Krasznahorkai

László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (3)

[Eszter]
Han skulle dra sig tillbaka i en inre exil, eftersom yttervärlden bara var en spelplats för lidande och förfall, frigöra sig från det kliande behovet av att lägga sig i, för den grundmurade frånvaron av mening slukade all mening i de goda handlingarna, han skulle dra en gräns, för ett sunt förnuft kunde bara svara på allt detta med motstånd, alltså, dra sig tillbaka, frigöra sig och dra en gräns, funderade Eszter på väg tillbaka hem i den knarrande frosten; men samtidigt fick han aldrig upphöra med sitt betraktande av och sin eviga häpnad inför denna förlust av mening, för det vore inget annat än ren feghet, att sänka sin blick och slå till reträtt inför erkännande att även om han käftade emot denna “värld som övergett sina lagar” så skulle han aldrig för ett ögonblick överge dessa lagar. Han käftade emot och slutade aldrig ställa världen till svars, och han gjorde det med sitt förnuft, liksom flugan där som surrade omkring honom, omöjlig att vifta undan; men han ville samtidigt inte surra där längre, eftersom han börjat inse att hur envist han än undersökte och motsatte sig tingens natur så lyckades han inte kedja världen vid sina funderingar, utan bara sig själv till världen. Han hade tagit miste, konstaterade han några meter från huset, när han bedömt läget som att allt hela tiden blir värre, han hade tagit fel, eftersom han med samma logik hade kunnat påstå att någonting i världen samtidigt var eller förblev gott, vilket ju inte var fallet, och denna promenad hade övertygat honom om att så heller aldrig skulle bli fallet, inte för att det goda hade gått förlorat, utan för att detta “landskapets sista stadium” saknade all form av mening. Det hade inte omformats, och skulle aldrig formas till något annat – Eszter saktade in stegen framför dörren – det föll inte samman eller förstördes, landskapet var på sitt eget sätt en evig perfektion, en perfektion utan minsta behov av omformning, det fanns ingen ordning, bara kaos, och det som varken var eller skulle finnas kunde förnuftet skjuta tungt artilleri på dagen i ända, eller avundsjukt processa mot, eller bara stirra och stirra på tills ögonen brast, men detta stirrande ledde ingenvart, det var inte bara tröttande – och han stack nyckeln i låset – utan helt meningslöst. (197–198)

[Valuska]
Helst av allt hade han velat säga dem (om han nu inte varit så förtvivlat trött) att de kunde lita på honom, att även hans “hjärta” var “dött”, att det var helt onödigt att håna honom, eftersom han lärt sig “stå med båda fötterna på jorden och var på det klara på allt”, att han inte längre trodde på “världens förtrollning”, eller att det skulle finnas något som inte var synligt, han hade nämligen insett att “det inte fanns någon starkare kraft än hos den som krigar”, och även om han inte förnekade att han först skrämts av dem kände han sig nu redo att rätta in sig i ledet och var “tacksam över inblicken i deras tänkande”. /…/ och han ville så gärna förklara för dem vilka barnsliga föreställningar han haft, att han tröstat sig med att kosmos omkring dem var oändligt, att jorden bara var en liten prick i det, och att universums själva motor var lycka, /…/ och att det dessutom skulle finnas ett slags förborgad kärna, /…/ Nu ville han bara att dessa fixa idéer skulle upphöra tillsammans med den häftiga utmattningen, för han ville också berätta för dem att denna för hans del fruktansvärda natt hade fått honom att nyktra till fullständigt: ni måste föreställa er, hade han velat säga, att det har varit som att leva med förbundna ögon, och när man börjar se igen så finns inte längre detta lyckans universum med alla sina oräkneliga planeter och stjärnor, /…/ när jag såg den knappt urskiljbara horisonten mellan hustaken försvann inte bara mitt hemlighetsfulla universum, utan även jag själv, dessa dryga trettio år, och vart jag än vände blicken så fanns inte längre något annat än just det jag såg, allting återtog sin verkliga form, precis som när man “i en biosalong plötsligt tänder ljuset”. Det hade han velat säga /…/
Han hade velat be dem att tron honom när han sa att han också insåg att det varken fanns “himmel eller helvete”, för utöver det som existerade kunde man inte åkalla någonting alls, till exempel att bara det onda skulle ha en förklaring men inte det goda, därför fanns inte heller vare sig “gott eller ont”, det var helt andra principer som styrde, nämligen den starkares lag, och att “den starkare därför är den enda verkliga”. Men även om han “som förlorat allt såg ut att vara en gisslan för sina känslor” en smula, så skulle och kunde de inte dra några allvarliga slutsatser av detta, tvärtom, för han ville förklara att hans känslor inte längre fungerade, men att han ändå skulle behöva lite tid – inte andrum! bara lite tid – tills hans sjukliga hjärna började fungera normalt igen, för allt den gjorde nu var att dunka, brusa och dåna, och den kunde inte koncentrera sig på det den borde, till exempel att förstå hur allt kunde vara kompakt som järn, men samtidigt så oförklarligt, och hur kunde det som var slutgiltigt vara utan konturer, med andra ord, hur kunde denna natt och allt som hänt på en och samma gång vara så ljust och så dunkelt… (235–237)

