fiction

Johannes Anyuru, “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (2017)

Jag tänkte på ord den vintern. Svensk, till exempel. Du var svensk om svenskarna tyckte att du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk, som ibland fick mina klasskompisars skrattande ansikten att likna masker klippta ur plast och papper.
En tomhet.

/…/

Jag tror inte längre att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut.
Det som hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömte politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i dem, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.

/…/

“Alltså den där undersökningen. Jag tror att den hade att göra med tomheten.” Ibland när hon talade mumlade hon på det sätt barn gör när de är rädda att bli bestraffade. “Den fanns inuti orden, och gjorde så att det inte längre var skillnad på sånt som det skulle vara skillnad på. Yani en muslim och en terrorist. Eller en sjuksköterska och en väktare. Det var ingen skillnad mellan blodet i mina ådror och Amins kniv. Det var ingen skillnad mellan mitt hjärta som slog och bomberna som sprängdes i Algeriet.”

/…/

Mina skor klafsade när jag reste mig: många plockade bort fläsket från sina tallrikar och slängde det på golvet, så att ett lager av gråaktigt, mosigt kött bildades under borden och stolarna. /…/
Varje dag hade vi lektioner i Hus K, en gul tegelbyggnad som en gång i tiden måste ha varit en riktig skola, för det fanns en lekställning och en asfalterad fotbollsplan utanför. Det var olika lärare varje dag: typ en gång var det en svensk kille i min egen ålder som pratade om att män måste byta blöjor och dammsuga, och nästa gång satte en av väktarna på en tecknad film om hur barn blir till, med spermierna som små vita ubåtar och sånt, och nästa gång var det nåt annat igen. Lärarna kallade sig för demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher och samtalsaktivister, och skrev upp sina namn på whiteboarden.
Den här dagen var läraren en äldre man med grå dreads i en knut i nacken och en massa brons- och tygarmband. /…/
Läraren började mala på om sin yttrandefrihet och det dära, rätten att häda, och visade oss planscher med Göran Lobergs teckningar som vi alla hade sett hundratals gånger redan, i medborgarkontraktet och i skolan och på allas profilbilder på nätet varje år när det var den sjuttonde februari. Sen delade han ut papper och pennor och bad oss rita egna teckningar. Sa att det var en möjlighet att bryta en psykologisk låsning.
/…/

Jag undrade vad i människosjälen som kom upp till ytan i form av idéer om att tiden gick att lämna och sen åter träda in i som när man rörde sig mellan rummen i ett hus. Någon dröm om att allt inte var slutgiltigt.

/…/

Ibland var det som om orden vi sa till varandra inte var språk längre, utan läten som stöttes upp ur våra strupar, ihåliga ljud som kanske liknade vindens visslande i en trasig fläktventil.
Skinkan hade små hål där köttmassan stelnat runt luftbubblor. När jag plockade bort den från brödet betraktade pappa mig med en slocknad, likgiltigt forskande blick. Jag slängde den på golvet och lyfte brödet mot munnen. Det måste ha blivit vinter, för ett par snöflingor föll in i matsalen genom ett trasigt fönster högt uppe längs taket.
Jag höll tillbaka en kväljning och tog en tugga.
Det var inte på grund av hunger som jag gjorde det, till slut, utan för att pappa snart skulle ge vika, och om han gjorde det skulle han passera en gräns och upphöra att vara den han var. Min förälder, pappa som tog hand om mig, och som hade lärt mig skrivandets tystnad med sin egen.
Han kastade sig över sitt eget bröd. Slickade till och med på fingrarna och samlade upp de sista smulorna från tallriken, och medan han gjorde det trodde han att han räddade mig från det som jag räddade honom från.

/…/

Det var då, i en inrökt lägenhet i ett avfolkat Mellansverige, som jag började förstå att flickan inte var ensam om sin sjukdom, att inte bara vansinnet utan också dess specifika uttryck hade kommit ifrån al-Mima: tortyren hade av någon anledning blivit begriplig för offren med hjälp av fantasier om att den var en öppning till andra tider och liv.

