fascism

Johannes Anyuru, “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017)

Jag tänkte på ord den vintern. Svensk, till exempel. Du var svensk om svenskarna tyckte att du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk, som ibland fick mina klasskompisars skrattande ansikten att likna masker klippta ur plast och papper.
En tomhet.

/…/

Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut.
Det som hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömte politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i dem, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.

/…/

“Alltså den där undersökningen. Jag tror att den hade att göra med tomheten.” Ibland när hon talade mumlade hon på det sätt barn gör när de är rädda att bli bestraffade. “Den fanns inuti orden, och gjorde så att det inte längre var skillnad på sånt som det skulle vara skillnad på. Yani en muslim och en terrorist. Eller en sjuksköterska och en väktare. Det var ingen skillnad mellan blodet i mina ådror och Amins kniv. Det var ingen skillnad mellan mitt hjärta som slog och bomberna som sprängdes i Algeriet.”

/…/

Mina skor klafsade när jag reste mig: många plockade bort fläsket från sina tallrikar och slängde det på golvet, så att ett lager av gråaktigt, mosigt kött bildades under borden och stolarna. /…/
Varje dag hade vi lektioner i Hus K, en gul tegelbyggnad som en gång i tiden måste ha varit en riktig skola, för det fanns en lekställning och en asfalterad fotbollsplan utanför. Det var olika lärare varje dag: typ en gång var det en svensk kille i min egen ålder som pratade om att män måste byta blöjor och dammsuga, och nästa gång satte en av väktarna på en tecknad film om hur barn blir till, med spermierna som små vita ubåtar och sånt, och nästa gång var det nåt annat igen. Lärarna kallade sig för demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher och samtalsaktivister, och skrev upp sina namn på whiteboarden.
Den här dagen var läraren en äldre man med grå dreads i en knut i nacken och en massa brons- och tygarmband. /…/
Läraren började mala på om sin yttrandefrihet och det dära, rätten att häda, och visade oss planscher med Göran Lobergs teckningar som vi alla hade sett hundratals gånger redan, i medborgarkontraktet och i skolan och på allas profilbilder på nätet varje år när det var den sjuttonde februari. Sen delade han ut papper och pennor och bad oss rita egna teckningar. Sa att det var en möjlighet att bryta en psykologisk låsning.
/…/

Jag undrade vad i människosjälen som kom upp till ytan i form av idéer om att tiden gick att lämna och sen åter träda in i som när man rörde sig mellan rummen i ett hus. Någon dröm om att allt inte var slutgiltigt.

/…/

Ibland var det som om orden vi sa till varandra inte var språk längre, utan läten som stöttes upp ur våra strupar, ihåliga ljud som kanske liknade vindens visslande i en trasig fläktventil.
Skinkan hade små hål där köttmassan stelnat runt luftbubblor. När jag plockade bort den från brödet betraktade pappa mig med en slocknad, likgiltigt forskande blick. Jag slängde den på golvet och lyfte brödet mot munnen. Det måste ha blivit vinter, för ett par snöflingor föll in i matsalen genom ett trasigt fönster högt uppe längs taket.
Jag höll tillbaka en kväljning och tog en tugga.
Det var inte på grund av hunger som jag gjorde det, till slut, utan för att pappa snart skulle ge vika, och om han gjorde det skulle han passera en gräns och upphöra att vara den han var. Min förälder, pappa som tog hand om mig, och som hade lärt mig skrivandets tystnad med sin egen.
Han kastade sig över sitt eget bröd. Slickade till och med på fingrarna och samlade upp de sista smulorna från tallriken, och medan han gjorde det trodde han att han räddade mig från det som jag räddade honom från.

/…/

Det var då, i en inrökt lägenhet i ett avfolkat Mellansverige, som jag började förstå att flickan inte var ensam om sin sjukdom, att inte bara vansinnet utan också dess specifika uttryck hade kommit ifrån al-Mima: tortyren hade av någon anledning blivit begriplig för offren med hjälp av fantasier om att den var en öppning till andra tider och liv.

/…/

Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan ifrån Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkastade saker som låg överallt i Kaningården.
Ord som gamla kylskåpsdörrar och halva tegelstenar, ord som inte dög till någonting, ord som innanmätet ur bilar och tvättmaskiner. Buckliga, rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.

