ontologi

Bataille and dialectics

Asger Sørensen (Department of Management, Politics and Philosophy, Copenhagen Business School):
“The inner experience of living matter: Bataille and dialectics”
Philosophy & Social Criticism, vol. 33 no. 5, pp. 597-615

Like Marx, Bataille states that his thought is the ‘opposite’ of Hegel’s, but he immediately afterwards adds: ‘I only found myself there dialectically, if I may say so, Hegelically’. /…/

though initially arguing for the now common position reserving dialectics only for the praxis of the changeable human world, Bataille keeps the possibility open for reintroducing nature into the realm of dialectics /…/

Bataille thinks of his dialectics as the result of a determinate negation of Hegel’s, which of course maintains the Hegelian dialectic in the dialectics of Bataille as Moment. /…/

Desire is necessary for the fusion of sexual reproduction and therefore for the growth of life, when first it has become sexualized; but desire is also a negation of life, creating contradictions within life at various levels. /…/ The necessity of choosing between the objects of desire introduces a pause, a temporal discontinuity that inhibits the continuous process of life /…/
As a contradiction conscious life appears within life itself, not as something anti-thetic coming from outside life, but exactly as the determinate negation of life by life itself. /…/

Bataille opposes Hegel’s undifferentiated and ahistorical concept of life and introduces a development, both within the process of life’s reproduction of it-self and in the evolution from asexual to sexual reproduction. /…/ Bataille conceives of the dialectics of nature as constituting ‘a sort of natural history’ already in his early writings. /…/ In contrast to Hegel, Bataille thinks of life as historical, although this history has neither a beginning nor any end /…/

To Bataille what is prohibited in the taboo is the ‘violence’ of nature, and the human attitude is precisely the ‘refusal’ of such a violence. /…/ The human ‘no’ to natural violence, however, is never definitive. According to Bataille it is only a pause, ‘a momentary suspension, ot a final standstill’. The basic non-logical difference does not disappear, it just reaches a temporary unity, and this unity makes life’s activity human, i.e. makes activity conscious and reasonable as poiesis and praxis. /…/

If the conflict between the reasonable order of civilization and the subversive, violent pleasure of nature is understood theoretically as a logical contradiction it must be resolved /…/ A non-conflicting, i.e. a non-dialectical solution can only consist in siding with one or the other, idealizing either a self-defeating critique of civilization as such, or a pure and therefore senseless negation of nature as a whole. Hegel chose the last solution, accepting in the end only being uplifted to reason, spirit and absolute knowledge.
This is what Horkheimer termed the dogmatic aspect of Hegel’s philosophy. /…/

Instead, inspired by the dialectics of Bataille, one could understand the basic contradiction in and of human life as just a conflict, a tension inherent in humn and social eing as such, and as such an ontological condition that is dealt with – and thus solved – practically every day. The point to discuss politically is therefore not whether we can dissolve what the dialectical tradition would call the contradictions of the existing solution and reach the truth of the social being in question. The contradictions are always already solved practically, and the question is only how to make these practical solutions better.
No society is completely homogeneous, since any human being takes part in more than one social being, e.g. families, classes, subcultures, associations, etc. /…/

Bataille’s materialist dialectics /…/ risk becoming a mystifying ideology for a world organized only by the market, since no long-term political action, no persistent use of force, seems legitimate in Bataille’s perspective. /…/
Bataille describe the processes of nature and human culture dialectically, without comforting himself with dreams and hopes of ideals of a harmony that history or experience will realize in the end. /…/
In short, with an epistemology and an ontology like Bataille’s, it is very difficult to believe in anything worth dying for. And that is a shame.

Advertisements

Heidegger till Jünger om nihilismen och “linjen” (1955)

Martin Heidegger: Om varafrågan (Über “Die Linie”), 1955
(Svar till Ernst Jünger: Över linjen.)

53:
“Den fullbordade nihilismens domän bildar gränsen mellan två världsåldrar. Den linje som betecknar denna domän är den kritiska linjen. Vid den avgörs om nihilismens rörelse ska mynna ut i det intiga intet, eller om den utgör övergången till en domän där en ‘ny vändning hos varat’ sker. Nihilismens rörelse måste därför innefatta flera möjligheter, och enligt sitt väsen vara flertydig.”

54:
“Ni vet att en bedömning av människans läge i förhållande till och inom nihilismens rörelse kräver en tillräckligt väsensbestämning. /…/ [Nihilismen] kallas den ‘kusligaste’ eller ‘hemlösaste’ (unheimlichste) eftersom han såsom den obetingade viljan till vilja vill hemlösheten som sådan. Därför räcker det inte att visa honom på dörren, då han redan går runt osynlig överallt i huset.”

54-55:
“Med avseende på nihilismens väsen finns det inga utsikter till och ingen meningsfull förhoppning om tillfrisknande. Likväl förblir er skrift i sin hållning en läkares, vilket redan antyds i indelningen i prognos, diagnos och terapi.”

