Roland Barthes: Musica Practica (1970)

“Det finns två sorters musik (i alla fall har jag alltid trott det): en man lyssnar på, en man spelar. De är två väsensskilda konstarter, var och en med sin egen historia, sociologi, estetik, erotik. En och samma kompositör kan vara oansenlig att lyssna på, oerhörd att spela (till och med dåligt): ta Schumann.
Musikebn man spelar springer ur en manuell snarare än auditiv aktivitet (alltså på ett sätt mycket mer sensuell): det är musiken du eller jag kan spela, ensamma eller bland vänner, utan annan publik än deltagarna (det vill säga med varje risk för teater och varje frestelse till hysteri avlägsnad). Det är en muskulär musik; hörselsinnet har bara en mindre del däri: det är som om kroppen lyssnade, och inte ‘själen’. /…/
Denna musik finns inte längre. Från att först ha varit knuten till den arbetsfria klassen – aristokratin – förbleknade den till mondän rit i och med den borgerliga demokratins uppkomst (pianot, den unga flickan, salongen, nocturnen). Därefter har den utplånats (vem spelar piano idag?). För att hitta en musica practica i västvärlden måste man nu söka på annat håll, i en annan publik, en annan repertoar, andra instrument (ungdomen, låten gitarren). I linje med detta har den passiva, ljudande musiken, musik att mottaga, blivit Musik (via konserten, festivalen, skivan, radion).
Vad tjänar det till att komponera, om det är för att begränsa produkten till konsertens inhägnad eller radiolyssnandets ensamhet? Att komponera är, i alla fall som tendens, att erbjuda någon att göra; inte att erbjuda någon att lyssna, utan att erbjuda någon att skriva.
Den moderna platsen för musik är inte salen, utan scenen där musikerna i ett ofta bländande spel förflyttar sig från en ljudande källa till en annan. Förvisso är det fortfarande vi som spelar, genom fullmakt; men man kan föreställa sig att konsertsalen – så småningom? – uteslutande blir en ateljé, från vilken inget, varken dröm eller bilder, kort och gott ingen ‘själ’, svämmar, och där allt musikaliskt görande absorberas av en praxis som inte lämnar någonting kvar. Det är denna utopi en viss Beethoven, en som inte spelas, lär oss att formulera – varigenom det är möjligt att i honom ana en framtidens musiker.”

Roland Barthes: Musica Practica (1970)
Artes 2/2001, s. 29-32

Arte Povera

“In the late 1960s a number of Italian artists working primarily in Turin and Rome, as well as Genoa, Milan and Bologna, began to show their work together. Resolutely avoiding a signature style and encouraging incoherence as a positive value, these artists produced work spanning sculpture, photography, installation and performance /…/
In 1970 the Swiss curator Jean-Christophe Ammann offered a definition of Arte Povera that is particulary relevant:
Arte Povera designates a kind of art which, in contrast to the technologized world around it, seeks to achieve a poetic statement with the simplest of means /…/’
In post-war Milan, the work of Luciano Fontana determined a shift away from the autonomous art object towards an exploration of art as a total environment. His research into ‘Spatialism’, together with his charismatic presence in Milan, were determinant in encouraging the rise of Arte Povera in Italy. In 1949, by piercing the canvas itself, Fontana opened up the pictorial surface of modernist abstract painting to real space and light, creating an optimistic sense of continuity between nature and culture, light, space and thought.
According to Adorno, ever since Hegel, modern aesthetics has been characterized by a denial of ‘artificial beauty’ in favour of ‘artistic beauty’, which is reached only by the autonomous subject, by the ‘spirit’. Rejecting the idealistic, self-referential view of art, Arte Povera reached back through materialism and empiricism towards an idea of ‘natural beauty’, a ‘determined indeterminacy’. The strong, controlling and rational subject breaks down in favour of a ‘multi-dimensional’ self, willing to follow the natural or chance direction of the materials themselves.
Particulary important to the development of Arte Povera were experiments in the relationship between art and life and between art and authenticity in contemporary theatre. /…/ Arte Povera treated the exhibition space like a stage where fact and fiction are join in a ‘theatrical’ suspension of judgement. One of the most important figures of post-war experimental theatre, Jerzy Grotowsky, settled in 1970 in central Italy, where many of his early performances were held in the 1960s. It was he who first introduced the use of the word ‘poor’ [i.e. ‘poor theatre’] into cultural discourse of the 1960s. /…/ As he put it in 1965:
Theatre must admit its limits. If it cannot be richer than film, then let it be poorer. If it cannot be as lavish as television, then let it be ascetic. If it cannot create an attraction on a technical level, then let it give up all artificial technique. All that is then left is a ”holy” actor in a poor theatre.
The term ‘Arte Povera’ initially referred not to the use of ‘poor’ materials, nor to a sociological critique of consumer society, but to the concept of ‘impoverishing’ each person’s experience of the world; /…/ a new form of subjectivity drawing on the notion of phenomenology, far from the transcendental subjectivity of nineteenth-century philosophical metaphysics, was posited.
The founder of phenomenological thought, Edmund Husserl, has claimed that knowledge is gained by ‘putting the world in parentheses’ and suspending disbelief. /…/ However, it is French philosopher Maurice Merleau-Ponty, whose book Phenomenology of Perception, 1945, who allows a closer parallel with some of the principles underlying Arte Povera. /…/
The Italian art-scene of the 1960s was also influenced by the early twentieth-century American pragmatist John Dewey. /…/ Nature, for Dewey, is not composed of substances but rather events and processes. /…/
These notions are reflected in Arte Povera’s time-based works and its use of fluid, living materials to capture the flow of natural energy in matter.
Arte Povera was also at variance with contemporary tendencies, particulary Conceptual Art and Minimalism, in its complete and deliberate heterogeneity and apparent lack of rigour. Its principles had more in common with Robert Smithson’s critique of rational techniques and his concern with the primordial condition of materials. /…/
Unlike most Land Art, however, Arte Povera was never monumental or thematic.
Arte Povera was not identified as a tendency until 1967 /…/
Celant’s book Arte Povera, published in 1969 in English, Italian and German, marks the year in which the movement achieved international acclaim and significance. /…/
Except for the inclusion of Arte Povera artists in Documenta 5, 1972, however, group exhibitions of their work decreased rapidly after 1971, when attention in the international art world shifted to more dematerialized art based on social critical theory. While earlier Arte Povera work of 1968-69 were sometimes action- or performance-based, many poveristi had shifted away from this type of art /…/
However, the more one considers the diverse works of Arte Povera, the more one becomes aware of its specific characteristics: a reference to domesticity, community and habitat; a human scale; a layering of diverse cultural references; a rejection of coherent style, unitary authorship, the distinctions between literal and metaphoric, natural and artificial, through the transformation of the installation into a ‘poor theatre’ where culture and nature coincide.”