/…/

Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan ifrån Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkastade saker som låg överallt i Kaningården.
Ord som gamla kylskåpsdörrar och halva tegelstenar, ord som inte dög till någonting, ord som innanmätet ur bilar och tvättmaskiner. Buckliga, rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.

/…/

“Former i blåsande sand. Jag har börjat förstå att tiden är ett tunt lager av biologiskt material som lägger sig över tingen.” Han krafsade på en sårskorpa i pannan. “Kanske är tiden bara ett lager flagnande hud på en hotellkudde i ett rum där en skandalomsusad konstnär har gömt sig ett par nätter”, la han till, med en självironisk ton som fick mig att känna en viss sympati för honom.
Han fick loss ett torrt fjäll ur pannan och tittade på det.
“Numera är det rasisterna som sköter den traditionella konstnärliga hanteringen”, sa han, ett infall, en tanke ur sömnlösheten. “Det vill säga att det idag är rasisterna som utför provokationen som får folk i karnevalsstämning.”

/…/

“Vad tortyren gör”, sa han, “är att visa upp kroppen på ett slags scen. Den visar att inget annat än kroppen spelar roll. Inte sant?”
“Kanske det”, sa jag, inte för att jag inte förstod resonemanget, utan för att jag inte nödvändigtvis ville bli indragen i hans tankevärld.
“Tortyren visar hur omöjligt det är att ha en kropp och samtidigt inbilla sig att det finns ideologi, religion, kultur, inte sant? Tortyren visar inte bara den torterade, utan oss alla, hur skrattretande det är att överhuvudtaget vara en varelse av kött och hud och nerver som inbillar sig att vissa saker är heliga. Förstår du hur jag tänker?” /…/
Jag frågade honom om han trodde att det var vår dödlighet som gjorde oss mänskliga – ett försök att tränga igenom samtalets akademiska yta och nå in i något annat – men han skrattade bara åt frågan. /…/
“Du borde ha tänkt färdigt tanken”, sa han. “Om döden gör oss mänskliga, vad gör då konsten, som gör oss odödliga?” Bilden hackade till igen och hans hesa, kroppslösa röst sa: “Gör den oss omänskliga?”

/…/

En gång hade jag frågat henne följande: om den framtid hon mindes gick att stoppa genom att hindra attacken, betydde inte det också att folkmordet, ur ett visst perspektiv, var rättfärdigat, eller åtminstone berodde på muslimerna själva? Men tänk om det var tvärtom, tänkte jag nu. Om det inte ens gick att stoppa de bilder hon mindes, bilderna från hennes framtid. Fanns det då inte en kraft i världen som löpte djupare än historiens ytliga skeende? En hemlig kraft. En omöjlig kraft. En storm.

Utdrag ur Johannes Anyuru, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts, 2017).

Advertisements

Aase Berg: Förord till en novellsamling av Gunnar Blå

Män gör vad som helst för att mörka sin allomfattande oförmåga. Men en sak är säker – potensen är alltid fejkad. Det har skett ett överslag i den manliga analogin mellan kuk och kraft, fallos och framgång. Att kuken står ibland betyder inte att mannan är oövervinnerlig. Tvärtom är han som svagast i sin högsta potens, nästan död faktiskt – enligt Gunnar Blå är erektion fossilisering.

Men normala snubbar paller inte riktigt med den här kunskapen, så istället för att acceptera sin egen sårbarhet har de mage att ha kastrationsångest! Som i sin tur självklart måste kompenseras med krampaktig handlingskraft. Som om kastrationen vore ett problem och inte ett mognadstecken?