55:
“Nihilismens väsen är varken möjligt eller omöjligt att hela. Det är det o-hel-bara, men som sådant likväl något som på ett unikt sätt visar hän mot ett helande.”

55:
“rationalismen och irrationalismen /…/ snärjer in sig i ett växelspel som de inte bara är oförmögna att hitta ut ur, utan som de inte ens vill hitta ut ur.”

57-58:
“nu tar ni inte längre del i den aktiva nihilismen, som redan i Der Arbeiter var tänkt i Nietzsches mening, i syfte att övervinnas. Att inte längre ta del betyder emellertid ingalunda att stå utanför nihilismen, framför allt om nihilismens väsen inte är något nihilistiskt och detta väsens historia är äldre och yngre än de historiskt fastställda faserna hos de olika formerna av nihilism.”

58:
“Å ena sidan har nihilismens rörelse i sin planetariska och allförtärande, månggestaltade rastslöhet blivit än mer uppenbar. Ingen insiktsfull människa kan idag förneka att nihilismen i de mest olikartade och dolda skepnader blivit till mänsklighetens ‘normaltillstånd’ (jfr Nietzsche, Wille zur Macht, nr 23). De bästa vittnesbörden om detta är de uteslutande re-aktiva försöken att motverka nihilismen, som istället för att inlåta sig på en uppgörelse med dess väsen sysslar med att restaurera det hittillsvarande. De söker räddningen genom att fly, fly bort från inblicken i det frågvärda i människans metafysiska position. Samma flykt sker också till den position där man till synes gett upp all metafysik och ersatt den med logistik, sociologi och psykologi. Den här frambrytande viljan att veta och dess styrbara totalorganisation tyder på en stegring av viljan till makt, som är an annan art än den som Nietzsche kännetecknade som aktiv nihilism.”

59:
“Nihilismens väsensmöjligheter kan bara betänkas om vi tänker tillbaka på dess väsen. Jag säger ’tillbaka’, eftersom nihilismens väsen föregår och därför i förväg bestämmer och underligger de enskilda nihilistiska företeelserna, och församlar dem i fullbordandet. Nihilismens fullbordan är emellertid ännu inte dess slut. Med nihilismens fullbordan börjar först dess slutfas. Dess zon är förmodligen osedvanligt stor, eftersom den behärskas av ett normaltillstånd och dess konsolidering. Därför är noll-linjen, där fullbordan blir till slut, ännu inte synlig vid sitt slut.”

60:
“Det vilande varat förblir för det grekiska tänkandet rent skilt (different) från det föränderligt varande.”

62:
“Transcendensen är å ena sidan den relation som utgår från det varande och övergår mot varat. Men transcendens är samtidigt den relation som leder från det föränderliga varandet till ett vilande varande. Till sist innebär transcendens, motsvarande användningen av uttrycket ‘excellens’, detta högsta varande självt, som också kallas ‘varat’, varur en sällsam sammanblandning med den först anförda betydelsen resulterar.”

63:
“det meta-fysiska i metafysiken, transcendensen, förvandlas, när människoväsendets gestalt framträder som källan till meningsgivande där denna åtskillnad äger rum. Transcendensen, fattad i denna mångtydighet, vänds om i den motsvarande rescendensen och försvinner i den.”

66:
“Heisenbergs osäkerhetsrelation låter sig förvisso aldrig direkt härledas ur Kants transcendentala utläggning av den fysikaliska naturkunskapen. Men lika lite kan denna relation någonsin föreställas, det vill säga tänkas, om inte detta föreställande går tillbaka till subjekt-objektrelationens transcendentala domän.”

66-67:
“Visserligen känner också den metafysiska föreställningen begrepp. Men dessa är inte bara med avseende på graden av allmängiltighet skilda från vetenskapliga begrepp. Den första som såg detta i full klarhet var Kant. De metafysiska begreppen är till sitt väsen av annan art, i den mån det som de begriper och själva begripandet i en ursprunglig mening är detsamma. Därför är det i den sfär som utgörs av tänkandets grundord ännu mindre likgiltigt om man glömmer dem, eller om man ståndaktigt fortsätter att använda dem utan prövning, framför allt när man använder dem i syfte att träda ut ur den zon där det av er nämnda ‘be-gripandet’ utgör måttstocken, den fullbordade nihilismens zon.”

68:
“Skall det språk som tillhör viljan till makt som metafysik, gestalten och värdet, räddas över den kritiska linjen? Kan det vara så att just metafysikens språk och metafysiken själv, må den handla om den levande eller den döde guden, såsom metafysik bildar den barriär som hindrar oss att gå över linjen, det vill säga övervinna nihilismen? Om detta är fallet, skulle inte då överskridandet av linjen med nödvändighet innebära en förvandling av sägandet, och kräva ett förvandlat förhållande till språkets väsen.”