Carolyn Christov-Bakargiev, introduktionsessä till Arte Povera: Themes and movements

Antonin Artaud’s theatre

Metaphysics and the Mise en Scène
How does it happen that in the theater, at least in the theater as we know it in Europe, or better in the Occident, everything specifically theatrical, i.e. everything that cannot be expressed in speech, in words, or, if you prefer, everything that is not contained as a function of the exigencies of this sonorisation) is left in the background?
Dialogue – a thing written and spoken – does not belong specifically to the stage, it belongs to books
I say that the stage is a concrete physical place which asks to be filled, and to be given its own concrete language to speak.
I have noticed that in our theater which lives under the exclusive dictatorship of speech, /…/ everything I consider specifically theatrical in the theater, all these elements when they exist apart from text are generally considered the minor part of theater; they are negligently referred to as “craft”, and identified with what is understood by staging or “production”, /…/ a way which seems to me entirely Occidental or rather Latin, i.e. pigheaded /…/
What is Latin is this need to use words to express ideas that are obvious.
I believe, however, that our present social state is iniquitous and should be destroyed. If this is a fact for the theater to be preoccupied with, it is even more a matter for machine guns.
The contemporary theater is decadent because it has lost the feeling on the one hand for seiousness and on the other for laughter; because it has broken away from gravity, from effects that are immediate and painful – in a word, from Danger.
I expect many will be tempted to tell me that if there is one inhuman idea in the world, one ineffectual and dead idea which conveys little enough even to the mind, it is indeed the idea of metaphysics.
This is due, as René Guénon says, “to our purely Occidental way, our antipoetic and truncated way of considering principles (apart from the massice and energetic spiritual state which corresponds to them).”
In the Oriental theater of metaphysical tendencies, as opposed to the Occidental theater of psychological tendencies, this whole complex of gestures, signs, postures, and sonorities /…/ induces thought to adopt profound attitudes which could be called metaphysics-in-action.
Everything in this active poetic mode of envisaging expression on the stage leads us to abandon the modern humanistic and psychological meaning of the theater, in order to recover the religious and mystic preference of which our theater has completely lost the sense.

The Theater of Cruelty (First Manifesto)
/…/ instead of continuing to rely upon texts considered definitive and sacred, it is essential to put an end to the subjugation of the theater to the text, and to recover the notion of a kind of unique language half-way between gesture and thought.
Once aware of this language in space, language of sounds, cries, lights, onomatopoeia, the theater must organize it into veritable hieroglyphs /…/
The question, then, for the theater, is to create a metaphysics of speech, gesture, and expression, in order torescue it from its servitude to psychology and “human interest”.
this naked language of the theater (not a virtual but a real language) must permit, by its use of man’s nervous magnetism, the transgression of the ordinary limits of art and speech, in order to realize actively, that is to say magically, in real terms, a kind of total creation in which man must reassume his place between dream and events.
MUSICAL INSTRUMENTS: They will be treated as objects and as part of the set.
Also, the need to act directly and profoundly upon the sensibility through the organs invites research, from the point of view of sound, into qualities and vibrations of absolutely new sounds, qualities which present-day musical instruments do not possess and which require the revival of ancient and forgotten instruments or the invention of new ones.

THE STAGE – THE AUDITORIUM: We abolish the stage and the auditorium and replace them by a single site, without partition or barrier of any kind, which will become the theater of the action.
WORKS: We shall not act a written play, but we shall make attempts at direct staging, around themes, facts, or known works. The very nature and disposition of the room suggest this treatment, and there is no theme, however vast, that can be denied us.
THE CINEMA: To the crude visualization of what is, the theater through poetry opposes images of what is not. However, from the point of view of action, one cannot compare a cinematic image which, however poetic it may be, is limited by the film, to a theatrical image which obeys all the exigencies of life.
CRUELTY: Without an element of cruelty at the root of every spectacle, the theater is not possible.
THE PUBLIC: First of all this theater must exist.

Gertrude Stein as a precursor to postdramatic theatre

“Gertrude Stein was (and still is) considered to be ‘unplayable’ – which is true if her texts are measure by the expectations of dramatic theatre. Asking how ‘successful’ her texts were on stage, one would have to attest her unequivocal failure as a theatre author. Yet in the forms of her texts, too, a dynamic force declares itself, which eventually dissolves the tradition of dramatic theatre. /…/
Stein’s texts were hardly produced and became more effective as a productive provocation /…/ When Gertrude Stein speaks of her idea of the Landscape play’, it appears as a reaction to her basic experience that theatre always made her terribly ‘nervous’ because it referred to a different time (future or past) and demanded a constant effort on the side of the viewer contemplating it. Instead of following it with ‘nervous’ – we may as well translate this as ‘dramatic’ – tension, one ought to contemplate what was happening on stage as one would otherwise contemplate a park or a landscape. Thornton Wilder remarked: ‘A myth is not a story read from left to right, from beginning to end, but a thing held full in-view the whole time. Perhaps this is what Gertrude Stein meant by saying that the play henceforth is a landscape. /…/
Gertrude Stein simply transferred the artistic logic of her texts to theatre: the principle of a ‘continuous present’, of syntactic and verbal concatenations that mark time seemingly statically (similar to the later ‘minimal music’) but in reality continuously create new accents in subtle variations and loops. /…/
Just as in her texts the representation of reality recedes in favour of the play of words, in a ‘Stein theatre’ there will be no drama, not even a story; it will not be possible to differentiate protagonists and even roles and identifiable characters will be missing. For postdramatic theatre Stein’s aesthetics is of great importance, although more subconsciously so outside America.”