/…/

“Former i blåsande sand. Jag har börjat förstå att tiden är ett tunt lager av biologiskt material som lägger sig över tingen.” Han krafsade på en sårskorpa i pannan. “Kanske är tiden bara ett lager flagnande hud på en hotellkudde i ett rum där en skandalomsusad konstnär har gömt sig ett par nätter”, la han till, med en självironisk ton som fick mig att känna en viss sympati för honom.
Han fick loss ett torrt fjäll ur pannan och tittade på det.
“Numera är det rasisterna som sköter den traditionella konstnärliga hanteringen”, sa han, ett infall, en tanke ur sömnlösheten. “Det vill säga att det idag är rasisterna som utför provokationen som får folk i karnevalsstämning.”

/…/

“Vad tortyren gör”, sa han, “är att visa upp kroppen på ett slags scen. Den visar att inget annat än kroppen spelar roll. Inte sant?”
“Kanske det”, sa jag, inte för att jag inte förstod resonemanget, utan för att jag inte nödvändigtvis ville bli indragen i hans tankevärld.
“Tortyren visar hur omöjligt det är att ha en kropp och samtidigt inbilla sig att det finns ideologi, religion, kultur, inte sant? Tortyren visar inte bara den torterade, utan oss alla, hur skrattretande det är att överhuvudtaget vara en varelse av kött och hud och nerver som inbillar sig att vissa saker är heliga. Förstår du hur jag tänker?” /…/
Jag frågade honom om han trodde att det var vår dödlighet som gjorde oss mänskliga – ett försök att tränga igenom samtalets akademiska yta och nå in i något annat – men han skrattade bara åt frågan. /…/
“Du borde ha tänkt färdigt tanken”, sa han. “Om döden gör oss mänskliga, vad gör då konsten, som gör oss odödliga?” Bilden hackade till igen och hans hesa, kroppslösa röst sa: “Gör den oss omänskliga?”

/…/

En gång hade jag frågat henne följande: om den framtid hon mindes gick att stoppa genom att hindra attacken, betydde inte det också att folkmordet, ur ett visst perspektiv, var rättfärdigat, eller åtminstone berodde på muslimerna själva? Men tänk om det var tvärtom, tänkte jag nu. Om det inte ens gick att stoppa de bilder hon mindes, bilderna från hennes framtid. Fanns det då inte en kraft i världen som löpte djupare än historiens ytliga skeende? En hemlig kraft. En omöjlig kraft. En storm.

Utdrag ur Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts, 2017).

Advertisements

On economic heterodoxies, antisemitism and “multi-fascism”