69:
“Till dess nöjes jag mig med antagandet att vi bara kan besinna nihilismens väsen om vi först slår in på den väg som leder till en lägesbestämning av varats väsen. Det är bara på denna väg som frågan efter intet kan lägesbestämmas. Men frågan efter varats väsen dör ut om den inte ger upp metafysikens språk, eftersom den metafysiska föreställningen förvägrar oss att tänka frågan efter varats väsen. /…/
Men därför ska vi inte ringakta lägesbestämningen av nihilismens väsen, just av det skälet att det tillhör nihilismen att förställa sitt eget väsen, och därigenom undandra sig den avgörande uppgörelsen.

69-70:
“Ni skriver: ‘Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra.’ /…/
Förmodligen är tillvändningen själv, men på ett dolt sätt, det som vi förläget och på ett obestämt sätt kallar ‘varat’. Men sker inte denna tillvändning också på ett sällsamt sätt inom nihilismens herravälde, nämlige på så sätt att ‘varat’ vänder sig bort och drar sig undan i sin absens? Frånvändning och undandragande är emellertid inte intet. De råder närmast på ett än mer påträngande sätt för människan, så att de drar henne med sig, suger åt sig hennes göranden och låtanden och suger in henne i kölvattnet av det som är på väg att dra sig undan, på så sätt att människan kan mena att hon bara möter sig själv. I sanning är emellertid hennes själv inget annat än förbrukandet av hennes existens i herraväldet hos det som ni kännetecknar som den totala arbetskaraktären.”

70-71:
“Men allt verkar ordna sig på bästa sätt om vi inte utelämnar det som redan tänkts sedan länge: subjekt-objektrelationen. Den säger att till varje subjekt (människa) hör ett objekt (vara) och omvänt. /…/ Denna åtskillnad gäller sedan som absolut och ger inte tänkandet någon utväg. Ett fattande av varat som söker benämna ‘varat’ ur subjekt-objektrelationens perspektiv betänker inte vad den redan lämnar otänkt i det som är värt att utfråga. Så förblir talet om en ’tillvändning hos varat’ en nödlösning, och alltigenom problematiskt, eftersom varat beror på denna tillvändning, på så sätt att denna senare inte kan läggas till ‘varat’.”

71:
“Men varför nämner jag i ett brev om nihilismens väsen dessa omständliga och abstrakta sake? För det första för att antyda att det ingalunda är lättare att säga ‘varat’ än att tala om intet; för det andra för att ånyo visa att allt oundvikligen beror på det rätta sägandet”

72:
“Försvinner intet då nihilismen fullbordas, eller åtminstone då den övervinns? Förmodligen kommer vi till ett sådant övervinnande först då vi istället för det skenbara intiga intet kommer till det fordom med varat besläktade väsendet hos intet, och det förblir hos oss dödliga.
Varifrån kommer detta väsen? Var ska vi söka det? /…/ Det förefaller som om tänkandet rörde sig, eller drevs ruint, i en magisk cirkel runt om det Samma, utan att någonsin kunna närma sig detta Samma. Men kanske är cirkeln en dold spiral. Och kanske har den under tiden blivit trängre. Detta innebär: det sätt på vilket vi närmar oss nihilismen förändras. /…/ Men detta förblir en ringa vinst, då den är blott negativ, om vi lär oss beakta att inga upplysningar kan erhållas om intet, varat och nihilismen /…/
Om tillvändningen hör till ‘varat’ på så sätt att varat vilar i den, då upplöses ‘varat’ i tillvändningen.”

73:
“Tecknet för genomkorsningen kan enligt det sagda ingalunda vara ett blott negativt tecken för genomstrykning. Snarare visar det in i de fyra trakterna hos fyrheten och deras samling i genomkorsandets ort”

73:
“det tänkande människoväsendet hör till intet, och inte bara som ett tillägg. /…/ Därför befinner sig hela det mänskliga ‘beståndet’ inte någonstans hitom linjen, för att sedan gå över den och slå sig ned bortom den, hos varat. Människoväsendet hör självt till nihilismens väsen och alltså till fasen för dess fullbordan. /…/ Människan står inte bara i linjens kritiska zon. Hon är själv, men inte för sig och inte genom sig själv allena, denna zon och därmed linjen. Inte i något fall är linjen, tänkt som tecken för den fullbordade nihilismens zon, något som ligger framför människan som någon som kan överskridas.”

74:
“Viljan till makt är den vilja som vill sig själv. /…/ Den reduktion som kan fastställas inom det varande beror på varats produktion, nämligen på utvecklandet av viljan till makt i den obetingade viljan till vilja.”

75:
“På vad beror då övervinnandet (Überwindung) av nihilismen? På att man överkommer (Verwindung) metafysiken. /…/
Den kritiska linjen zon, det vill säga den fulländade nihilismens väsensort, skulle då stå att söka där metafysikens väsen utvecklat sina yttersta möjligheter och samlat sig i dem. Detta sker, där viljan till vilja bara vill allt närvarande i den genomgående och enformiga beställbarheten hos dess bestånd, det vill säga utmanar och ställer. /…/ I förlusten och reduktionen visar sig blirr det tidigare närvarande som inte gripits av viljan till vilja utan lämnats kvar i viljan till ande och dess totala självrörelse, i vilken Hegels tänkande rör sig.”

