houellebecq

Houellebecq om litteraturen kontra musiken och bildkonsten

Ändå är det inte särskilt svårt att avgöra vad som är specifikt för litteraturen, denna högre konstart hos ett västerland som går mot sitt slut inför våra ögon. Musiken kan i lika hög grad som litteraturen ge uttryck för upprördhet, känslomässiga kast, yttersta sorg eller extas; konsten kan i lika hög grad som litteraturen väcka förundran och få människor att se världen med en ny blick. Men det är bara litteraturen som kan skänka kontakt med en annan mänsklig ande i dess helhet, i all dess ynkedom och storslagenhet, i all dess inskränkthet och småaktighet, med käpphästar och vidskepelser; med allt det som den rörs av, som intresserar, hetsar upp eller äcklar den.

ur Michel Houellebecq, Underkastelse (2015)

Houellebecq om en telematiker vars namn är Fréhaut, inte Zuckerberg

En gång hade vi pratat om vår civilisation. Han sade – och på något sätt trodde han verkligen det – att det tilltagande informationsflödet i samhället var något gott i sig. Att friheten inte var något annat än möjligheten att skapa olika sammanlänkningar mellan individer, projekt, organisationer och tjänster. Ett maximum av frihet var enligt honom ett maximum av valmöjligheter. Med en metafor lånad från den klassiska mekaniken kallade han de valen frihetsgrader.
Vi satt bredvid centralenheten minns jag. Ett svagt surrande hördes från luftkonditioneringen. Han liknade samhället vid en hjärna, och individerna vid hjärnceller, för vilka det faktiskt är önskvärt att skapa ett maximum av sammanlänkningar. Men analogin stannade där. För han var liberal och knappast anhängare av det som är nödvändigt i hjärnan: en unifiering.
/…/
På ett sätt var han lycklig. Han kände sig, med all rätt för övrigt, som en aktör i den telematiska revolutionen. Han upplevde varje innovation inom datatekniken, varje steg mot ett världsomspännande nätverk som en personlig seger. Han röstade socialistiskt. Och märkligt nog älskade han Gauguin.

Ur Konkurrens till döds, s. 42–43.