The case of economics is similar to that of medicine. While mono-fascism tends to avoid economics, multi-fascist ideologues tend to be very interested in certain heterodox theories. A common denominator for the latter is the positing of a strict division between “good” and “bad” capital, characteristic for the “truncated anti-capitalism” which can be associated with antisemitic stereotypes. It is possible to discern three different lines of economic heterodoxy, all of which are sometimes incorporated into multi-fascism.
First, there are the ideal of a “natural economic order”, also known as Freiwirtschaft, developed by the German businessman Silvio Gesell (1862–1930), with Pierre-Joseph Proudhon (1809–1865) as an important influence. According to Gesell, a natural economy would be based on a free market and the protection of private property, but without any hoarding of money. He therefore proposed the introduction of a currency which would automatically depreciate, in a way which would eliminate interest and usury while accelerating the circulation of commodities.
Another current of economic heterodoxy is associated with the concept of “social credit”, a proposal for basic income which was developed by Major C.H. Douglas (1879–1952). He blamed the ills of capitalism on bankers who according to him where deliberately engineering crisis by removing purchasing-power from the system. His proposed solution was that the government should create a steady flow of new money, part of which should be distributed in equal amounts to every citizen. According to Douglas, this would not set of inflation, because the other part of this money should be used by the state to subsidize prices on essential goods and services. “Social credit” thus reads as a formula to combine a planned economy with private property, and it was articulated as a third way beyond socialism and capitalism.
After the financial crash of 1929, the poet Ezra Pound began to dwell upon economics, trying to unite the ideas of Gesell and Douglas into a theory of usury, while soon drifting deeper into antisemitism and fascism. It is significant that neo-fascists in Europe are now again making an icon of Ezra Pound – for his economics, rather than for his poetry. (*)
Then, there are some multi-fascists who prefer a third kind of monetary reform: a return to the gold standard. Here inspiration is drawn from the so-called “Austrian school” in economics, whose most prominent thinker was Ludwig von Mises (1881–1973). Returning to a system in which money represents a given quantity of gold would quite certainly result in deflation and depression, which would then be regarded as the necessary purification of an economy which had proven to be largely fictitious. It should be underlined that the “Austrian” view is not inherently antisemitic, but it does easily lend itself to antisemitic projections. This might explain the strong fascination for Republican politician Ron Paul within parts of the conspiracist subculture which are leaning towards a multi-fascist ideology.
Mono-fascists, on the other hand, are showing a remarkable lack of interest in economics. To a certain degree, this might be explained by mono-fascism’s obsession with Islam: as far as muslims are regarded as less civilized, as the enemy “below”, it would be absurd to blame the financial crisis directly on islam. But it is also part of an anti-intellectual attitude which is typical for mono-fascism, which differs from the counter-intellectual tendency of multi-fascism.
While multi-fascism supposes that the cause of crisis is financial, mono-fascism tends to regard it as demographic. According to the latter, it is the parasitic presence of an alien population – together with feminism and moral depravation – which is standing in the way of economic prosperity. From that perspective, financial crisis is merely a symptom of a demographic crisis.
But it does not mean that mono-fascism can do without antisemitic stereotypes. Rather, these stereotypes tend to come back in the attempt to explain the immigration of muslims to “the West”. To complete its apocalyptic message, mono-fascism also needs an “enemy within” – someone who is orchestrating the supposed suicide of a civilization. This enemy is usually described in vague terms as “political correctness”, “cultural Marxism”, “cultural relativism” or “multi-culturalism”, with hints of an elite conspiracy in possession of a special kind of abstract, intangible power. This very idea is an antisemitic stereotype, regardless of whether the enemy is explicitly presented as “Jewish”.

(*)The most explicit example of this is the neo-fascist squatter movement that has now established as “Casa Pound” in a number of cities in Italy. They put forth the demand that every Italian family has the right to own a home, and that the state should make this possible by offering interest-free loans. Of course, this should exclude families which do not fulfill the sanctioned pattern of heterosexuality or which include family members not considered to be true Italians. Casa Pound in Rome – a squatted building of six floors – is not only a headquarter for militant activists and a kind of cultural institute. It is also housing thirty poor families as a way to emphasize the movement’s main slogan: “rent is usury”. For more about the resurgence of “social fascism” in Italy, see Widmann (2010)

Excerpt from Rasmus Fleischer, “Two fascisms in contemporary Europe? Understanding the contemporary split of the Radical Right“, in In the tracks of Breivik: far right networks in Northern and Eastern Europe, Mats Deland, Michael Minkenberg & Christin Mays (eds.), Berlin: LIT Verlag, 2014.

Fremskridtspartiet, Dansk Folkeparti, Den Danske Forening, Skånepartiet och Sverigedemokraterna

Utdrag ur forskningsrapporten Sverigedemokraterna i de svenska kommunerna 2002–2006 av Ulla Ekström von Essen och Rasmus Fleischer, 2006. [pdf]

Danmark

Historien om Skandinaviens moderna högerpopulism tar fart år 1972. Då grundades Fremskridtspartiet av den danske advokaten Mogens Glistrup, som en tid dessförinnan skakat om landet genom att i teve hävda att all beskattning är omoralisk. Valet 1973 blev ett jordskredsval då hans protestparti, som förespråkade en ekonomisk politik av nyliberalt snitt, erövrade hela 15,9 procent av rösterna. Ett liknande nystartat parti, som senare skulle ta sig det motsvarande namnet Fremskrittspartiet och ledas av Carl I. Hagen, lyckades i samma års norska val ta sig in i stortinget. Inget av partierna intresserade sig för frågor om invandring eller hade någon särskilt nationalistisk karaktär, utan hade motståndet mot höga skatter och “förmynderistaten” i centrum. När Mogens Glistrup försökte sig på invandringsmotstånd 1979 ledde det bara till minskat stöd för partiet, och snart var frågan åter borta från Danmarks politiska agenda.