76:
“I den fullbordade nihilismens fas, ser det ut som om det inte skulle finnas något dylikt som det varandes vara, som om varat skulle vara intet (i bemärkelsen det intiga intet). /…/ På ett sådant döljande beror den grekiska erfarenheten av glömskans väsen. Till sist, det vill säga i sitt väsens begynnelse, är den inget negativt, utan såsom för-borgande förmodligen ett skyddande (Bergen), som ännu bevarar något ännu icke upplåtet. För en gängse föreställning ter sig glömskan lätt som en ren försummelse, en brist eller något negativt. /…/
Tvärtom kommer inte varaglömskan till varats väsen som något skilt från det. Den hör till varats egen sak, och råder som dess väsens skick. /…/
Att överkomma metafysiken är ett överkommande av varaglömskan.”

81:
“Nihilismens väsen, som ytterst fullbordas i herradömet hos viljan till vilja, beror på varaglömskan. Den verkar vi bäst motsvara när vi glömmer den, det vill säga: slår dövörat till. /…/ Om vi aktar på det, så erfar vi den häpnadsväckande nödvändigheten i att vi istället för att söka övervinna nihilismen, måste försöka vända in i dess väsen. Vändandet in i dess väsen är det första steget genom vilket vi lämnar nihilismen bakom oss. Detta vändande har karaktären av ett tillbakavändande. Det innebär förvisso inte att gå tillbaka till förgångna tider, i syfte att försöka friska upp dem på ett konstlat sätt. ‘Tillbaka’ innebär här riktningen mot den omgivning (varaglömskan) ur vilken metafysiken redan erhållit och bevarat sin härkomst.”

83:
“Det behövs inga profetiska gåvor och åtbörder för att inse att det planetariska byggandet står inför möten som ingen av de mötande, på någon av sidorna, är vuxna. Det gäller i lika hög grad för det europeiska som för det östasiatiska språket, och framför allt för området för en möjlig dialog. Ingen av dem förmår av sig själv öppna och stifta denna domän. /…/
Nietzsche hörde denna kallelse att besinna väsendet hos ett planetariskt herravälde. /…/ Kanske störtade han inte, utan nådde just så långt som hans tänkande förmådde.”

Complementarity and performance

Simon Jones, 2003: The Courage of Complementarity
(On the phase-transitional problems of the paradigm shift in performance studies provoked by Practice-as-research.)

performance itself re-minds us in the academy that objects, even those of study, do not really exist, what we call things being relatively slower events than what we call events, hence empiric reality is an illusion

an event in the world is that which is or is subsequently recognized as phrased. From the outside or before the event, performance is in this commonsense way recognized as separate from other known events in the world. However, during performance, that which most affects us about performance is precisely that which we do not recognize and cannot phrase, that which can only be felt uncannily.

After the performance, when we have returned to the everyday world of events, we can write it up as event by phrasing it. This incorporates the experience into discourse and allows that which was felt uncannily to be addressed indirectly. In effect, we write cannily about the uncanny. We come to know performance by way of not knowing. What remains un-phraseable of the performance is essentially a non-event and continues to work uncannily and can only be known by what it is not and only approached as if one were approaching a miracle.

As the product of the processes of research is both objectified and fetishized, so the academic performs or disappears. However, in effect, the practitioner-as-researcher has both to perform AND disappear. They have nothing to show for their work the morning after the performance. This disappearance of the research output, its co-called ephemerality, so beautifully described in the writings of Peggy Phelan, is compensated for by a perceived need to be constantly active, constantly performing. As memories are short, the practitioner-as-researcher must constantly perform their own disappearance within the academy.

Our greatest challenge is to find ways, and I stress here the plural, /…/ of housing the mix of performative and textual practices alongside each other.

We could think of the epistemological difficulties /…/ as analogous to those encountered by physicists in their own attempts to measure the world of quantum mechanics using the experimental machinery developed to demonstrate Classical or Newtonian mechanics. The apora between these realities – the everyday and the quantum – challenged the belief that systems could be finally known through measurement.

So, whilst many academics find it acceptable to incorporate certain notions from quantum mechanics, such as the proposition that no observer can stand outside of the event they are observing, that they who only sit and watch affect what’s happening on stage; it is interesting to follow the implications of complementarity a little further. The wave-particle experiment demonstrated that light behaves either as a wave or as a particle depending on the kind of recording device the scientist chooses to use.

according to the theories, light cannot behave as both a particle and a wave; the two realities, according to physicists who know, are mutually exclusive. Hence the phrasing of complementarity, that potentially light is both particle and wave, until the scientist, through his choice of measuring device, that is, a particular technology that couples a particular theory with a particular know-how, chooses which reality to materialize.