Det var en kamp där bara den som inte sökte orsakerna överlevde, den som liksom han själv kunde acceptera att det inte fanns någon förklaring, för helheten – och han kom att tänka på Furstens nickning – existerar inte, till slut hade han förstått hur rätt herr Eszter hade haft, för världens naturliga ordning var kaos, och slutet kunde ingen förutspå eftersom det inte fanns något. Och det är meningslöst, tänkte Valuska och vickade på sina värkande tår i de iskalla kängorna, att försöka förutspå eller fälla några domar, till och med själva orden, “kaos” och “slut”, var helt överflödiga, för det fanns ingenting att ställa dem emot, och därför var själva benämnandet självutplånande, “för tingen är slängda i oordning”, och eftersom betydelsen fanns inpräntad i deras inre var varje relation mellan tingen byggd på motsatserna mellan dem. (248)

Han tog sig fram växelvis smygande och springande, plötsligt saktade han in, villrådigt, som om han var på väg att stanna upp helt, och även om han visste precis vad han skulle göra i nästa korsning så hade han ingen aning om “vart han var på väg”, han tyckte sig inte fly från något, men framför allt inte mot något, och han accepterade det som en helt naturlig paradox att hans framåtrörelse hade en riktning men saknade ett mål. Han var inte benägen att försöka lugna ner sig, eftersom han såg det som att allt var i sin ordning, det vill säga i ett naturligt tillstånd av kaos, där han själv också ovillkorligen måste uträtta något – snart ,senare, om en stund – bara han fick möjlighet att förbereda sig, samla krafterna och dra “ett djupt andetag”; det enda som oroade honom var att detta tillfälle hela tiden sköts upp, eftersom han ständigt måste smyga, springa och sakta in, vilket inte gav honom ett ögonblicks vila. (249–250)

[fru Eszter]
hon, den person som man förlitat sig på för stadens väl och ve, vilket hon visat sig värdig, tillät inga motstridigheter, för man hade sagt henne att hon kunde göra precis som hon (hon höll på att säga “ville”) ansåg rätt för att säkra stadens nuvarande och framtida tillstånd, hon fru Eszter, som två veckor tidigare på ett så upprurande sätt blivit undanskuggad, hade nu blivit situationens otvivelaktiga härskarinna /…/
Bara några timmar, fru Eszter drömde sig bort, det var allt, innan ett slags himmelsk makt den där ödesdigra natten, eller mer exakt den tidiga morgonen, sagt henne att krafterna som satts i rörelse inte borde motarbetas, utan tvärtom i stället släppas lösa så mycket det bara gick /…/
och hon knackade teskeden mot bordsskivan, ex-akt!, att arrangera allt så att alla kugghjulen snurrade väloljat och synkroniserat, att nästintill “improviserat organisera och realisera”, att i ett och samma gudomliga ögonblick undanröja hindren inför sina väl utvalda “förtrogna”, och på samma gång stärka bilden av sig själv, så att hon framstod som motståndets alltmer uppenbara ledare, ja, detta var “milt sagt” att betrakta som en framgång, och hon strök undan en hårtest ur pannan, “utöver det vanliga”. (298–300)