Först 1985 riktade Fremskridtspartiet permanent om sitt fokus. Invandringspolitiken, som snart kunde tjäna som förklaring till de flesta problem, hamnade hädanefter i centrum. Ökat antal asylsökande har angivits som förklaring, men sociologen Jens Rydgren framhåller intrycken från Frankrike där Front National haft sitt stora valgenombrott 1983-84.
Intressant att notera är att inte heller Front National – som likt Fremskridtspartiet hade grundats 1972 – begynnelsevis hade hyst något större intresse för invandringsmotstånd, utan snarare lade tyngdpunkten på antikommunism. Men valframgångarna uppnåddes när partiet systematiskt började använda sig av en tolkningsram som sammankopplade invandring, otrygghet och arbetslöshet. Influerade av nouvelle droite skaffade sig Front National en politik som utgick från “nationellt företräde”, att personer av fransk nationalitet alltid ska komma i första hand vad gäller arbetstillfällen, bostäder och sociala förmåner.
Under ett par år satt Mogens Glistrup i fängelse för skattebrott, och när han återvände i mars 1985 som var det som en politiker som systematiskt riktade sin retorik mot utlänningar, på ett sätt som uppfattades som allt mer extremt. I Fremskridtspartiets öppningstal inför folketinget 1990 ställde han kravet “Gör Danmark till en muslim-fri zon”, vilket fördömdes av Pia Kjærsgaard, den partikamrat som under Glistrups fängelsevistelse hade tagit hand om både hans parlamentsplats och partiets de facto-ledarskap. Under 1990-talet ackumulerades partiets inre spänningar, och 1995 bröt sig Pia Kjærsgaard ut tillsammans med en minoritet av medlemmarna för att bilda Dansk folkeparti.
Jens Rydgren argumenterar övertygande för att de bägge partierna “tillhör två olika partifamiljer”. Fremskridtspartiet var i grunden ett skattepopulistiskt protestparti, som sedan 20 år tillbaka börjat angripa islam och muslimer i allt hätskare tonläge. Dansk Folkeparti har däremot en etnonationalistisk grundhållning och går till målmedvetet angrepp mot själva idén om “multikulturalism”.

Pia Kjærsgaard bröt mycket medvetet med sitt gamla partis inriktning: “Ut med superliberala idéer om den starkes rätt. (…) Ut med korkade idéer om noll skatt. Ut med att låta allting bestämmas av profitens lag.” I stället framställer man sig snarare som antiliberalt gammelkonservativa.
Enligt Jens Rydgren kan Dansk Folkeparti räknas till den europeiska partifamilj som han kallar “radikal högerpopulism” (RRP), där även exempelvis franska Front National och österrikiska FPÖ återfinns. Pia Kjærsgaards skapelse är tveklöst den viktigaste inspirationskällan för många sverigedemokrater i Sverige och kanske i synnerhet i Skåne, där det också går att se slående paralleller vad gäller de bägge partifamiljernas olika vägar.

Den Danske forening
Bakom Dansk folkepartis nya riktning låg i hög grad en krets av intellektuella tillhörande den 1987 grundade Den Danske Forening. Dessa beskriver dansk kultur som akut hotad och har satt i system att beskriva invandrare som en främmande ockupationsmakt, typiskt sett med ett språkbruk som drar paralleller till nazistockupationen under kriget (politiker som inte vill stoppa invandringen stämplas som “samarbetsmän” etc). Dansk Folkeparti tog i hög grad över föreningens retorik och tolkningsramar. Flera av dess ledande aktivister har nu blivit folketingsledamöter för partiet, däribland de bägge prästerna Sören Krarup och Jesper Langeballe, som grundar sin aktivism för återupprättandet av en homogen nationalstat i den så kallade Tidehverv-teologin (en lågkyrklig rörelse som utgår från Sören Kierkegaards existensiella filosofi).
Dansk Folkeparti är uppriktigt noga med att hålla nazistiska grupper och företrädare för en biologisk rasism på avstånd. Exempelvis har de uteslutit högt uppsatta partiföreträdare som visat sig ha anknytning till rasistgruppen Dansk Forum. Försöket att framställa sig själva som “radikala, men inte extremister” underlättades av de allt grövre övertramp som Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet börjat göra, i form av blodig krigsretorik mot alla människor med bakgrund i muslimska länder, inklusive krav på koncentrationsläger för “muhammedanska parasiter” under valrörelsen 2001. Valresultatet det året för de bägge partierna blev att Fremskridspartiet åkte ut ur folketinget, medan Dansk folkeparti ökade sitt väljarstöd till tolv procent och fick rollen som stödparti åt den liberal-konservativa regeringskoalitionen.
Första genombrottet skedde i kommunalvalet 1997, då Dansk Folkeparti ställde upp i hälften av landets kommuner och nådde en slående framgång med 6,8 % av alla avlagda rösterna. Fyra månader senare valdes de in i folketinget.