“At the quantum level, the most general physical properties of any system must be expressed in terms of complementary pairs of variables [e.g. momentum & position; energy & time; continuity and discontinuity], each of which can be better defined only at the expense of a corresponding loss in the degree of definition of the other.”
[David BOHM, Quantum Theory, Prentice Hall, London, 1960, p.160]

Hannah Arendt om arbete, tillverkning och handlande

[…three fundamental human activities: Labor, Work, and Action]

33:
Med vita activa avser jag tre fundamentala mänskliga verksamheter: arbete, tillverkning och handlande. De är fundamentala eftersom var och en av dem svarar mot ett av de grundläggande villkoren för mänskligt liv.
Arbete är den verksamhet som motsvarar de biologiska processerna i människokroppen, vars spontana tillväxt, metabolism och slutliga förfall hämtar näring från de naturföremål som arbetet skapar och bereder för att som livsnödvändigheter tillföra dem den levande organismen. Arbetets grundvillkor är livet självt.
Tillverkning är den verksamhet som svarar mot den icke naturliga karaktären av den mänskliga tillvaron, vilken inte kan infogas i artens eviga återkomst och vars individuella förgänglighet inte kompenseras av släktets potentiella oförgänglighet. Tillverkningen ger upphov till en “artificiell” värld av ting, vilka inte utan vidare sällar sig till naturföremålen utan skiljer sig från dessa genom att de till en viss grad motstår naturen och inte utan vidare slits ned av livsprocesserna. I denna tingvärld hör det mänskliga livet hemma, och den erbjuder människan en hembygd i den mån den består längre än mänskligt liv, motstår det och konfronteras med det såsom objektiv-föremålslig. Tillverkningens grundvillkor är världslighet, d.v.s. att mänsklig existens är hänvisad till föremålslighet och objektivitet.

33-34:
Handlandet är den enda verksamhet inom vita activa som utspelas direkt mellan människor utan något tings eller någon materias förmedling. Dess grundvillkor är pluralitet, d.v.s. att det är människor och inte Människan som lever på jorden och befolkar världen. Alla aspekter av människans betingning [Bedingtheit] är på något sätt relaterade till politiken, men just pluraliteten är villkoret för allt politiskt liv – inte bara dess conditio sine qua non utan dess conditio per quam.

34:
Med detta överensstämmer Bibeln i så motto att Gud enligt en version av skapelseberättelsen inte skapade människan utan människorna: “till man och kvinna skapade Han dem“. Denna i pluralis skapade människa skiljer sig principiellt från den Adam som Gud danade av “stoft från jorden”, för att därefter bygga honom en kvinna av hans revben. Här är pluraliteten inte något människorna ägde, utan deras mångfald blir ett resultat av mångfaldigande. Varje idé om “människan över huvud”, hur den än är utformad, uppfattar människans pluralitet som resultatet av en oändligt varierbar reproduktion av en urmodell och bestrider därmed implicit handlandets möjlighet. Handlandet erfordrar en pluralitet i vilken alla visserligen är detsamma, nämligen människor, men där ingen är det på samma sätt som någon annan människa som någonsin har levat, lever eller kommer att leva.

[NOT: I analysen av postklassiskt politiskt tänkande är det ofta belysande att se vilken av de båda bibliska versionerna av skapelseberättelsen som citeras. Det är exempelvis betecknande för skillnaden mellan Jesu och Pauli undervisning att Jesus åberopar sig på 1 Mos 1:27: “Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ‘gjorde dem till man och kvinna'” (Matt 19:4), medan Paulus vid ett liknande tillfälle insisterar på att “kvinnan är av mannen” och att hon därmed är till “för mannens skull” /…/ (1 Kor 11:8-12). Skillnaden indikerar mycket mer än olika uppfattningar om kvinnans roll. För Jesus ledde tron omedelbart ill handlande /…/; för Paulus var den primärt fråga om den individuella frälsningen.
Särskilt intressant i detta hänseende är Augustinus /…/ som inte bara helt och hållet ignorerar 1 Mos 1:27, utan dessutom menar att skillnaden mellan människa och djur består i att människan skapades unum ac singulum medan alla djur kallades till existens “flera samtidigt”. /…/]

35: Alla tre verksamheterna och deras motsvarande villkor är vidare förankrade i de mest allmänna villkoren för mänskligt liv, nämligen att de kommer till världen genom födelse och försvinner ur den genom död. Vad mortaliteten anbelangar säkerställer arbetet individens överlevnad och artens fortbestånd. Tillverkningen skapar en artificiell värld som i viss mån är oberoende av invånarnas dödlighet och sålunda representerar beständighet och varaktighet gentemot deras flyktiga tillvaro. Handlandet slutligen skapar, såvida det rör grundandet och bibehållandet av politiska institutioner, betingelser för generationernas kontinuitet, för minne och därmed för historia.

ur Hanna Arendt: Människans villkor, 1958
Översättning: Joachim Retzlaff
Daidalos, 1998

Elisabeth Grosz: Att tänka det nya – om ännu otänkta framtider

98:
“Produktionen av det nya skulle kunna ersättas med begreppet revolution. Är revolutionsbegreppet då så nära knutet till en uppsättning slitna diskurser att det, på dessas villkor, endast kan betyda ‘förutsägbar transformation’, en transformation som följer en förutbestämd väg, förnyelse inom godkända parametrar, det vill säga en kontrollerad och reglerad metamorfos (vare sig det är fråga om proletariatets diktatur, jämlikhet mellan könen eller integration)? Eller kan det innefatta en mer oroande idé om oförutsägbar transformation, om mutation, omvälvning i riktningar och på arenor, med implikationer eller konsekvenser, som inte är kända i förväg?

