differentiering, divergens och självöverträdelse (Simondon har beskrivit det som att ‘komma i otakt med sig själv’), aktualisering av virtualiteter i ljuset av de tillfälligheter som tillkommer dem.”

106:
“Nuflödet framskrider inte genom kontinuerlig utvidgning, smidig utveckling eller tillväxt, utan genom delning, bifurkation, dissociation – genom skillnad – och genom plötslig och oväntad förändring eller eruption.”

Ur Glänta 1-2/2005, s. 97-108
Översättning från engelskan av Christina Kullberg
Ursprungligen i “Becomings: Explorations in Time, Memory and Futures”

Matthew Fuller on pirate radio, material media and nomadology

Matthew Fuller: Media Ecologies. Materialist energies in art and technoculture
Excerpts from Chapter 1, “The R, the A, the O, the I, the O”

18: The metallurgist posseses an intense relation to materiality: a proprioception of and through changes of state of the matter that one is working with, becoming aware of its tics and glitches in terms of how they are mobilizable, in that realms they operate in topological terms, what they connect to or elide. An experimental science or tacit knowledge formed through the use of impurities and changes in structure and integration of metals by leaps between temperatures through heating and quenching. /…/ This minor science is presented in A Thousand Plateaus as being a tradition counter to or partly submerged by that of hylomorphism. This schema, or “form-matter model”, has dominated Western thought since the first systematic schools of ancient Greece. In the treatise on nomadology by contrast, Deleuze and Guattari propose an emphasis on the morphogenic capabilities of material itself: the moments when a series of forces, capacities, and predispositions intermesh to make something else occur, to move into a state of self-organization.
Hylomorphism is “a model of the genesis of form as external to matter, as imposed from the outside like a command on a material which is thought inert and dead”.

19: But as Kittler easily points out, “Electrics does not equal electronics”. The media systems that in combination produce the current form of pirate radio include both the primarily electrical or electromagnetic (the T1200 gramophone, the transmitter coil, etc.) and those that exist in the mode of digital information and electronics (e.g., the GSM phone – something of a bastard case in that it necessarily maintains an interface to electromagnetic waves; and computationally based samplers and synthesizers, etc.). Both electric and electronic sound technologies also allow a sense of a doubling of the machinic phylum in that the manipulation of singularities and flows at one level becomes explicable only when it manifests as another – in sound waves.

20-21: Radio’s section of the electromagnetic spectrum was born regulated. At the end of the nineteenth century, the British government “Made the wireless telegraph a state monopoly, assigning it to the Post Office, with oversight granted to the Admirality.” The only portion of the spectrum not directly falling under state control and procedures of listening is that visible to the naked eye.

23: Pirate radio has shown a capacity to generate medial growths that ground themselves in the attempt to impose form on them, to synthesize what is fundamentally heterogenous. That is, the attempted hylomorphism itself becomes “content” – there is a coevolution, an arms race that feeds the machinic phylum. /…/
Mutual escalation of competing technologies, of legislation and its object, of the appropriation of locations for studios and for transmitter sites, produces its own mutational field in the composition of the machinic phylum of radio – /…/ but the result is in excess of what had previously been legislated against. It is now harder to locate and capture a radio station connected in this way to a transmitter than it was before the legislation was introduced.

24-25: The turntable, with its appendages, is a stalled computer: a head and an infinite tape. It can read stored material, it can reproduce any sound; but used in the standard way, it can only read, not store. Hip hop declared war on this nonfacility by throwing the disc into reverse, mutilating predetermined regimes of speed and frequency. Hip hop mobilized the third category of action of the computer; alongside reading and storing information, the universal machine must be able to act on itself, to calculate. The pace space of all possible sounds of the turntable is determined by the table drawn up at the intersection of speed and frequency. turntablism opens this space up to mutation outside of the regimes of melody, harmony, and voice by forming a copula between the two series, thythm and noise. The endless tape of the Turing machine is imposed on the finite coil, causing it to leap from break to break. /…/ The turntable invents the DJ in order to compute.

40: The aesthetic of mass radio is formed at the same time as that of the autobahn. The conjunction of car and radio accelerates toward the absolute immobilization of drive time.

40-41: The MP3 file format, which has achieved such mass usage as a means of circulating tracks via the Internet, is designed simply to match the included middle of the audio spectrum audible to the human ear. Thus, it obligerates the range of musics designed to be heard with the remainder of the body via bass. This is not simply a white technological cleansing of black music but the configuration of organs, a call to order for the gut, the arse, to stop vibrating and leave the serious work of signal processing to the head.