Det är den falliska mannen som är monstret, det är han som förverkligar kastrationsförnekandet genom erövring, prostitution, porr och trafficking, krig, BNP, tillväxt och snabba cash, löjliga lyxbilar och meningslösa affärsresor med förpestande flygplan tvärs över jordklotet. Det otrevligaste draget i patriarkatet är just alla dessa monumentala och världsekonomiskt fatala försök att dölja impotensen. Såna manliga tics förväxlas till råga på allt med frihet. /…/

Torsken är det ynkligaste som finns, men i cirkelns ände knyts patetiken ihop med den manliga framåtandan, vilket förstås även förvandlar överläget till debil impotens. /…/

Kvinnan är visserligen också kringskuren, bland annat av rädslan för sin egen alluppkäknde råstyrka, men eftersom hon av hävd befinner sig i samhällsmässigt underläge blir situationen nästan den motsatta: kvinnan mörkar sin styrka av hänsyn till den i grunden miserabelt mesiga mannen. Patriarkatet har genom många långa år av indoktrinering lyckats väcka dåligt samvete över alla tänkbara jämställdhetssträvanden hos kvinnan. Så slår det heterosexuella frihetsprojektet knut på sig själv. /…/

Nuförtiden tycker jag i och för sig tanken på oförmågan är ganska upplivande. Välkomna hit, snubbar – vi kvinnor har redan suttit i rävsaxen i tusentals år. Moment 22 är andra sidan av kakan som inte längre går att både ha och äta upp. Ni har bränt det där ljuset i båda ändar, och nu är nöden uppfinningarnas moder! /…/

Gunnar försökte ju skriva vanlig porr först. Det gick inte så bra, för normalporren (där räknar jag alla konventionella perversioner också) kräver motsatsen till vad Gunnar har att erbjuda – trygghet enligt mallen. Än en gång alltså: manlighetens monotoni utklädd till upptäckarlusta. /…/ det ska uppnås orgasm, helst flera, och det är detta som är den storartat konventionella poängen. Alltid samma gamla aha-upplevelse, målet för den manliga utvecklingskurvan. Längre eller djupare än så kan en patriarkalt insyltad snubbe inte tänka. Men det kan Gunnar.

De tidiga novellerna är alltså ganska misslyckade. Porr är visserligen alltid tvångsmässig och överdriven, men detta faktum måste hållas genomskinligt. Gunnarmannens uttalat tvångsmässiga galenskap hotar därför redan i den taffliga början av karriären att sänka hela maskineriet. /…/

Sex är i grunden att visa sin sårbarhet, att tappa masken. Alla ser vi lika löjliga ut när vi knullar. Kolla på ett knull utifrån, stäng av inlevelsen, och vad ser du? Ett skitlöjligt ormande, som kravlande, grymtande daggmaskar. /…/

Och när män trots allt visar sårbarhet, det vill säga är romantiska (som det heter), så är det knappast gratis, då tycker de att de ska få betalt för det i form av oavkortad beundran och okritiskt impad kärlek. /…/

Gunnars bristande behov av att förneka bristen gör honom till en sann feminist. /…/

Folk med Aspergers syndrom (en form av autism där man har svårt att relatera socialt och skilja filk från föremål) har en väldokumenterad förmåga till sjukdomsinsikt. Det har inte psykopater. Asperger är en hög form av mognad i jämförelse, och den diagnosen är fullkomligt möjlig att uppnå för en Gunnarfigur som vill utvecklas. Asperger är en filosofisk sjukdom, som ifrågasätter den sociala ordningens grundvalar. /…/

Förhållandet till oförmågan, såväl filosofisk som fysisk, är Gunnarprojektets essens. Hör på här, snubbe: oförmågan är din utloppstarm i natten mot en empatisk och rimlig frihet, och Gunnar är din håglöst hoppfulla profet!

Georges Bataille: Några fragment ur Ögats historia

37: “och för våra trötta ögon öppnade en dag mot en värld som bestod av blixt och morgonrodnad”

42: “Vi trampade hastigt, utan att vare sig skratta eller prata, i skamlöshetens, trötthetens och meningslöshetens samfällda isolering.”