Hans-Thies Lehmann: Postdramatic Theatre

Aristotle: Poetics

2. Poetry as a species of imitation
Epic poetry and tragedy, comedy also and dithyrambic poetry, and the music of the flute and of the lyre in most of their forms, are all in their general conception modes of imitation. They differ, however, from one another in three aspects – the medium, the objects, the manner or mode of imitation, being in each case distinct.

2.1 Medium
the imitation is produced by rhythm, language, or ‘harmony’, either singly or combined. /…/ In dancing, rhythm alone is used without ‘harmony’; for even dancing imitates character, emotion, and action, by rhythmical movement.

2.2 Object
Since the objects of imitation are men in action, and these men must be either of a higher or a lower type /…/, it follows that we must represent men either as better than in real life, or as worse, or as they are. It is the same in painting. /…/
Such diversities may be found even in dancing, flute-playing, and lyre-playing. So again in language, whether prose or verse unaccompanied by music.

3. The anthropology and history of poetry

3.1 Origins
Poetry in general seems to have sprung from two causes, each of them lying deep in our nature. First, the instinct of imitation is implanted in man from childhood, one difference between him and other animals being that he is the most imitative of living creatures /…/
Objects which in themselves we view with pain, we delight to contemplate when reproduced with minute fidelity: such as the forms of the most ignoble animals and of dead bodies. /…/
Imitation, then, is one instinct of our nature. Next, there is the instinct for ‘harmony’ and rhythm, metres being manifestly sections of rhythm.


4. Tragedy: Definition and analysis
Tragedy, then, is an imitation of an action that is serious, complete, and of a certain magnitude; in language embellished with each kind of artistic ornament, the several kinds being found in separate parts of the play; in the form of action, not of narrative; through pity and fear effecting the proper purgation of these emotions.
By ‘language embellished’, I mean language into which rhythm, ‘harmony’ and song enter. By ‘the several kinds in separate parts’, I mean, that some parts are rendered through the medium of verse alone, others again with the aid of song.


For tragedy is an imitation, not of men, but of an action and of life, and life consists in action, and its end is a mode of action, not a quality.


4.4 The ranking completed
The plot, then, is the first principle, and, as it were, the soul of a tragedy; character holds the second place. A similar fact is seen in painting. The most beautiful colours, laid on confusedly, will not give as much pleasure as the chalk outline of a portrait. Thus tragedy is the imitation of an action, and of the agents mainly with a view to the action.


5. Plot: Basic concepts
5.1 Completeness
Now, according to our definition tragedy is an imitation of an action that is complete, and whole, and of a certain magnitude; for there may be a whole that is wanting in magnitude. A whole is that which has a beginning, a middle, and an end. A beginning is that which does not itself follow anything by causal necessity, but after which somwthing naturally is or comes to be. An end, on the contrary, is that which itself naturally folloes some other thing, either by necessity, or as a rule, but has nothing following it. A middle is that which follows something as some other thing follows it. /…/

5.2 Magnitude
Again, a beautiful object, whether it be a living organism or any whole composed of parts, must not only have an orderly arrangement of parts, but must also be of a certain magnitude; for beauty depends on magnitude and order. Hence a very small animal organism cannot be beautiful; for the view of it is confused, the object being seen in an almost imperceptible moment of time. Nor, again, can one of vast size be eautiful; for as the eye cannot take it all in at once, the unity and sense of the whole is lost for the spectator; as for instance if there were one a thousand miles long. As, therefore, in the case of animate bodies and organisms a certain magnitude is necessary, and a magnitude which may be easily embraced in one view; so in the plot, a certain length is necessary, and a length which can be easily embraced by the memory.


5.3 Unity
Unity of plot does not, as some persons think, consist in the unity of the hero. For infinitely various are the incidents in one man’s life which cannot be reduced to unity; and so, too, there are many actions of one man out of which we cannot make one action.


5.4 Determinate structure
As therefore, in the other imitative arts, the imitation is one when the object imitated is one, so the plot, being an imitation of an action, must imitate one action and that a whole, the structural union of the parts being such that, if any of them is displaced or removed, the whole will be disjointed and disturbed. For a thing whose presence or absence makes no visible difference, is not an organic part of the whole.

5.5. Universality
/…/ The poet and the historian differ not by writing in verse or in prose. /…/ The true difference is that one relates what has happened, the other what may happen.
Poetry, therefore, is a more philosophical and a higher thing than history: for poetry tends to express the universal, history the particular. /…/

It clearly follows that the poet or ‘maker’ should be the maker of plots rather than of verses; since he is a poet because he imitates, and what he imitates are actions. /…/

5.6 Defective plots
Of all plots and actions the episodic are the worst. I call a plot ‘episodic’ in which the episodes or acts succeed one another without probable or necessary sequence. /…/

6.1 Astonishment
But again, tragedy is an imitation not only of a complete action, but of events inspiring fear or pity. Such an effect is best produced when the events come on us by surprise; and the effect is heightened when, at the same time, they follow as cause and effect.


6.3 Reversal
Reversal is a change by which the action veers round to its opposite, subject always to our rule of probability or necessity. /…/

6.4 Recognition
Recognition, as the name indicates, is a change from ignorance to knowledge, producing love or hate between the persons destined by the poet for good or bad fortune. The best form of recogition is coincident with a reversal, as in the Oedipus. /../

6.5 Suffering
Two parts, then, of the plot – reversal and recognition – turn upon surprises. A third part is the scene of suffering. The scene of suffering is a destructive or painful action, such as the death on the stage, bodily agony, wounds, and the like. /…/

7. The best kinds of tragic plot
There remains, then, the character between these two extremes – that of a man who is not eminently good and just, yet whose misfortune is brought about not by vice or depravity, but by some error or frailty. /…/
The change of fortune should not be from bad to good, but, reversely, from good to bad. It should come about as the result not of vice, but of some great error or frailty.