51: SMS triangulates the historical interconnection of wireless telegraphy, the telegraph, and the phone by providing a way for the compressed forms of writing employed in the telegraph to return via the telephone. The constraints imposed by the multiple usages of every key on the keypad, by the 160-character limit to each message and the tight limit on the amount of text viewable at any time on the small screen of the phone, have been taken up by a telegrammatic speech in which compression is achieved via the shedding of vowels redundant in signifying the word /…/ Language reinvents the alphanumeric character set into thick clots of association.

Den eviga återkomsten

lösa klipp ur Gilles Deleuze: Nietzsche och filosofin:

“Den eviga återkomsten är alltså ett svar på övergångens problem. Och i denna mening får den inte tolkas som återkomsten av något som är, som är ‘ett’ eller ‘detsamma’. Vi missförstår uttrycket ‘evig återkomst’ om vi förstår det som ‘återkomsten av detsamma’. Det är inte varat som återvänder, utan snarare själva återvändandet som konstituterar varat, i samma mån som det affirmeras om blivandet och om det som förflyter.”

“Den eviga återkomsten av reaktiva krafter och dessutom återkomsten av krafternas blivande-reaktiva. Zarathustra framställer inte bara den eviga återkomsten som mystisk och hemlighetsfull, utan också som något äcklande, något som är svårt att uthärda.”

“Som etisk tanke utgör den eviga återkomsten det nya sättet att formulera den praktiska syntesen: vad du än vill, må du vilja det på ett sådant sätt att du också vill dess eviga återkomst. /…/ En sak äcklar Nietzsche: de små kompensationerna, de små nöjena man tillåter sig ‘bara en gång’. /…/
En lathet som ville sin eviga återkomst, en dumhet, låghet, feghet eller ondsinthet som skulle vilja sin eviga återkomst: detta skulle inte längre vara samma lathet, detta skulle inte längre vara samma dumhet … Nu ser vi bättre hur den eviga återkomsten här genomför urvalet. Det är tanken på den eviga återkomsten som genomför urvalen. Den gör viljandet till en helhet. /…/
1. Varför kallas den eviga återkomsten ‘den yttersta formen av nihilism’? /…/ Bara den eviga återkomsten gör den nihilistiska viljan till en hel och fullständig vilja. 2. Detta beror på att viljan till intet, sådan vi studerat den hittills, alltid har framträtt för oss i kompensation med de reaktiva krafterna /…/ 3. Vad händer när vilja till intet träder i förhållande till den eviga återkomsten? Det är endast då som den bryter sin allians med de reaktiva krafterna. Bara den eviga återkomsten kan fullborda nihilismen, eftersom den gör negationen till en negation av de reaktiva krafterna själva. /…/
I den reaktiva processen – att vändas mot sig själv – blir den aktiva kraften reaktiv. I självförstörelsen förnekas de reaktiva krafterna själva och leds till intet. Det är av denna anledning självförstörelsen kallas en aktiv handling. /…/ 1). Det är den och bara den som uttrycker krafternas blivande-aktiva: krafter blir aktiva i den mån som de reaktiva krafterna negerar sig själva /…/ Den aktiva negationen, den aktiva förstörelsen, är tillståndet hos de starka andar som förstör det reaktiva inom sig: genom att underställa det den eviga återkomstens prövning /…/
‘affirmationen av utsläckandet och förstörelsen’, det som är avgörande för en dionysisk filosofi.’ /…/
Hur långt de reaktiva krafterna än går och hur djupgående deras blivande än är, så återkommer de ändå inte. Den lilla, småsinta, reaktiva människan återkommer inte. Genom den eviga återkomsten, inom den eviga återkomsten, omvandlas negationen som kvalitet hos viljan till makt och blir affirmativ; den blir till en affirmation av negationen själv /…/ ‘Nihilismens självövervinnelse'”

“Den eviga återkomsten betyder att vara är urval. Endast det återkommer som affirmerar eller affirmeras.”

Deleuze/Guattari on music and arts

From A Thousand Plateaus/1730: Becoming-intense, becoming-animal

300-301:
“Music is a creative, active operation that consists in deterritorializing the refrain. Whereas the refrain is essentialy territorial, territorializing, or reterritorializing, music makes a deterritorialized content for a deterritorializing form of expression. (…)
Is the situation similar for painting, and if so, how? In no way do we believe in a fine-arts system; we believe in very diverse problems whose solutions are found in heterogenous arts. To us, Art is a false concept, a solely nominal concept; this does not, however, preclude the possibility of a simultaneous usage of the various arts within a determinable multiplicity. The ‘problem’ within which painting is inscribed is that of the face-landscape. That of music is entirely different: it is the problem of the refrain