Skåne

I Skåne har funnits ett antal partier som får räknas till samma högerpopulistiska partifamilj som Fremskridtspartiet, som alltså har sina rötter i missnöje med skatter och förmynderi men under 1980-talet anammade ett motstånd mot flyktingmottagande i allmänhet och mot islam i synnerhet. Det främsta exemplet är Malmöbaserade Skånepartiet. Därtill kommer en ganska komplicerad samling lokala partier användande namnen Framstegspartiet och Centrumdemokraterna, vilka har rötterna i spruckna försök till nationella partibildningar i Sverige under 1970- och 80-talet, där vissa av de kvarvarande partierna idag är på väg att sugas upp i Sverigedemokraterna medan andra är verksamma som kommunalpartier med strikt inriktning på lokala frågor och utan att ha invandringsfrågor på agendan.

Skånepartiet
Skånepartiet är i hög grad förknippat med en enda person: Carl P Herslow, träffande beskriven som “politisk entreprenör” Mot slutet av 1970-talet började han engagera sig politiskt, besviken på att den dåvarande borgerliga regeringen inte brutit med vad han såg som den socialdemokratiska hegemonin. Detta ledde fram till Skånepartiets bildande 1979. Han vände sig från början mot etermonopol, spritmonopol, hastighetsbegränsningar och mot ekonomiskt fördelningstänkande i allmänhet. Systemkritiken präglades inte bara av kalla kriget-antisocialism, utan även av dystopiska idéer om global befolkningsexplosion och miljöförstöring, samt en djup misstro mot all form av centralstyre. Partistadgan från 1983 förordade en självständig skånsk republik ansluten till Nato och EG. Invandring var däremot under dessa år en icke-fråga.
Från 1982 inledde Skånepartiet närradiosändningar i Malmö, som blev mycket populära tack vare möjligheten för lyssnarna att ringa in till studion för att önska musik och säga sina åsikter om saker och ting. Det var också genom lyssnarmedverkan i närradion som flyktingfrågan först togs upp i augusti 1984 och snabbt började ta stor plats, särskilt efter ett brandattentat mot en förläggning i Trelleborg.
Nya partiprogrammet från 1985 innebar att den militanta Skåneseparatismen och kravet på Nato-medlemskap tonades ned kraftigt, samtidigt som man intog en hård linje mot flyktingmottagande: Flyktingar kan tas emot från Skånes grannländer, övriga “först när statsskulden är återbetald”. Samma år uppnåddes en sensationell valframgång där Skånepartiet gick från noll till fem mandat i Malmö kommunfullmäktige, vilket blev avgörande för att bryta ett mer än halvsekellångt socialdemokratiskt styre i staden.
Carl P Herslow är än idag en högst aktiv fullmäktigeledamot. Vid de tre senaste kommunalvalen i Malmö har Skånepartiet legat kvar stabilt på två mandat.
Intressant att notera är hur nära Herslows Skåneparti har följt Glistrups Fremskridtsparti vad gäller politisk och retorisk inriktning. Bägge började som pajasstämplade högerpopulister, bägge började driva invandringsmotstånd som en central fråga från 1985, och bägge partierna har från 1990-talet inriktat sin agitation specifikt mot islam.
Så här lyder idag punkt fyra i förbundsprogrammet för Skånes självständighetsparti, den beteckning under vilken Skånepartiet går till regionval:

“Islam är en hemsk vidskepelse, oförenlig med demokrati, jämställdhet, och humanitet och som motverkar vetenskaplig och ekonomisk utveckling. Samtliga riksdagspartier främjar islam, som inom ett par decennier kommer att bli väljarmajoritetens ståndpunkt om ingenting görs. SSP vill helt avlägsna islam från Skåne. Den som inte vill avlägga trosbekännelsen ‘Jag tror på Skåne och inte på islam, skål’ och då skåla i lättöl, får flytta härifrån.”