Tillbaka till respekten för styrka dådkraft och re-a-lism, av vilket följer att de som drabbats av självbedrägeri, av förvillelser, av handlingsförlamning, helt enkelt måste “rensas ut”, de som fegt gömmer sig inför “livets sanna dagordning”, som tror att de kan bortse från den grundlag som säger att livet är en kamp där det finns vinnare och förlorare, dessa veklingar som driver omkring i de falska, dimmiga föreställningarna om trygghet och som med sina små dunkuddar kväver “varje frisk fläkt”. (301)

fem dagar efter den “förfärliga banditattacken” öppnade affärerna igen, och på hyllorna började “varuöverflödet åter att visa sig”, och invånarna började samarbeta likt en enda kropp, vilket de gjorde ännu i dag, och även om det skedde med gammalmodiga verktyg så var det i en helt ny anda enligt henne själv; myndigheterna vaknade till liv, undervisningen satte i gång i skolan och telefonledningarna lagades; det fanns åter bensin och biltrafiken – om än begränsad – kom i gång, tågen gick någorlunda regelbundet med tanke på omständigheterna, gatorna badade om kvällarna i ljus, på vedlagret låg högar med trä och kol, med andra ord: blodtransfusionen tycktes ha fungerat, staden andades på nytt, och över allt detta, hon friskade upp sig med en nackrullning, härskade nu hon! (307)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

Advertisements

László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (2); om tonsystemets tragiska historia

även om den allmänna övertygelsen var att han dragit sig tillbaka så plötsligt för att hans mångåriga undersökningar – ”i tonernas värld” – hade nått ett slutgiltigt och avgörande stadium, men det byggde helt uppenbart på ett missförstånd, ett felaktigt antagande som i och för sig inte var helt grundlöst, eftersom det – i hans fall – aldrig varit tal om musikaliska undersökningar, utan snarare om en unik antimusikalisk insikt, en kamp mot en enligt hans mening särskilt nedslående skamfläck man i många hundra år försökt skyla över, men som han nu ”med beslutsamhet skulle avslöja”. (121)