Detta är en ytterst oroande och farlig tanke: alla verkar glädja sig åt idén om framsteg, utveckling och rörelse, men inom de politiska diskurser som förespråkar dem allra ivrigast (marxism, feminism, postkoloniala, antikoloniala och antirasistiska diskurser) förefaller det finnas en förskräckelse inför idén om en transformation som i någon bemärkelse är utom kontroll för revolutionärerna själva, ett slags ‘anarkisering’ av framtiden. /…/

Måste vi acceptera ett mer internt förhållande till marknadsekonomins och den globala rasismens strukturer, liksom till lokala politiska regleringar, det vill säga till de strukturer som dominerar samtiden, istället för den politiskt bekvämare positionen i extern opposition? Istället för att vända oss mot det nya borde vi kanske inrikta oss på att leva i, och förhandla oss fram genom, de komplexa och tvetydiga strukturer vi bebor (vilket en foucauldiansk pragmatism implicerar). Eller borde vi istället lägga större vikt och energi på att återerövra begreppet futuritet, att befria deet från de tröttsamma diskurser och ritualiserade praktiker som omger det, trots alla tänkbara bekymmer och ovissheter detta skulle innebära?”

99:
“Som David Hume insåg är antagandet att det förflutna förser oss med medel för att förstå samtiden – ett antagande som ligger till grund för nästan all historisk forskning – cirkulärt: det förutsätter vad man försöker bevisa (att nuet är som det förflutna, och framtiden som nuet). Det förflutna kan lära oss något, erbjuda oss medel att föregripa eller projicera rörliga bilder av det som ska komma, endast om vi antar att det har en grundläggande repetitiv karaktär, en cyklisk eller framåtskridande form, ett telos. /…/

De sätt på vilka vi anser att det förflutna fortlever genom och är kopplat till nuet/framtiden kommer att ha direkta implikationer för vilka uppfattningar om futuritet, nyhet, kreativitet, produktion eller uppkomst vi än önskar utveckla. /…/

Man är inte tvingad att bejaka felbeteckningen ‘fri vilja’ för att man söker en öppen framtid, men däremot att erkänna varje framtida utbrotts, händelser eller läsnings kapacitet att omskriva, ombeteckna och omforma nuet. Detta är att acceptera den roll som det tillfälliga, slumpen eller det obestämda spelar i tidens utvecklande. Det är denna öppenhet Derrida bekräftar i sin uppfattning av iterationens kraft, och som den samtida biologin har pekat ut med hjälp av begreppet emergens, som varken är fri eller determinerad, utan snarare både framtvingad och obestämbar.”

100:
“Frågan är om vi kan utveckla begreppsliga verktyg och resurser som kan få oss att förstå och utan panik godta det nyas oförutsägbarhet. Kan vi tänka i termer som skiljer sig helt och hållet från de som postuleras när man gör antaganden om kausalitet och upprepning, eller kontrollerar olika experiments omständigheter och resultat? /…/

Hur kan vi tänka riktning eller kurs utan att samtidigt förutsäga en destination?
Det är denna tanke – riktning utan destination, rörelse utan predestination – som är så fängslande i den aktuella forskningen om genetiska algoritmer, biologisk emergens, /…/ det som beskrivs med beteckningen ‘artificiellt liv’. /…/ Själva livets evolution, från de enklaste organiska formerna till komplexa kännande varelser, verkar utgöra en parallell till framtidens inneboende öppenhet, och rent av till själva materiens öppna struktur.
Mycket av den samtida fysiken rör sig allt närmare biologins intressen och antaganden, vilka också har förvandlats i processen: förmedlingen mellan dem är i stor utsträckning en funktion av det slumpartades och oförutsägbaras privilegium inom de båda diskurserna.”

101-102:
“Som en del av en gammal filosofisk tradition, ställs vitalism konventionellt i motsats till mekanism /…/
Den här motsättningen föregriper och undermineras till viss del av motsättningen och sammansmältningen mellan fysik (mekanismens begreppsliga arvtagare) och biologi (som kan sägas vara mer styrd av åtminstone vissa vitalistiska element.
Den motsättning som Bergson, Minkowski och andra vitalister förutsätter mellan det organiska och det oorganiska /…/ måste ifrågasättas och samtidigt tas på allvar.”