Islamfientlighet av detta slag skiljer sig distinkt från den etnonationalism som Sverigedemokraterna eller Dansk folkeparti företräder. Skånepartiets motstånd mot flyktingmottagande har från början främst grundat sig i ekonomiska resonemang, och Herslow har gång på gång understrukit: “Skånepartiet är som sagt ett liberalt parti och det är alltså ingenting som helst som har att göra med ett hat mot invandrare”.
Med tiden tycks den fientliga inställningen till islam som religion ha tagit överhanden, men utan att för den skull grunda sin politik på den etniskt homogena nationalstaten som positiv ideologisk grundval. I fråga om den ytterst hårda assimilationslinje som man driver, går dock de praktiska förslagen ofta längre än vad Sverigedemokraterna gör.
1998 motionerade Skånepartiet om “förbud mot all förargelseväckande islamisk religionsutövning i Malmö”, vilket senare ledde till att Carl P Herslow åtalades för hets mot folkgrupp, men friades. Specifikt krävde Skånepartiet att lokala ordningsstadgan skulle utökas med förbud “mot bärandet av typiska islamiska plagg på offentlig plats”.
Sverigedemokraterna har aldrig drivit så långtgående krav politiskt. De har hållt sig till att motionera om förbud mot heltäckande slöjor i kommunala skolor, vilket ju ligger mer inom ramarna för vad en kommun faktiskt kan göra.
I Malmö har de bägge partierna två mandat var, men från sverigedemokratisk sida har det inte visats något intresse av att samarbeta med Skånepartiet. “Politiska clowner”, kallas de av sd:s politiske sekreterare Mattias Karlsson. Även från andra hållet finns en skepsis: Inför landstingsvalet 2002 förklarade Skånepartiet att man var beredd att samarbeta “med alla partier som håller rent mot Sverigedemokraterna”.
Däremot har Skånepartiet många gånger varit enda övriga parti som yrkat bifall för sd-motioner i Malmö men också i några fall från talarstolen markerat ett avståndstagande från Sverigedemokraternas människosyn.