8.2 Kinds of recognition
What recognition is has been already explained. We will now enumerate its kinds.
(i) First, the least artistic form, which, from the poverty of wit, is the most commonly employed – recognition by signs. /…/
(ii) Next come the recognitions invented at will by the poet, and on that account wanting in art. /…/
(iii) The third kind depends on memory when the sight of some object awakens a feeling /…/
(iv) The fourth kind is by process of reasoning. /…/
(v) Again, there is a composite kind of recognition involving false interference on the part of one of the characters /…/
(vi) But, of all recognitions, the best is that which arises from the incidents themselves, where the startling discovery is made by natural means.


8.5 Kinds of tragedy
There are four kinds of tragedy: the complex, depending entirely on reversal and recognition; the pathetic (where the motive is passion) /…/; the ethical (where the motives are ethical) /…/. The fourth kind is the simple.


8.7 Tragedy and epic
Again, the poet should remember what has been often said, and not make an epic structure into a tragdy – by an epic structure I mean one with a multiplicity of plots – as if, for instance, you were to make a tragedy out of the entire story of the Iliad.


10.3 Differences between tragedy and epic
In tragedy we cannot imitate several lines of action carried on at one and the same time; /…/ But in epic poetry, owing to the narrative form, many events simultaneously transacted can be presented;


The poet should speak as little as possible in his own person, for it is not this that makes him an imitator.


11. Problems and solutions
(i) The poet being an imitator, like a painter or any other artst, must of necessity imitate one of three objects – things as they were or are, things as they are said or thought to be, or things as they ought to be.


12. Comparative evaluation of epic and tragedy
The question may be raised whether the epic or tragic mode of imitation is the higher.

12.1 The case against tragedy
If the more refined art is the higher, and the more refined in every case is that which appeals to the better sort of audience, the art which imitates anything and everything is manifestly the most unrefined. /…/
Bad flute-players twist and twirl, if they have to represent ‘the quoit-throw’, or hustle the coryphaeus when they perform the Scylla. /…/
Tragic art, then, as a whole, stands to epic in the same direction as the younger to the elder actors. So we are told that epic poetry is addressed to a cultivated audience, who do not need gesture; tragedy, to an inferior public. Being then unrefined, it is evidently the lower of the two.

12.2 Reply
Now, in the first place, this censure attaches not to the poetic but to the histrionic art; for gesticulation may be equally overdone in epic recitation /…/

Once more, the epic imitation has less unity; as is shown by this, that any epic poem will furnish subjects for several tragedies. Thus if the story adopted by the poet has a strict unity, it must either be consisely told and appear truncated; or, if it conforms to the epic canon of length, it must seem weak and watery.

Georges Bataille: Method of meditation

The servile intelligence serves folly, but folly is sovereign: I can change nothing without it.


The idea of silence (the inaccessible) is disarming!
I am unable to speak of an absence of meaning without giving it a meaning it doesn’t have. /…/
In the end, being is offered to us as impossible!


Every problem is in a certain sense a problem of the use of time.


Scientific work is more than servile, crippled. The needs to which it responds are foreign to knowledge. They are:
1. The curiosity of those who do crossword puzzles /…/
2. The needs of the collector (to accumulate and organize curiosities);
3. Love of work, intense output;
4. The taste for a rigorous honesty;
5. The worries of an academic (career, honour, money).
At its origin, often enough, a desire for sovereign knowledge, to go as far as one can go, a desire so quickly born, nullifies itself, by accepting subordinate tasks. /…/ Science is practiced by men in whom the desire to know is dead.


One must choose: one is unable to subordinate oneself to some ulterior result and “to be sovereignly” at the same time. (Because “to be sovereignly” means “not being able to wait”.)


If I lead being to the extreme limit of reflection, to its misunderstanding of itself, like the infinite, starry expanse of the night, I FALL ASLEEP.


Often enough, sufficient leisure is left for me to order my thought, in obedience to the rules. But today I express this movement: “Sleep invades me…”: It is more difficult! In other words, I arrive at the sovereign operation, wherein thought accepts no subordinate object and losing itself in a sovereign object, annihilates the demand for thought within itself.


When I am laughing or having an orgasm, the impossible is before me. I am happy but every thing is impossible.

The simple truth:
Servile activity is possible (on the condition of remaining enslaved, subordinate – to other men, to principles, or even to the necessity of production – human existence has a possibility in front of itself).

But sovereign existence is in no way, for even an instant, separated from the impossible; I will live sovereignly only at the heights of the impossible and what does this book mean if not:



Part II
Decisive Position

1. If I wish it, to laugh is to think, but this is a sovereign moment.


Not only does the sovereign operation not subordinate itself to anything, it is indifferent to the effects that might result;


knowledge relating objects to the sovereign moment in the end risks being confounded with this moment itself.
This knowledge that one could call free (but that I prefer to call neutral) is the use of a function detached (free) from the servitude that is its principle: the function related the unknown to the known (to the solid), whereas dating it from the moment when it detaches itself, it relates the known to the unknown.

13. What I’ve just said seems to oppose itself to the fact that without a sketch, at least, of neutral knowledge, a sovereign operation could not be represented. /…/
The sovereign operation engages these developments: they are the residue of a trace left in the memory and of the subsistence of these functions, but, insofar as it takes place, it is indifferent to and mocks this residue.


16. In order to describe it better, I would like to situate it in an ensemble of apparently sovereign behaviors. Other than ecstacy, these are:
* intoxication;
* erotic effusion;
* laughter;
* sacrificial effusion;
* poetic effusion.


18. The behaviors I have just listed are effusive in that they demand muscular movements of little importance and consume energy without any other effect than a kind of interior illumination /…/

19. Previously, I designated the sovereign operation under the names of inner experience or the extreme of the possible. And now I designate it under the name meditation. Changing words signifies the boredom of using whatever word it should be (sovereign operation is, of all the names, the most fastidious: comic operation, in a sense, would be less misleading). I like meditation better despite its pioous appearence.

20. In laughter, sacrifice, or poetry, even partly in eroticism, effusion is obtained through a modification, willing or not, in the order of objects: poetry makes use of changes on the level of images; sacrifice, in general, destroys beings; laughter results from diverse changes.
In drunkenness, on the contrary, and willingly, the subject himself is modified: it is the same in meditation.