102:
“De erkänner och gläds åt nuflödets – den temporala kontinuitetens och utbrottens eller uppdykandets otämjda krafter – samt åt denna rörelses sammanfallande med den överraskning och öppenhet som livet självt erbjuder. Deras intresse i vitalismen, samt deras förståelse av nuflöde eller blivande som det levas och upplevdas priviligierade domän, förblir emellertid begränsade i åtminstone tre avseenden.

1. Genom oförmågan att se rumslighet som lika mottagligt för skillnadens rörelse som nuflödet. /…/

2. Genom att vitalismen vägrar tillskriva materien den obestämbarhet och öppenhet som den tillskriver livet. Det är inte längre tydligt var gränsen går mellan liv och icke-liv, mellan det organiska och det oorganiska, och kanske inte heller mellan det virtuella och det verkliga, kan dras. Vilken status har till exempel de RNA-strängar, som befinner sig halvvägs mellan det organiska och det oorganiska, och som vi kallar virus? Är virus självreproducerande mekanismer eller är de snarare biokemiska program? Spelar det i själva verket någon roll om de etableras i organiska molekyler eller i mjukvaruspråk? /…/ Virusinfektioner i såväl biologisk form som mjukvaruform är program (genetiska eller datalogiska) som injiceras i en större ‘cells’ kropp eller applikation. Därigenom infekteras cellen och konverteras till ett system för produktion av en mängd kopior eller kloner, och möjligen mutanter. /…/

3. Genom oförmågan att inse att det inte enbart är materia, organisk eller oorganisk, som blir och utvidgas i det att den drivs mot framtiden, utan också, på ett mer förbryllande och mindre direkt vis, information /…/ Det är materiens och informationens underliga överflyttning som tycks prägla den samtida biologins ‘materialistiska’ engagemang”

104-105:
“Enligt såväl Deleuze som Bergson kan det virtuella tvärtom inte ställas i motsats till det verkliga: det virtuella är verkligt. /…/

medan det möjliga betraktas som en form av föregripande likhet med det verkliga, liknar det virtuella aldrig det verkliga som det aktualiserar. /…/

Den här poängen är inte blott semantisk. Det handlar inte om att göra sig av med ordet ‘möjlig’ och ersätta det med ‘virtuell’, utan om att förstå begreppet på ett helt annat vis, att förstå produktions- och kreationsproceserna i termer av öppenhet mot det nya istället för [att] låta dem formeras av det förväntade.”

105:
“För att det virtuella ska bli aktuellt måste det skapa förutsättningar för aktualisering; på så vis liknar det aktuella på intet sätt det virtuella. Det aktuella produceras snarare genom en form av differentiering från det virtuella, en form av produktivt avvikande. Aktualiseringsprocessen inegriper en skapelse av heterogena termer. /…/ Denna rörelse består av en mångfald som emanerar från en virtuella enhet, av divergerande utvecklingsbanor i olika serier och riktningar. /…/

Detta är vad blivande av nödvändighet är – en rörelse av differentiering, divergens och självöverträdelse (Simondon har beskrivit det som att ‘komma i otakt med sig själv’), aktualisering av virtualiteter i ljuset av de tillfälligheter som tillkommer dem.”

106:
“Nuflödet framskrider inte genom kontinuerlig utvidgning, smidig utveckling eller tillväxt, utan genom delning, bifurkation, dissociation – genom skillnad – och genom plötslig och oväntad förändring eller eruption.”

Ur Glänta 1-2/2005, s. 97-108
Översättning från engelskan av Christina Kullberg
Ursprungligen i “Becomings: Explorations in Time, Memory and Futures”

Ludwig Wittgenstein: ur Tractatus-förordet

Denna bok kommer kanke att förstås bara av den, som redan själv en gång tänkt de tankar den uttrycker – eller åtminstone likartade tankar. – Det är alltså ingen lärobok. – Dess nöje vore uppnått om den skänkte någon förstående läsare ett nöje. Boken behandlar de filosofiska problemen och visar – som jag tror – att formuleringen av dessa problem beror på ett missförstånd av vårt språks logik. Man kunde sammanfatta bokens hela mening i ungefär följande ord: Vad som alls låter sig sägas, kan sägas klart; och vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.

Boken vill alltså dra en gräns för tänkandet, eller snarare: icke för tänkandet utan för tankarnas uttryck. Ty för att dra en gräns för tänkandet måste vi kunna tänka bägge sidorna om gränsen (vi måste alltså kunna tänka vad som icke kan tänkas).

Gränsen kommer alltså endast att kunna dras i språket, och vad som ligger bortom gränsen, är helt enkelt nonsens.

I vad mån mina strävanden sammanfaller med andra filosofers, skall jag icke bedöma. Ja, vad jag här har skrivit, gör överhuvudtaget inget anspråk på originalitet i enskildheterna. Därför anger jag icke heller några källor, eftersom det är mig likgiltigt om någon annan redan tänkt vad jag har tänkt.

(…)

Wien 1918.

L.W.