Skånes väl
Diskussioner om en valallians ska ha börjat föras i Skåne år 1996, mellan representanter för Skånepartiet, Sjöbopartiet, Sverigedemokraterna samt lokalavdelningar av Centrumdemokraterna, Framstegspartiet och Ny Demokrati. Flera olika av de “partifamiljer” som nämnts ovan, med kravet på en mer restriktiv flyktingpolitik som sammanhållande kitt, närmade sig alltså varandra. Skillnaderna dem emellan och utvecklingen i Danmark är faktorer som är nödvändiga att känna till för att förstå hur detta samarbete ett antal år senare tycks ha lett fram till dagens situation där Sverigedemokraterna fått en stark bas i Skånes kommuner.
Inför landstingsvalet 1998 enades flertalet av dessa partier – dock inte Sverigedemokraterna, som inte ansågs tillräckligt “rumsrena” och som då endast var representerade i regionen med två mandat i Höör – under namnet Skånes Väl. Ekonomiska resurser slogs samman för ett gemensamt utskick av valinformation, och Skånes Väl kunde erövra sex mandat och en vågmästarroll i regionfullmäktige. Under mandatperioden fungerade de som avgörande stödparti för det borgerliga regionstyret. Tidigt uppvisade dock alliansen en spricka mellan två fraktioner, vilka hamnade i juridiska strider om partistöd och poster som politiska sekreterare. Ena falangen leddes av Skånepartiets Carl P. Herslow och Centrumdemokraternas Harry Franzén, och mot dem stod bland andra Tony Wiklander från Framstegspartiet i Åstorp och Sjöbopartiets Per-Ingvar Magnusson.
Den senare fraktionen, som slutligen vann rätten till namnet Skånes Väl, närmade sig under mandatperioden Sverigedemokraterna. Våren 2002 meddelade den kvarvarande delen av Skånes Väl att man ingått ett avtal om valteknisk samverkan: Propaganda och valsedlar skulle distribueras gemensamt i hela Skåne, emedan SD avstår från att ställa upp i regionvalet. Det var, med statsvetaren Martin Lindströms ord, ett avtal “som såväl organisatoriskt som ekonomiskt nästan ensidigt gynnar Sverigedemokraterna”.
I kommun efter kommun vann Sverigedemokraterna mark på bekostnad av befintliga Skånes Väl-partier. Eslövspartiet (en tidigare lokalavdelning av Ny Demokrati) förlorade sina två mandat samtidigt som SD erövrade två. I Skurup backade Kommunens Väl (vars företrädare var ledande i Skånes Väl) från åtta till fem mandat, samtidigt som SD vann representation. Kommunens Väl i Kävlinge avvecklade sig själv för att ge plats för Sverigedemokraterna att etablera sig och vinna fyra mandat (ett mindre än vad KV fått 1998). I Burlöv hamnde en sverigedemokrat i kommunfullmäktige genom valsamarbete med Burlövs väl (ett av två lokala partier med rötterna i Ny Demokrati). I Lomma backade Bjärred-Lommas väl ett mandat, vilket i stället gick till SD. I Svalöv erövrade SD två mandat, samtidigt som Centrumdemokraterna backade ned till ett.
Kort sagt så var Sverigedemokraternas kommunala genombrott i Skåne 2002 allt annat än en belöning för lång och trogen tjänst. Genombrottet kunde ske tack vare att manegen preparerats av en brokig samling av lokala partier med delvis liknande åsikter. I vissa fall konkurrerades lokalpartierna ut, i andra fall lät de sig självmant assimileras av den rikstäckande organisationen. Därtill kommer en rad kommuner där det finns lokala partier av betydande storlek som genom Skånes Väl-samarbetet har kommit att knyta sig närmare SD. Sjöbopartiets (numera avlidna) frontfigur Sven-Olle Olsson kandiderade till riksdagen på Sverigedemokraternas lista 2002. Tony Wiklander i Åstorp och Allan Jönsson i Bjuv representerar lokala partier i kommunerna men har under den gångna mandatperioden snabbt gjort sverigedemokratisk karriär och tillhör numera partiets toppskikt på riksplanet. Det kan förväntas att fler lokala partier i Skåne väljer att uppgå i Sverigedemokraterna.
Partifamiljerna emellan tycks det alltså framträda en allmän trend, där Sverigedemokraterna har vinden i ryggen medan konjunkturen är långsiktigt dalande för Skånepartiet och andra i grunden skattepopulistiska partier. Samma trend framträder med betydligt större dramatik i Danmark.

Enfrågenätverk som katalysatorer
På bägge sidor om sundet har invandringskritiska enfrågenätverk fungerat som katalysatorer. Den ideologiska renodlingen av Dansk folkeparti, när Fremskridspartiets högerpopulism allt mer börjat kännas som en börda, skedde i hög grad genom Den Danske Forening.
I Sverige formerade sig under 1990-talet flera överlappande och löst sammanhållna invandringskritiska nätverk som bland annat sysslade med brevkampanjer. Ur dessa bildades våren 1997 en mer formell organisation, Folkviljan och massinvandringen. Vid första offentliga mötet talade dåvarande moderata riksdagsledamoten, numera Sverigedemokraternas affischnamn i Malmö, Sten Andersson. Till ordförande valdes före detta vänsterpartisten Kenneth Sandberg, sammanhållande i det befintliga Nätverk Syd och ledare för Kommunens väl i Kävlinge, numera även han ledande sverigedemokrat. Folkviljan och massinvandringen ville bland annat verka för valallians mellan invandringskritiska partier, vilket ju i Skåne uppnåddes redan året efter. Sammantaget är det uppenbart hur nätverken kring dessa organisationer fungerat som katalysator i en process där både lokala partier och enskilda medlemmar i etablerade partier har lagt tidigare ideologiska skillnader åt sidan och steg för steg samlats under Sverigedemokraternas enande vingar. Skåne är inte det enda stället där detta har skett, men har definitivt fungerat som spjutspets, vilket kan förklaras med närheten till Danmark och den redan tidigare rika floran av lokala partier med invandringskritisk inriktning.
Efter de kommunala valframgångarna i Skåne och Blekinge 2002, sammankallades regionens nyligen invalda sd-politiker till två möten som hölls i oktober och november i Höör, för att diskutera strategier och “gemensamt dra upp riktlinjer för politiken i Skåne”. Även kommunpolitiker “från andra invandringskritiska partier i Skåne” var närvarande vid mötena, där bland andra Kenneth Sandberg talade.