22. In meditation, the overwrought subject looks for himself.
He refuses himself the right to remain enclosed in the sphere of activity.
Still, he refuses exterior means: toxins, erotic partners, or alterations in objects (comic, sacrificial, poetic).


35. I am writing in order to nullify a game of subordinate operations (it is, when all is said and done, superflous).

36. The sovereign operation, whose authority results only from itself – expiates this authority at the same time. If it atoned for it, it would have some point of application, it would look for an empire, for duration. But authenticity refuses this: it is only powerlessness, absence of duration, hateful (or gay) destruction of itself, dissatisfaction.


In the end everyting puts me at risk, I remain suspended, stripped, in a definitive solitude: before the impenetrable simplicity of what is; and the depths of the world opened, what I see and what I know no longer has any meaning, any limits, and I will stop myself only after having advanced the furthest that I can.


But the smallest activity or the least project puts an end to the game – and I am, lacking play, brought back into the prison of useful objects, loaded with meaning.

.. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. this is still, the instant .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .. . . . . . . . . . . this, presently, neither my absence nor me, neither death nor light – and my absence and me, death and light – a light laugh rises in me like the sea, fills the absence immensely. All that is – IS TOO MUCH.

Tragedins födelse ur musikens anda

Friedrich Nietzsche: Tragedins födelse ur musikens anda (1872)
Ur Samlade skrifter, band 1 (2000)

80: “I motsats till alla dem som bemödar sig om att härleda konstarterna ur en enda princip, en enda livgivande källa, nödvändig för varje konstverk, fäster jag blicken vid grekernas båda konstnärliga gudomar, Apollon och Dionysos, och finner i dem levande och åskådliga representanter för två konstvärldar, olika till sina djupaste naturer och sina högsta syften. Apollon är för mig en förklarande genius för principium inividuationis, som ensam kan ge en verklig frigörelse i skenet: medan Dionysos mystiska jubelrop spränger individuationens fängelse; varefter vägen ligger öppen till varats mödrar och tingens innersta kärna. Denna oerhörda motsättning öppnar sig som en klyfta mellan skulpturen såsom den apolliniska konstarten och musiken såsom den dionysiska”.

22: “det existerar en enorm motsättning i den grekiska världen, till ursprung och syften, mellan den avbildande konsten, den apolliniska, och den icke avbildande konstarten musik, Dionysos konstart /…/
drömmens och rusets skilda konstvärldar”

106-107: “Den populära och alldeles felaktiga motsättningen mellan själ och kropp förklarar förvisso ingenting av det komplicerade förhållandet mellan musik och drama, bara förvirrar det”.

23: “Drömvärldens vackra sken, i vars bilder varje människa är helt och fullt konstnär, är förutsättningen för all bildkonst, ja också, som vi skall se, för en viktig hälft av poesin.”

81: “vilken estetisk effekt uppstår då de två i sig åtskilda konstnärliga krafterna, den apolliniska och den dionysiska, blir aktiva bredvid varandra? Eller i korthet: hur förhåller sig musiken till bild och begrepp?”

87: “Genom den nyare dityramben gjordes musiken på ett hädiskt sätt till ett imiterande porträtt av företeelsen, t.ex. en drabbning, en storm på havet, och därmed totalt berövad sin mytskapande kraft. /…/ Tonmåleriet är således på alla sätt motsatsen till den sanna musikens mytskapande kraft” /…/
På ett annat område ser vi verkan av denna odionysiska mytfientliga kraft, när vi riktar blicken mot Sofokles tragedi med dess alltmer framträdande karaktärsskildring och psykologiska raffinemang. Karaktären går inte längre att vidga till en evig typ, utan skall tvärtom verka på ett individuellt sätt genom konstfärdiga smådrag och schatteringar, genom finaste tydlighet i alla linjer, så att åskådaren över huvud inte längre uppfattar någon myt, utan i stället konstnärens stora naturtrogenhet och imitationsförmåga.”
88: “Det som nu finns kvar av musiken är antingen upphetsnings- eller erinringsmusik, alltså antingen ett stimulansmedel för trubbiga och förbrukade nerver eller tonmåleri.”

39: “Ja, det borde vara historiskt påvisbart att varje period som var produktiv i fråga om folkvisor, samtidigt kraftigt rördes av dionysiska strömningar, vilka vi alltid måste betrakta som bas och förutsättning för folkvisan.”
40: “I folkvisediktningen ser vi alltså hur språket spänns till det yttersta för att härma musiken /…/ Därmed har vi beskrivit det enda möjliga förhållandet mellan poesi och musik, ord och ton: ordet, bilden, begreppet söker ett med musiken analogt uttryck och utsätts nu för musikens makt.”
41: “Hela denna diskussion håller fast vid att lyriken är beroende av musikens anda, lika väl som musiken själv på grund av sin oinskränkthet inte behöver bilden och begreppet, men däremot tillåter dem bredvid sig själv.”
41-42: “Musikens världssymbolik kan därför aldrig på något vis skildras uttömmande med språkets hjälp, eftersom den symboliskt berör urmotsättningen och ursmärtan i det ur-enas kärna, och alltså symboliserar en sfär som finns ovan alla framträdanden och före alla framträdanden.”

105: “Så lösgörs vi från det dionysiskt generella genom det apolliniska och vi entusiasmeras för individerna; det är dessa som fängslar våra känslor av medlidande och som tillfredsställer vårt sinne för skönhet i stora och sublima former; det visar oss bilder av livet och lockar oss att förstå med tanken den livskärna som finns i dem.”

56: “Apollon vill bringa lugn och ro till individerna just genom att dra gränslinjer mellan dem och genom att ständigt påminna om dem såsom heliga lagar för världen med kraven på självkännedom och måttfullhet. Men för att inte denna apolliniska tendens skulle frysa formen till egyptisk stelhet och kyla, för att inte havets rörelse skulle avstanna genom ansträngningen att föreskriva varje våg dess bana och revir, förstörde då och då den höga dionysiska flodvågen dessa små cirklar vilka den ensidigt apolliniska ‘viljan’ ville tvinga hellenerna in i.”