42: “Denna plötsliga hallucination bredde nu ut sig lika gränslöst som, till exempel, det mänskliga samhällets totala mardröm med jord, atmosfär och himmel.”

42-43: “ersätta vår personliga visions universum och kyligt förverkliga vad som föreföll mig vara mina liderligheters slutmål, en geometrisk vitglödgning (en sammansmältning av bland annat livet och döden, varat och intigheten), fullständigt blixtrande.”

50: “Här måste jag säga att ingenting sådant har hänt mellan oss sedan dess, och så när som på ett undantag har vi slutat tala om ägg. Om vi fick syn på ägg kunde vi inte se på varandra utan att rodna, med en förvirrad fråga i blicken. /…/
svaret blev ett mått på den tomhet som öppnats i oss genom våra lekar med äggen.”

74: “Med tiden sögs vi upp av solljuset i en overklighet som motsvarade vår oro, vårt vanmäktiga begär att explodera, att vara nakna.”

101: “Dessa minnen brukar inte uppehålla mig. De har efter långa år förlorat sin förmåga att nå mig: tiden har neutraliserat dem. Endast deformerade och oigenkännliga kan de åter få liv; de har då under loppet av deformeringen fått en obscen innebörd.”

Musil om världsförbättrarna

Läser i Mannen utan egenskaper om trenderna bland Kakaniens alla världsförbättrare:

“Den ena [gruppen] ville skylla missförhållandena i världen på någon viss enskild företeelse och krävde att denna skulle avlägsnas, och sådana företeelser var ingenting mindre än judarna eller den romerska kyrkan, socialismen, eller kapitalismen, det mekaniska tänkesättet eller försummandet av den tekniska utvecklingen, rasblandningen eller ras­chauvinismen, storgodsen eller storstäderna, intellektualiseringen eller den otillräckliga folkundervisningen. Den andra gruppen däremot pekade på ett framtida mål, vars uppnående var det absolut enda som var av nöden, och dessa eftersträvansvärda mål skilde sig vanligtvis inte från de enskilda företeelser som den första gruppen ville utrota annat än genom uttryckets känslomässiga förtecken.”

Kopimierat från Peter Englund.

Carl-Henning Wijkmark: Den moderna döden (1978)

Baksidestext: “Ett behagligt konferenshotell vid Öresund. Ett mindre behagligt ämne för konferensen: hur ska vi få de alltfler improduktiva gamla att bli färre. Svenskarna slutar aldrig att leva. Den demografiska frågan måste få en lösning.
Den moderna döden publicerades första gången 1978.”

Moderator (fiktiv departementsdirektör Bert Persson):
38-40: “Det går i själva verket en våg av lydnad över världen. Och där ligger vi fint framme, där har vi traditioner. Det finns dom inom förvaltningen som daterar svenska folkets lättstyrdhet från Gustav Vasa, andra från krigstidsregleringarna. Det finns nog fog för båda teorierna. Men min historieskrivning börjar med du-reformen. Som verktyg för myndigheterna kan den helt enkelt inte överskattas.
Den är ett mönster för hur en reform ska drivas för att slå igenom i Sverige. Under sken av att komma underifrån, ur folkdjupen, initierades den svenska modellen av demokrati. Och den har underlättat styrningsarbetet ofantligt. Äntligen kunde vi krypa människorna in på livet med våra direktiv, ta oss in i hemmen och sängkamrarna och diktera våra önskemål. Verk och myndigheter som förr hade en blygsam serviceroll och på sin höjd kunde framföra hovsamma påstötningar genom brevlådan står nu i vardagsrummet och ger order. Tjänaren har blivit herre. Sveriges Radios insatser ska visst inte underskattas, men det repressiva duandet var pricket över i:t. Det har skapat en ny intimitet mellan makten och mänskorna som får de styrda att blanda ihop sina egna behov och önskemål med de styrandes. Jag ser det som 60–70-talens stora välfärdsreform /…/
Den nya närheten, den nya intimiteten gör att det liksom är folkviljan själv som talar. ‘Du!’ ropar det plötsligt genom alla media. ‘Kolla mönsterdjupet!’ Med detta uppnår man inte bara en trafiksäkerhetseffekt och en snabbt ökad omsättning av varor och tjänster i bilbranschen som kanske just behöver ett handtag. Man uppnår också att alla de som fortfarande inte vet att det rör sig om bilringar känner sig ertappade av samhället och hör upp ännu bättre nästa gång. Alla makar sig närmare högtalarna, närmare folkgemenskapen.”