Sedan ungdomen hade han levt med den orubbliga övertygelsen att det musikaliska uttrycket, harmonierna och resonansen i det som för honom var en ojämförlig magi också var det enda medel med vilket människan oklanderligt och med snudd på minutiös perfektion kunde stå emot och svara mot yttervärldens ”fuktiga smuts”, /…/
Han mindes naturligtvis klart och tydligt sina egna ord i högskoleuppsatsen, att ”instrumenten i Europa sedan två- till trehundra år tillbaka spelas med en så kallad tempererad stämning”, men han hade aldrig fäst någon större betydelse vid detta, /…/ Och att försjunka i ämnet betydde, stod det snabbt klart, att försjunka i en smärtsam, befriande kamp mot självbedrägeriets sista frestelse, för när han var färdig med de avdammade böckerna i ämnet från hyllorna i korridoren var han också färdig med den slutgiltiga illusionen om ett ”musikaliskt motstånd” i sig själv, vars angripna värden han dittills försökt försvara, och precis som Frachberger ”drog ner en ren kvint lite”, så suddade han ut tankens hjältelika hägring och blottade en slutgiltigt förmörkad himmel. Genom att skala bort eller snarare anföra grundbegreppen, försökte han i första hand bestämma skillnaden mellan ton och musikalisk ton, där den senare skiljs ut av den rena symmetrin av övertoner i dess rent fysiska form, med andra ord av dess egenart, att den är unik, att det handlar om toner med hela serier av mindre svängningar i sig, så kallade periodiska vågor, vilka kan beskrivas i termer av heltal; han undersökte sedan de grundläggande förutsättningarna för två toners släktskap och deras harmoniska samklang, och slog fast att njutbarhet, det vill säga deras förbindelse uttryckt i musikaliska termer, uppstod ju fler övertoner som förenades och ju mindre den kritiska närheten var mellan de båda tonerna; och allt detta gjorde han för att slutgiltigt och utan minsta tvivel analysera tonsystemets begrepp och dess historias alltmer sorgliga anhalter, vilka han nu kom allt närmare med sin avgörande genomlysning. /…/ Han var tvungen att begripa Pythagoras taldemoner, då den av sina lärjungar så omhuldade grekiska mästaren utarbetade ett i sitt slag imponerande tonsystem grundat på en uppdelning av strängens längd, han var tvungen att förundras över Aristoxenos genialiska upptäckt när han med den verkliga antika musikerns erfarenhet och en instinktiv uppfinningsförmåga förlitade sig helt på örat – eftersom han kunde höra de rena tonernas universum – och därför ansåg att det bästa med tanke på övertonerna vore att stämma sitt instrument i enlighet med den berömda olympiska fyrsträngade lyran, med andra ord var han tvungen att inse och förundras över det anmärkningsvärda faktum att ”tänkaren som sökte världens universella grundlagar liksom det harmoniska uttryckets ödmjuka tjänare” med två helt olika typer av sensibilitet kom till förvånansvärt liknande slutsatser. Han var också tvungen att uppleva vad som skedde därefter i spåren av tonsystemets så kallade utveckling, där den naturliga skalan ansågs begränsande, i själva verket var det en tankens inskränkning, som berodde på att modulationen blev besvärlig och uteslöt ett användande av de högre skalorna, därefter blev det alltmer outhärdligt, ändå var han tvungen att följa den oundvikliga rörelsen där grundfrågan – det vill säga betydelsen av och skälet till inskränkningen – föll i glömska. Från Salinas från Salamanca och den kinesiske Tsai-Yun, via Stevin, Praetorius och Marsenne ledde vägen till orgelmästaren från Halberstadt som år 1691 inför sig själv och därmed en gång för alla löste det trängande dilemmat i sin ”Von musikalischen Temperatur”, men frågan hade nu reducerats till att bli en problematik gällande stämning av instrument, det vill säga hur man i den europeiska skalan med sina sju toner – trots allt! – skulle kunna spela fritt i alla tonarter och på instrument med fast tonhöjd. Genom att tillåta sig rätten att tvivla löste Werckmeister problemet med ett slags Alexanderhugg, han mätte helt enkelt oktavernas exakta avstånd och delade upp de tolv halvtonernas universum – var fanns de himmelska sfärernas musik för honom?! – i tolv självständiga delar, vilket beseglade deras öde till tonsättarnas trots allt begripliga glädje, när väl deras osäkra förkärlek för de absolut rena intervallen slutligen förlorat all sin motståndskraft. Det slog Eszter hur upprörande, skakande, beklämmande det var att den underbara harmonien, dessa klangernas skönhet, som till i dag hållit honom fången i ett kletigt träsk av villfarelser, ”i grunden var falsk”, men att ett annat rike trots allt hade varit skönjbart i alla de mästerverk som skapats genom århundradena. Expertisen kunde inte hylla Mäster Andreas unika lösning nog, /…/ De hävdade att idén om tonsteg med identiska avstånd och dess spridning hade befriat de stackars tonsättarna från de tidigare blott nio skalornas fängelse, nu kunde de ge sig ut i dittills okända och oåtkomliga landskap, samtidigt hävdade de att den naturliga stämningen, som de satte hånfulla citattecken kring, oundvikligen ledde till allvarliga modulationssvårigheter, och inte minst vände de sig till känslorna, för vem kunde förneka den unika storheten i ”Beethovens, Mozarts och Brahms” livsverk, bara för att deras genialiska stycken skrivits för instrument med en stämning som avvek med några futtiga grader från den absoluta renheten. ”Vi ger oss inte för petitesser” – det enades de om, för även om några vacklade lite med huvudet bland molnen och vågade ropa om ”kompromiss” för att stävja tonen, så satte merparten även citattecken om detta med ett nedlåtande leende, och medan de lutade sig intill sina läsare och nästan viskade att den rena stämningen i sanning bara var ett bländverk, att det över huvud taget inte existerade rena ackord, och även om det hade funnits, vad skulle det tjäna till, vi klarar oss ju så bra utan dem… Eszter samlade alltså ihop och slängde ut alla mästerverk som bara var bevis på människans begränsning, /…/ Det var för honom otvivelaktigt att det inte längre handlade om teknik utan om ”filosofi i högsta grad”, vilket /…/ slutligen nådde fram till det oundvikliga skärskådandet av en trosfråga, och han måste ställa sig frågan om han /…/ kunde förklara hur han grundade sin övertygelse om att den harmoniska ordningen, som varje mästerverk i sin skenbara obestridlighet syftade mot, verkligen existerade. Senare, efter att de första bittra vågorna lagt sig och han någorlunda mer sansat kunde betrakta ”det han var förmögen att förstå”, började han förlika sig med och på samma gång lättas av insikten, för nu kunde han klart och tydligt se exakt vad som skett. Världen, slog Eszter fast, är inte mer än ”en likgiltig kraft” och ”dess plågsamma vändningar”, dess osammanhängande delar glider isär, oljudet är för stort, det skräller och skramlar, det enda vi har att vakna till är det eviga knogets klämtande klockklang. /…/
Tron, funderade Eszter, /…/ innebär inte att man tror på något, utan att man tror att världen så att säga inte är fallet, att musiken inte är ett bevis på vårt bättre jag eller en bättre värld, utan ett raffinerat sätt att dölja det faktum att vi är förlorade och att vår värld är en jämmerdal; bara ett läkemedel som inte läker, en alkohol som dövar. Men det hade funnits lyckligare tider, det framstod tydligt, exempelvis Pythagoras och Aristoxenos tidevarv, när det forna ”kamraterna i den jordiska tillvaron” inte förfäktade tvivel, men inte heller längtade ut ur skuggan av sin barndoms okränkbara självförtroende, och eftersom de visste att den gudomliga harmonin var gudarnas nöjde de sig med att till sångerna från sina instrument, som de stämde rent, blicka ut i den onåbara rymden. Senare förvandlades allt detta till intet, i takt med att människan frigjorde sig från de himmelska miraklen ville man inte längre ha något med dem att göra och steg i stället högmodigt ner i det rena kaoset; i stället för en skör dröm ville man nu se den sanna helheten, men under denna grova behandling föll allt i spillror och man började skapa helt efter eget huvud: allt lades i händerna på dem som utgick från tekniken, på sådana som Salinas och Werckmeister, som utan att skona sig själva gjorde natt till dag och det falska till sant, och vad fanns att invända, de löste det med sådan blixtrande uppfinningsrikedom, och för den tacksamma publiken har det sedan dess inte återstått annat än att tillfredsställt se på varandra och med en blinkning lyckligt konstatera att: ”Så ska det låta!” (122-127)