24: “man kunde till och med karakterisera Apollon som en härlig gudabild av principium individuationis /…/
när denna principium individuationis bryts, så får vi en inblick i det dionysiskas väsen, som vi bäst kan närma oss genom analogin med ruset. Dessa dionysiska impulser, varvid det subjektiva stegras till fullständig glömska av det egna jaget, vaknar antingen genom bruket av narkotiska drycker, varom alla primitiva människor och folk talar i sina hymner, eller genom vårens mäktiga ankomst, som lustfyllt genomtränger hela naturen.”
25: “Nu är slaven en fri man, nu brister alla stela, fientliga begränsningar som nöd, godtycke eller ‘fräcka moden’ uppställt mellan människorna. /…/ Sjungande och dansande visar sig människan som medlem av en högre gemenskap: hon har glömt hur man går och talar och är nära att dansande sväva i luften.”

84: “först genom musikens anda förstår vi glädjen i individens utplåning. /…/ ‘Vi tror på det eviga livet’ ropar tragedin; medan musiken är den oförmedlade idén om detta liv. Skulpturkonsten har ett helt annat syfte: här övervinner Apollon individens lidande genom ett lysande förhärligande av det eviga i företeelsen, här segrar skönheten över livets inneboende lidande, smärtan så att säga ljugs bort ur naturens drag. /…/
Även den dionysiska konsten vill övertyga oss om den eviga lusten att existera: men vi skall inte söka denna lust i företeelserna, utan bakom dem.”

58: “tragedins mysterielära: den grundläggande insikten om allt existerandes enhet, synen på individuationen som det ondas djupaste orsak, konsten som den glada förhoppningen att individuationens förbannelse går att bryta, såsom aningen om en återställd enhet.”

84-85: “Under korta ögonblick är vi verkligen urväsendet självt och känner dess obändiga existensbehov och existenslust; nu förefaller striden, kvalen, utplånandet av företeelserna såsom nödvändig, genom övermåttet på otaliga existensformer, som trängtar och pockar på att leva, tack vare världsviljans översvallande fruktbarhet; vi genomborras av dessa kvals rasande gadd i samma ögonblick som vi så att säga blivit ett med den omätliga lusten att existera och då vi i dionysisk hänryckning anar det oförstörbara och eviga i denna lust. Trots fruktan och medlidande är vi de lyckligt levande, inte som individer, utan som det levande enda, med vars lust att alstra vi smultit samman.”

45-46: “Förtrollningen i det dionysiska tillståndet, med dess utplånande av tillvarons vanliga skrankor och gränser, innehåller nämligen medan det varar ett letargiskt element, vari alla tidigare personliga upplevelser sjunker ner. Genom denna klyfta av glömska skiljs den alldagliga världen från den dionysiska verkligheten. Men så snart denna alldagliga verklighet åter blir medveten, är det med en känsla av äckel; en asketisk, viljenegerande stämning är en frukt av det nämnda tillståndet. I denna mening har den dionysiska människan en likhet med Hamlet: båda har en gång fått en sann inblick i tingens väsen, de har förstått, och de äcklas av att handla; ty deras handling kan ingenting ändra i tingens väsen, de upplever det som skrattretande eller förnedrande att de förmodas återupprätta världen, som lossnat i fogarna. Förståelsen dödar handlandet, för att handla måste man vara insvept i en illusion – det är Hamlets lära, och inte den lättköpta klokskapen hos Hans Drömmaren, som reflekterar för mycket och aldrig kommer fram till handlandet på grund av ett överflöd på möjligheter; inte reflexionen, nej! – den sanna kunskapen, inblicken i den hemska sanningen väger tyngre än varje motiv till handling, hos Hamlet lika väl som hos den dionysiska människan. Nu hjälper ingen tröst längre, längtan sträcker sig över världen efter döden, över själva gudarna, och tillvaron, inklusive dess glittrande återspegling i gudavärlden eller i ett odödligt hinsides, förnekas. Medveten om den en gång skådade sanningen ser människan överallt bara det hemska eller absurda i tillvaron, nu förstår hon symboliken i Ofelias öde, nu uppfattar hon skogsguden Silenos visdom: hon äcklas.”

102: “Man kan nämligen alltid, vid varje betydande spridning av dionysiska impulser, iaktta hur det dionysiska lösgörandet från individens bojor först och främst märks genom en ända till likgiltighet, ja, fientlighet stegrad bortträngning av de politiska instinkterna, liksom å andra sidan den statsbildande Apollon också är genius för principium individuationis, och stat och hembygdskänsla kan inte leva utan ett bejakande av den individuella personligheten. Från orgiasmen leder bara en väg för ett folk, vägen till den indiska buddismen, /…/ Med samma nödvändighet råkar ett folk, som utgår från de politiska drifternas obetingade betydelse, in i en bana av ytterligt förvärldsligande, vars mest storartade, men också mest förskräckande uttryck är romarnas imperium.”

46: “Här, när viljan är som mest hotad, närmar sig konsten som en räddande, läkekunnig förtrollerska; endast hon förmår böja dessa äckeltankar om tillvarons hemskhet och absurditet till föreställningar som går att leva med: dessa är de sublima, såsom ett konstnärligt bemästrande av det hemska, och de komiska, såsom en konstnärlig urladdning från absurditetens äckel.”

85: “Scenernas utformning och de åskådliga bilderna uppenbara en djupare visdom än vad diktaren själv formulerar i ord och begrepp: samma sak kan också observeras hos Shakespeare, vars Hamlet exempelvis på liknande sätt talar ytligare än han handlar, så att förut nämnda insikter om Hamlet inte kan hämtas ur orden, utan ur ett fördjupat beskådande och överskådande av helheten.”

102-103: “Placerade mellan Indien och Rom och tvingade till ett förföriskt val, lyckades grekerna att i klassisk renhet uppfinna ytterligare en tredje form, visserligen inte för långvarigt eget bruk, men just därför odödlig. /…/ tragedin, som rörde, renade och frigjorde ett helt folks liv; /…/ som den styrande medlaren mellan de starkaste och i sig ödesdigra egenskaperna hos folket.
Tragedin absorberar musikens högsta orgiasm, så att den rentav bringar musiken till fulländning.”