Seth Carnemo (fiktiv teol.dr.)
95-97: “Men sedan eldbegängelsen slog igenom också bland de kristna grupperna har de här känslorna och traditionerna egentligen ingen grund kvar att stå på. /…/
Vi lutheraner och evangeliska kristna har aldrig trott på den kroppsliga uppståndelsen; kanske är det ett uttryck för vår traditionella fientlighet mot köttet. Katolikerna däremot har ju gärna tänkt sig att när dombasunen ljuder ska de döda hastigt leta rätt på sina benknoter och stiga upp ur sina gravar som skelett som vi kan se på medeltida bilder. Men inte ens de har kunnat göra en dogm av saken. Av ren pietet mot traditionen har Vatikanen ändå segt bekämpat eldbegängelsen och bara tillåtit den vid epidemier och större katastrofer. Men slutligen, 1964, avskaffades kremeringsförbudet av påven. /…/
Jordbegravningen härskade ganska oinskränkt i Europa fram till slutet av 1800-talet då eldbegängelsen gjorde stora inbrytningar, framför allt i England och Tyskland. Från början var motiveringen närmast hygienisk och miljöbetingad: man var rädd för epidemier i de växande storstäderna, man var rädd att grundvattnet och sjöarna skulle förgiftas. Ett annat viktigt motiv var det markvärdespolitiska. Särskilt kring de stora städerna ville man inte ha bälten av kyrkogårdar som hindrade expansionen.
I Sverige övervägde till en början dessa praktiska hänsyn, men med det nya seklet gick det ideologi i eldbegängelsen, en nationalromantisk kult kom in i bilden. Man knöt an till den germanska hedendomens ‘bålfärd’ och skapade en sorts götisk-rasistisk tempeltjänst kring kremeringen. Som allting annat på den linjen kulminerade den grenen av eldbegängelserörelsen på 30-talet; den hade förresten sitt centrum här i Helsingborg. Sen dess har krematorierna nödtorftigt kristnats och infogats i den kommunalpragmatiska samhällsverksamheten. På sitt sätt en parallell till det Rönning sa igår om rättspositivismen. De praktiska hänsynen överväger alltså på nytt, inte minst människornas stigande ovilja att besöka gravar.
Eldbegängelsen är ytterst ett uttryck för den oviljan, medan den i hedniska kulturer så att säga uttrycker det omvända: rädslan för att den döde ska gå igen och hemsöka de levande.”

Caspar Storm (fiktiv företrädare för institutet för medicinsk etik
23: “I de ofrånkomliga krissituationer då personal och resurser inte räcker till vill man helst skjuta ifrån sig ett rationellt val och överlämna avgörandet åt föga rationella makter som slumpen, eller ödet eller gud om man är metafysiskt lagd. Men om man följer mitt förslag, det vill säga för undan mänskovärdet ur stridslinjen och ersätter det med samhällsvärdet i dess olika aspekter, alltså följer en nyttoetisk strategi, så undviker man detta dilemma. För hela idén om det absoluta mänskovärdet står och faller med en kristen livsåskådning. Den är baserad på den kristna läran om naturrätten. Men som jag nämnde i förbigående så är båda de kristna huvudkonfessionerna beredda att göra undantag i vissa fall från dogmen om mänskovärdet. Även där förekommer alltså ett köpslående om mänskovärdet med samhället och dess intressen.”