när Valuska hamnade i huset /…/ invigde han honom i den djupa desillusionens smärtsamma hemlighet, i det dagliga gisslets plågor. Han förklarade skalornas struktur, att de sju till synes fixerade tonerna i skalan inte bara var sjundedelar av oktavens helhet, att det inte handlade om ett mekaniskt system, utan att det var frågan om sju separata kvaliteter, likt sju stjärnor i en konstellation på himlen; han föreläste för sin elev om musikalisk klang, om de beaktansvärda gränserna för ”graderna av insikt”, med andra ord hur en melodi – just på grund av de sju avvikande kvaliteterna – inte kunde spelas med början var som helst i en oktav, eftersom ”en tonföljd inte var som ett slags regelbunden kyrktrappa, på vilken man kan springa upp och ner till Gud”; han introducerade tonsystemets tragiska historia för honom och förevisade honom ”de framstående teknokraternas sorgliga rövarband”, från den blinde i Burgos till den flamländske matematikern, och slösade inte bort en enda möjlighet att – som ett exempel på hur ett betydande verk kunde låta när det framfördes ”på en himmelsk klaviatur” – spela Johann Sebastian för sin skyddsling. (128-129)

”Bankrutt”, fortsatte Eszter medan han långsamt lät blicken svepa över salongen /…/ ”Det råder fullständig bankrutt för all handling, allt tänkande, alla föreställningar, liksom för vår tragiska strävan att ens försöka förstå varför det har blivit så här, /…/ Människorna /…/ talar om jordskalv och om domedagen för de vet inte att det varken blir tal om domedag eller jordskalv… och att allt är förgäves, för allt kommer att kollapsa av sig själv, först kollaps, sedan börjar allting om igen, och så kommer det att fortsätta, oavlåtligen, för uppenbarligen är det så”, han höjde blicken mot taket, ”precis som med vårt maktlösa snurrande i rymden: om det en gång har börjat, går det inte att stoppa. Jag lider av /…/ yrsel, och jag, Gud förlåte mig, är uttråkad, som vem som helst som lyckats frigöra sig från vanföreställningen att uppbyggnad och förstörelse, födelse och död i denna krampaktiga, gigantiska cirkulation skulle tyda på någon som helst bestämd plan, en målmedveten, gigantisk och underbar plan i stället för den bländande uppenbara iskalla mekaniken… Att det från början… en gång i tiden… fanns något slags tanke” (111-112)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).