49: “Vi kan nu, med denna kunskap, förstå den grekiska tragedin som en dionysisk kör som ständigt på nytt frigör en apollinisk bildvärld.”

65: “Tragedins verkan berodde aldrig på den episka spänningen, på den lockande ovissheten om vad som skall hända nu och sedan: däremot på de stora retorisk-lyriska scener då huvudpersonens passion och dialektik sväller till en bred och mäktig flod. Allt förberedde för patos, inte för handling: och det som inte förberedde för patos, ansågs vara förkastligt.”

95: “Operan har framfötts av den teoretiska människan, den kritiske lekmannen, inte av konstnären: ett av de egendomligaste förhållandena i konstarternas historia. Det var de i grunden omusikaliska åhörarnas krav att man måste förstå orden /…/ Ty orden vore mycket ädlare än det beledsagande harmonisystemet, lika mycket som själen är ädlare än kroppen. /…/ Eftersom hon inte anar något om musikens dionysiska djup, /…/ tvingar hon maskinister och dekorationsmålare i sin tjänst; eftersom hon inte kan förstå konstnärens sanna natur frammanar hon den ‘konstnärliga urmänniskan’ enligt sin smak, dvs. en människa som sjunger och talar i verser när hon är passionerad. /…/ Operan förutsätter en falsk uppfattning om den konstnärliga processen, nämligen den idylliska uppfattningen att egentligen varje kännande människa är konstnär. Med en sådan uppfattning blir operan ett uttryck för lekmannaskap inom konsten, vilket dikterar sina lagar med den teoretiska människans glada optimism.”

62: “Nu är emellertid ‘publik’ bara ett ord och absolut ingen likformig och bestående storhet. Varför skulle konstnären känna sig förpliktad att anpassa sig till en kraft, vars styrka bara ligger i antalet?”

73-74: “vem kan ta miste på det optimistiska elementet i dialektikens väsen, där varje slutledning firas med jubel och som bara kan andas i kylig klarhet och sinnesnärvari: när en gång det optimistiska elementet trängt in i tragedin överlagrar det efter hand de dionysiska regionerna och driver dem till självförstörelse – ända till dödssprånget in i det borgerliga dramat.”
74: “Den optimistiska dialektiken driver med sina syllogismers gisselslag musiken ur tragedin: den förstör alltså tragedins väsen, som bara kan tolkas som en manifestation och bildsättning av dionysiska tillstånd, som synlig symbolisering av musiken, som det dionysiska rusets drömvärld.”

79: “Emellertid rusar vetenskapen, sporrad av sin starka illusion, oupphörligt mot sina gränser där dess optimism, förborgad i logikens väsen, havererar. Ty vetenskapens omkrets har en periferi med oändligt många punkter, och det går inte att förstå hur hela omkretsen någonsin skall kunna beskrivas, men varje ädel och begåvad människa möter, innan hon nått mitten av sin bana, oundvikligen sådana gränspunkter på periferin, där hon stirrar in i det oförklarliga. När hon här till sin förskräckelse ser hur logiken vid dessa gränser kröker sig och till slut biter sig i svensan – då bryter den nya kunskapsformen fram, den tragiska kunskapen, som behöver konsten som skydd och botemedel redan för att uthärdas.”

86: “en evig strid mellan den teoretiska och den tragiska världssynen; och först sedan vetenskapens anda drivits till sin gräns, och des anspråk på universell giltighet utplånats genom påvisandet av dessa gränser, kan man hoppas på en återfödelse av tragedin”.

89: “Somliga fängslas av den sokratiska kunskapslusten och illusionen att därigenom kunna läka tillvarons eviga sår, andra bedåras av konstens förföriska skönhetsslöja som vajar framför ögonen, åter andra av den metafysiska trösten att det eviga livet oförstörbart flyter vidare bakom företeelsernas virvel: för att inte tala om de enklare och nästan ännu starkare illusioner som viljan ständigt håller i beredskap. /…/ Av sådana lockmedel består allt vad vi kallar kultur: allt efter blandningens proportioner har vi en företrädesvis sokratisk eller konstnärlig eller tragisk kultur; eller om man tillåter en historisk exemplifiering: det finns antingen en alexandrinsk eller en hellensk eller en indisk (bramansk) kultur.
Hela vår moderna värld är fångad i den alexandrinska kulturens nät och har som ideal den teoretiska människan“.
90: “Alla våra medel för uppfostran har ursprungligen detta ideal för ögonen: varje annan existens måste mödosamt kämpa sig fram såsom en tillåten men inte avsedd existens. /…/ För en äkta grek måste Faust ha förefallit obegriplig. /…/
Man bör observera: den alexandrinska kulturen behöver en klass av slavar för att i längden kunna existera: men den förnekar, i sin optimistiska syn på tillvaron, nödvändigheten av en sådan klass och går därför efter hand mot en grym utplåning, när effekten av dess vackra förförande och lugnande ord om ‘människans värdighet’ och ‘arbetets värdighet’ förbrukats.”

88: “Allra tydligast visar sig den nya odionysiska andan i de nyare dramernas slut. /…/ Nu, när musikens genius flytt från tragedin, är strängt taget tragedin död: ty var skulle man nu kunna hämta den metafysiska trösten? Man sökte därför en jordisk lösning på den tragiska dissonansen; hjälten, sedan han plågats tillräckligt av ödet, skördade en välförtjänt lön genom ett ståtligt bröllop eller gudomliga ärebetygelser. /…/ Jag vill inte påstå att den tragiska världssynen förstördes överallt och helt och hållet genom den framträngande odionysiska andan: vi vet bara att den måste fly från konsten till underjorden, till urartning, till hemlig kult.”

101-102: “Tragedin finns mitt i detta överflöd av liv, lidande och lust, i upphöjd hänförelse, lyssnande till en fjärran svårmodig sång – som berättar om varats mödrar, vilkas namn lyder: villfarelse, vilja, smärta. – Ja, mina vänner, tro med mig på det dionysiska livet och på tragedins återfödelse. Den sokratiska människans tid är förbi: bekransa er med murgröna, ta tyrsosstaven i handen och förundras inte om tiger och panter smeksamt lägger sig vid edra knän. Våga nu bara att vara tragiska människor: ty ni skall befrias.”