31: “Nämligen att om resurserna inte räcker till för att rädda alla som rent tekniskt kan räddas med modern behandling, då måste man antingen låta slumpen avgöra vilka som ska dö eller göra ett rationellt urval som innebär en jämförande värdering av människoliv. Någon tredje väg finns inte eftersom resurserna aldrig kommer att räcka till för alla ens i de rikaste samhällena, utan tvärtom minskar i stadig takt genom den depression som förvärras varje dag och som vi inte ser något slut på. Och ju längre regressen fortgår desto starkare skäl talar för det rationella urvalet i vård- och befolkningspolitik, desto klenare blir ursäkterna för att krypa bakom slumpen.”

Aksel Rönning (fiktiv dansk idéhistoriker och skriftställare)
56: “Jag vänder mig mot att det har drivits in absurdum. De tryggheter samhället bör ge är uppnådda för länge sen. Bakgrunden inger enbart respekt: illa behandlade grupper kämpade för likaberättigande och ett bättre liv. Men sen har trygghetstänkandet fortsatt av ren slentrian. Tryggheten har blivit en fetisch, en fälla för friheten. En tjugoåring som spekulerar i pensionsförmåner när han väljer yrke har redan gett upp sitt liv. Tryggheten är vår fångenskap hos byråkratin som parasiterar på den. Det är den svenska arbetarrörelsens tragedi och det svenska samhällets.”

69: “Men den stora katastrofen kom med Luther. Mer än någon annan före Hitler har han skadat det västerländska rättsmedvetandet. Den naturliga rätten med dess åtminstone principiellt erkända människovärde och frihet från förtryck blev av Luther förvisad till invärtes bruk. Den världsliga rätten lösgjordes från naturrättens band och fick fria händer i samhällslivet, där dess uppgift var att tukta och bestraffa de syndfulla människorna. Detta brutala, sadistiska drag hos Luther pekar rakt in i nazismen och den totalitära statskulten, och det har försenat framväxten av konkreta mänskliga rättigheter ur naturrättens abstrakta principer.”

77-78: “Men jag ska dröja ett ögonblick till vid den här uppsalafilosofiska traditionen. /…/ Men jag märkte än en gång här under kaffet hur svårt det är för svenska intellektuella – för att inte tala om ämbetsmän, jurister – hur svårt det är att förstå att den här värdenihilismen är livsfarlig i orätta händer. Det är som om det aldrig kunde finnas orätta händer i Sverige. Men herregud, säger man, tänk på Hägerström. En klassisk kammarlärd, fullständigt okunnig om den värld han levde i. Som inte alls var nihilist privat utan sjöng psalmer vid granen. Hans lärjungar var överlag progressiva och hyggliga positivister, kulturradikala och mot allt farligt i politiken. /…/ Detta är en naivitet utan like! /…/ Denna lära är värnlös mot diktatorer, måste löpa över till segraren. Realism till döds.”

80-81:
Storm Tänk på Brechts drama om Galilei. Kyrkan visste att han hade rätt men tvingade honom att avsvära sig sanningen för att inte göra människorna olyckliga genom att rubba deras tro på religionen. Likadant Kant, som postulerade en gud för att vi annars inte skulle ha någon motivering för att handla rätt här på jorden. Det här är ju en lösning som är omöjlig i vårt samhälle. Den kräver ett auktoritärt samhälle i den gamla dåliga stilen.

Rönning Jag håller med dig om Galilei, för där skulle människorna hållas i okunnighet om att det var en fiktion det rörde sig om. Bara en elit skulle sitta inne med sanningen. Men Kant var upplysningsman: de fiktioner som var nödvändiga för att bevara humaniteten skulle vara medvetna.”

Milan Kundera om svindel och kitsch

ur Milan Kundera: Varats olidliga lätthet (orig. Nesnesitelná lekhost bytí, 1984), Albert Bonniers förlag, 2002.