László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1)

Allt detta var nu ingenting man förvånades över eftersom de rådande omständigheterna påverkade allt, inte bara tågtrafiken: en ohejdbar oordning bredde ut sig som ifrågasatte de invanda mönstren och kastade omkull vardagens rutiner, vilket gjorde framtiden obehaglig, det förflutna beskrivbart och själva vardagen oberäknelig, den ledde till en resignation där ingenting var otänkbart längre, som att alla dörrar skulle gå i baklås eller att vetet skulle börja växa neråt i jorden, för av sönderfallets skadeverkningar syntes bara symptomen, själva orsaken förblev omätlig och ogripbar, och det i sin tur ledde till att man inte kunde göra ett enda dugg förutom att konsekvent klamra sig fast vid det man såg (9)

Det vore på samma gång klokt att nyktert försöka begripa vad som väntade, vilket i sanning inte var enkelt, för det var som om en genomgripande, ändå omärklig förändring plötsligt hade skett i luftens själva oföränderliga sammansättning, som om den obeskrivbara och oberörbara princip som hittills styrt friktionsfritt – den som får världen att snurra, som man säger, och vars enda spår är just denna värld – plötsligt tycktes ha förlorat sin kraft, och den omtumlande vetskapen om påtaglig fara gjorde den gemensamma känslan av att vad som helst snart kunde hända helt olidlig, och det var just detta ”vad som helst” – ett definitivt svaghetstecken – som skapade en större oro än alla personliga tillkortakommanden och som berövade människorna möjligheten till kylig besinning. Det gick helt enkelt inte att bli klok på alla de exceptionella händelser som de senaste månaderna bara blivit allt vanligare och mer skrämmande, eftersom nyheterna, skvallret, pratet och upplevelserna inte var möjliga att koppla samman (exempelvis kunde den alltför tidiga, bitande kylan som slog till redan i början av november, de mystiska familjetragedierna, frontalkollisionerna mellan tåg och de oroande ryktena från den fjärran huvudstaden om växande ungdomsgäng och skymning av minnesmärken inte sättas i förbindelse på något vettigt sätt), men det var också för att den här typen av nyheter tagna en och en inte betydde ett dugg, de liknande snarare förebud om en – som allt fler kallade det – ”kommande katastrof”. Fru Pflaum hade till och med hört att man börjat tala om märkliga förändringar i djurens beteenden, och även om dessa förvarningar om ett kommande tillstånd för tillfället bara tycktes vara ansvarslöst pladder, var så mycket säkert, att i motsats till dem som betraktade det oöverskådliga som ett slags kaos, så var fru Pflaums övertygelse i stället att det hela bara kom alltför lägligt, för där hederliga människor knappt vågade sätta foten utanför förre längre och där tåg av en händelse försvinner ”bara så där!”, där, spann hon vidare inom sig, ”är inget längre värt något”. (10-11)

i djupet av de avvärjande argumenten /…/ kunde fru Eszter lätt sätta fingret på kärnan i deras uppenbara motstånd, nämligen att deras sjukliga handlingsförlamning och ömkliga undergivenhet berodde på en irrationell rädsla, som för deras egen del i och för sig var befogad, eftersom den bottnade i att de såg en allmän försämring i den allmänna förändring som pågick, och att de i den obetvingliga viljan till nyordning såg de illavarslande tecknen på ett obetvingligt kaos och – mycket riktigt – en kraft som i stället för att omhulda det gamla utan urskiljning skulle slå att det i spillror som var oåterkalleligt dött och som skulle byta ut den platta tristessen som uppstått där själviskheten fått härska mot ”det gemensamma verkets transcendenta lidelse”. Hon kunde inte förneka att hon troligtvis var ensam om denna personliga tolkning av de ovanliga och tygellösa händelserna nyligen /…/ – men ändå gjorde det henne på intet sätt avskräckt, inte heller i sitt sätt att resonera, för något sa henne att ”segern som ska skipa rättvisa” inte var långt borta. (44-45)