Philip Auslander on “rock ideology” and authenticity

Auslander, Philip (1999): Liveness. Performance in a mediatized culture
Routledge, London/New York

70: “The concept of rock authenticity is linked with the romantic bent of rock culture, in which rock music is imagined to be truly expressive of the artists’ souls and psyches, and as necessarily politically and culturally oppositional. /…/
the fact that the criteria for rock authenticity are imaginary has never prevented them from functioning in a very real way for rock fans.”

95: “As I have argued, rock authenticity resides in a dialectical relationship between recording and live performance.”
83: “rock ideology, itself a product of the age of mechanical reproduction, is a form of contemporary perception that allows its adherents to experience mass-produced objects as auratic through the process of authentication.”
76-77: “Live performance contributes to the process of authentication in two crucial ways. First, to be considered an authentic rocker, a musician must have a history as a live performer, as someone who has paid those dues and whose current visibility is the result of earlier popularity with a local following. Pursuing rock’s traditional career path, musicians must first establish themselves and find an audience through live performance; musicians are chosen to record by industry scouts on the basis of live performances.”
82: “Listeners steeped in rock ideology are tolerant of studio manipulation only to the extent that they know or believe that the resulting sound can be reproduced on stage by the same performers.”

71: “rock ideology is conservative: authenticity is often located in current music’s relationship to an earlier, ‘purer’ moment in a mythic history of the music.”
67-68: “The name most frequently used for rock’s Other is ‘pop’.”

84-85: “In the case of rock ideology, the aura must be seen as existing between the recording and the live performance. The aura is located in a dialectical relation between two cultural objects – the recording and the live performance – rather than perceived as a property inherent in a single object, and it is from this relation of mutuality that both objects derive their authenticity.”

72: “Synthesizers, once seen not as musical instruments but as machines that had no place in rock, have come to be seen as just another form of keyboard instrument. The computer keyboard has yet to be assimilated in quite the same way, though that process has begun.”

Hamlet, han hajade…

“Förtrollningen i det dionysiska tillståndet, med dess utplånande av tillvarons vanliga skrankor och gränser, innehåller nämligen medan det varar ett letargiskt element, vari alla tidigare personliga upplevelser sjunker ner. Genom denna klyfta av glömska skiljs den alldagliga världen från den dionysiska verkligheten. Men så snart denna alldagliga verklighet åter blir medveten, är det med en känsla av äckel; en asketisk, viljenegerande stämning är en frukt av det nämnda tillståndet. I denna mening har den dionysiska människan en likhet med Hamlet: båda har en gång fått en sann inblick i tingens väsen, de har förstått, och de äcklas av att handla; ty deras handling kan ingenting ändra i tingens väsen, de upplever det som skrattretande eller förnedrande att de förmodas återupprätta världen, som lossnat i fogarna. Förståelsen dödar handlandet, för att handla måste man vara insvept i en illusion – det är Hamlets lära, och inte den lättköpta klokskapen hos Hans Drömmaren, som reflekterar för mycket och aldrig kommer fram till handlandet på grund av ett överflöd på möjligheter; inte reflexionen, nej! – den sanna kunskapen, inblicken i den hemska sanningen väger tyngre än varje motiv till handling, hos Hamlet lika väl som hos den dionysiska människan. Nu hjälper ingen tröst längre, längtan sträcker sig över världen efter döden, över själva gudarna, och tillvaron, inklusive dess glittrande återspegling i gudavärlden eller i ett odödligt hinsides, förnekas. Medveten om den en gång skådade sanningen ser människan överallt bara det hemska eller absurda i tillvaron, nu förstår hon symboliken i Ofelias öde, nu uppfattar hon skogsguden Silenos visdom: hon äcklas.

Här, när viljan är som mest hotad, närmar sig konsten som en räddande, läkekunnig förtrollerska; endast hon förmår böja dessa äckeltankar om tillvarons hemskhet och absurditet till föreställningar som går att leva med: dessa är de sublima, såsom ett konstnärligt bemästrande av det hemska, och de komiska, såsom en konstnärlig urladdning från absurditetens äckel.”

Friedrich Nietzsche (1872): ur Tragedins födelse ur musikens anda, kap. 7

Nietzsche om “inspiration”

Tro på inspiration. – Konstnärer har ett intresse av att man tror på deras plötsliga ingivelser, den så kallade inspirationen; som om idén till ett konst- eller diktverk, grundtanken i en filosofi slagit ner som en nådablixt från himlen. I verkligheten producerar en god konstnärs eller tänkares fantasi oavbrutet: bra, medelmåttigt eller dåligt, men hans urskillningsförmåga, högeligen skärpt och utövad, vrakar, väljer, kombinerar; så som man nu ser av Beethovens anteckningsböcker att han fogat samman sina härligaste melodier av ståstumpar och på sätt och vis gallrat fram dem ur många olika ansatser. Den som sovrar mindre strängt och litar på sitt efterbildande minne kan väl under vissa omständigheter bli en stor improvisatör; men konstnärlig improvisation står lågt i förhållande till en med allvar och möda framsiktad konstnärlig tanke. Alla stora konstnärer har varit stora arbetare, outtröttliga inte bara i fråga om att hitta på utan också när det gällt att stryka, sovra, omgestalta, ordna.

Inspirationen än en gång. – När produktionsförmågan någon tid dämts upp och hindrats i sitt utflöde av någon hämning, utgjuter den sig till slut så plötsligt som bevittnade man här en ingivelse utan föregående arbete, alltså ett mirakel. Det är den bekanta illusion som alla konstnärer som sagt är lite för intresserade av att vidmakthålla. Kapitalet har bara just ackumulerats, det har inte plötsligt fallit ner från himlen. För övrigt finns även på andra områden exempel på sådan skenbar improvisation, exempelvis på godhetens, dygdens eller lastens områden.

Ur Mänskligt, alltförmänskligt, första boken.