42: “I motsats till Parminedes ansåg Beethoven uppenbarligen att tyngden var någonting positivt.”

75: “svindel är någonting annat än rädsla för att falla. Det är /…/ lusten att falla, som vi sedan förskräckta försvarar oss mot”
93: “svindel innebär att vara berusad av sin egen svaghet. Man är medveten om sin svaghet och vill ge sig hän hellre än att bjuda motstånd.”
90: “Hon drogs, som av svindel, till denna svaghet /…/ Jag vill att du skall vli svag. Lika svag som jag”

277: “Skapelseberättelsen, som talar om för oss att världen skapades som det var meningen att den skulle skapas, att varat är gott och att vi därför skall föröka oss. Låt oss kalla denna grundläggande troslära ett kategoriskt bejakande av varat /…/ som estetiskt ideal en värld, där skiten förnekas och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallas kitsch. ‘Kitch’ är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet.”
278: “Men det som var motbjudande för henne var inte så mycket fulheten i den kommunistiska världen /…/ som den mask av skönhet som den dolde sig bakom, med andra ord den kommunistiska kitschen /…/ Första majfesten hämtade sin inspiration i det kategoriska bejakandet av varat /…/ denna enfaldiga ideologi (Leve livet!) som drev människor”

280: “Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch.
Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.”

287: “Den Långa Marschens idé /…/ är den politiska kitsch som förenar vänsterfolk av alla tider och alla tendenser. /…/ Det som gör en vänstermänniska till en vänstermänniska är inte den eller den teorin, utan hennes förmåga att få vilken teori som helst att bli en integrerad del i Den Långa Marschens kitsch.”

118: “I Europa har skönheten alltid varit överlagd /…/ New Yorks skönhet /…/ är en ofrivillig skönhet /…/ Skönhet av misstag är det sista stadiet i skönhetens historia.”

8: “det djupt perversa hos en värld, som i huvudsak vilar på att upprepningen inte existerar, för i den världen är allting på förhand förlåtet och allt således cyniskt tillåtet”
9: “I den eviga återkomstens värld tyngs varje gest av ett olidligt ansvar /…/ den tyngsta bördan”

Martin Luuk: Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer

Loyal Press LP001 (2005)

Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Jag har redan länge insett att det här med relationer inte helt är min grej och har under en längre tid förberett mina “uppträdanden”, som jag kallat umgänget för, genom att repa in manér och monologer, och det här är bara ett sätt för mig att ta steget fullt ut. /…/

Det sägs ibland att delad glädje är dubbel glädje. Det gäller inte för mig, jag är aldrig så glad som när jag ensam kan skratta åt någonting som ingen annan förstår. Därför har jag med åren utvecklat en intern humor, en humor som bara jag förstår.
Det händer att folk försöker få mig att avslöja nycklarna, koderna till den här humorn. Folk vill in i min värld, de vill skratta med mig, jag säger alltid nej, jag vill inte att folk skrattar med mig, det vore olidligt generande och släppper jag in en så har jag snart släppt in alla och så sitter vi där allihop och skrattar tillsammans och jag svär vid Gud (så som jag själv uppfattar honom) att då skulle jag hellre dö. Men nu har jag tänkt om och snart ska jag berätta allt för en kille från Skåne som heter Leffe. /…/

På dagen fem år efter att jag delat med mig av koderna kom Leffe tillbaka, han sa att han satt sig in i mina skrifter och att han nu förstått precis hur jag tänkt/menat. Han sa att det som han tidigare tyckt varit spännande nu bara var tråkigt, att det som hade varit lite kittlande förut nu bara blev plumpt och övertydligt, han sa att min humor var tråkig och att han hellre skulle äta bajs än att någonsin sitta sida vid sida med mig och skratta åt min taffliga sk “humor”. Det var då jag insåg att min interna humor blivit skottsäker, inte ens någon som får ta del av koderna kan njuta av den, jag hade blivit en annan, en man vars humor var fredad för all framtid. /…/