Och visst fanns det något att lyfta sig till, nog fanns det något att beundra: medan kylan välgörande genomströmmade varje cell, och hon alltmer befriat pressade sin egen massiva betydelsefullhet, lika lätt som vore hon en fågelkropp, längs med den spikraka gatan kunde hon belåtet konstatera att ödeläggelsens, söndringens och upplösningens oåterkalleliga processer fortsatte enligt sin egen strikta logik, och för varje dag krympte den cirkel inom vilken ”saker och ting” fortfarande ägde livskraft eller ens fungerade, ja, hon såg hur husen alltmer hade lämnats åt sitt öde, att deras slut skulle komma, /…/ Hon såg allt detta, liksom hon såg de rostande järnjalusierna som sedan veckor tillbaka varit neddragna för butiksfönstren, hon såg de blinda gatlyktornas hängande grenar, hon betraktade bilarna och bussarna som övergetts med tomma bensintankar… och hon kände en plötslig, behaglig kittling längs ryggraden, för denna suggestiva förstörelse ledde inte till ett desillusionerat slut, utan till vad som denna värld, mogen att kollapsa, skulle lämna plats åt i sitt ställe, det var alltså ingen slutpunkt utan en startpunkt, det var råmaterialet tyllen ny ordning som ”i stället för den sjukliga lögnaktigheten skulle bygga på den oundvikliga sanningen” och i vilken det allra viktigaste var ”en vältränad kropp och den styrka och skönhet som handlingskraften bar med sig”. Hon betraktade redan staden med den framtida härskarens och den djärva arvtagarens blick, och hennes övertygelse om att ”en ny, löftesfylld epok som sopade bort allt gammalt” stod för dörren, underbyggdes inte bara av dessa alldagliga tecken på det gamlas sönderfall överallt, utan också av en rad – för varje dag fler – oförklarliga och i sin sällsynthet oerhörda fenomen som entydigt visade på att den oundvikliga nyordningen, alldeles oavsett ”den mänskliga kampviljan”, i slutändan skulle tvingas fram av Humlens gåtfulla, oändliga makter. (51-52)

även Valuska hade, trots att ingen kanske lagt märke till det, hört hur alla omkring honom talade om ett slags ”upplösning”; en upplösning som det inte längre, och det betonade man, gick att stoppa. Alla talade de om ”ett kaos som obehindrat bredde ut sig”, om ”vardagens oberäknelighet” och om ”en annalkande katastrof” utan att egentligen vara på det klara med tyngden av de skrämmande orden, och han såg att rädslan som spred sig likt en farsot inte hade sitt ursprung i en för varje dag alltmer verklig serie motgångar, utan att det var en förtärande sjukdom som genererade de skrämmande föreställningarna, vilket i slutändan verkligen skulle leda till deras fördärv; men det var en falsk känsla, ett slags inre upplösning som tog dem alla i besittning och fick dem att i sin självupptagenhet förlora de uråldriga lagarna ur sikte, och därmed förlorade de alltmer herraväldet över den värld de skapat till sin avbild… (104)

han skulle få skåda hur födelse och död bara var två darrande ögonblick i ett evigt uppvaknande, han skulle när han begrep allt detta skåda med den hänförda blickens strålkraft; han skulle då känna /…/ bergens, skogarnas, flodernas och dalarnas slocknande värme, han skulle upptäcka människolivets gåtfulla utsträckning, han skulle till slut förstå att den obrukbara kedja som band honom till världen inte var någon boja eller ett straff, utan erfara den outplånliga känslan av att detta var hans hem; han skulle också uppleva deltagandets storslagna lycka, att han var delaktig i och omfamnade allt: regnet, vinden, solen och snön, en fågels flykt, smaken av en frukt, doften från en äng; han skulle då också ana att bitterhetens och anspänningens tyngd och barlast bara var levande rötter ut hans förflutna och framtidens möjligheter ombord på en stigande luftfarkost, liksom han snart skulle få insikt i /…/ hur varje minut av våra liv är en rörelse framåt genom den snurrande Jordens gryningar och nätter, genom dess återkommande vintrar och somrar där bland planeterna och stjärnorna. (106)

Utdrag ur László Krasznahorkai, Motståndets melankoli (1989), i svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech (Norstedts, 2014).