Ernst Jünger: Över linjen

Tillägnad Heidegger på dennes 60-årsdag 1949

15: I början av Wille zur macht betecknar sig Nietzsche som “Europas första fullkomliga nihilist, som själv emellertid har levt ut denna nihilism inom sig och gjort slut på den – som har den bakom sig, under sig och utanför sig själv”. […] Således betraktas inte nihilismen som ett slut, utan snarare som en fas i en omfattande andlig process, som inte bara kulturen i dess historiska förlopp utan också den enskilda i sin personliga existens är i stånd att övervinna och bära eller kanske få att läka till ett ärr.

16: Tjugo år tidigare hade Dostojevskij avslutat arbetet med Brott och straff, vilket han 1866 lät publicera […] Undersökningens objekt är detsamma som i Der Wille zur Macht; däremot betraktas det hela ur ett annat perspektiv. Tyskens ögon riktar sig mot det andligt-konstruktiva och en känsla av dristighet och stort äventyr ledsagar hans blick. Ryssen däremot är sysselsatt med nihilismens moraliska och teologiska innehåll. […] Bägge tillvägagångssätten kompletterar varandra […] bägge författarna instämmer i prognosen. Också hos Dostojevskij är denna optimistisk; han betraktar inte nihilismen som en sista, dödlig fas. Han anser den snarare för möjlig att bota; genom smärtan.

17: Man får även här ett intryck av att nihilismen uppfattas som en nödvändig fas i en utveckling mot vissa bestämda mål. […] Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas. […] Dess tyngdpunkt finner man snarare i karaktären än i världen. En sådan solid optimism är mycket värd i sig […] Pessimismen bör inte betraktas som en motsats till denna optimism. […] Pessimismen kan, som hos Burckhardt, yttra sig som ett äckel inför det man ser i vardande – man vänder då blicken mot något vackrare, även om det är förgångna bilder. Så finns det omsvängningar mot optimismen […] Slutligen finns det en pessimism som, fastän den vet att nivån har sjunkit, betraktar storhet, men i synnerhet kanske framhärdande, som möjligt också på denna nya nivå och som ger priset åt den som kan uthärda i den kopplösa kampens hållning. Däri ligger Spenglers förtjänst.

18: Optimismens motsats är snarare defaitismen, som idag är oerhört utbredd. […] Fiendens ondskefullhet och det hemska i metoderna tycks stegras i samma takt, medan människans svaghet växer. Till sist är hon omsluten av terrorn som av ett naturelement. I en sådan situation krossas hon redan av det nihilistiska ryktet, som förbereder hennes undergång. […] För alla makter som vill sprida skräck utgör det nihilistiska ryktet det största propagandamedlet. […] proklamera den övermakt som samhället äger gentemot den enskilde. Det bör en gång för alla inskärpa moralen: “Folket är allt. Du är ingenting!”, och samtidigt finnas närvarande i medvetandet som ett fysiskt hot

20: En bra definition av nihilismen skulle kunna jämföras med att avslöja det som framkallar cancer […] [Hos] Nietzsche [finner vi] åsikten att nihilismen är ett uttryck för de högsta värdenas sönderfall. Som tillstånd betecknar han det som normalt, som mellanstadium patologiskt […] Nihilismen kan lika gärna vara ett tecken på styrka som svaghet. Den är ett uttryck för den andra världens gagnlöshet, men inte för världens och tillvarons gagnlöshet överhuvudtaget.

21: Hos Dostojevskij blir nihilismen verksam i den enskildes isolering, i hans utträde ut gemenskapen […] Den leder till en tillväxt av psykisk och andlig makt på bekostnad av hälsan. Den kan mynna ut i ett kusligt borttynande, […] Det kan också sluta i självmord […] I bästa fall leder den till ett tillfrisknande, efter det att återinträdet i församlingen har ägt rum […] Genom rening i inferno eller i Döda huset kan så ett högre stadium uppnås än vad som var möjligt före inträdet i nihilismen.

Man kan inte missta sig på att bägge konceptionerna är besläktade. De skrider framåt i samma tre faser: från tvivel till pessimism, från pessimism till handlingar i ett rum utan värde och från detta i sin tur till ny uppfyllelse. […] Svårigheten att definiera nihilismen ligger i att anden omöjligen kan skapa sig en föreställning om intet. […] Det är också därför som nihilismen endast upprättar en relation till intets utkanter, till dess förterräng och aldrig till själva huvudkraften. På ett liknande sätt kan man då kännedom om döendet, men inte om själva döden.

22: För att kunna vidmakthålla en föreställning om nihilismen gör man klokt i att snarast skala bort företeelser som uppträder i dess sällskap eller släptåg, och som man därför gärna sammanblandas med den. Det är också framför allt de som ger ordet dess polemiska innebörd. Till dessa räknas de tre stora områdena det sjuka, det onda och det kaotiska. […] Med tiden har det visat sig att nihilismen väl kan leva i harmoni med ett utvecklat ordningssystem, ja att detta snarare är regel vid tillfällen då nihilismen blir aktiv och utvecklar makt. Ordning är för den en gynnsam grundval; den ombildar denna grundval för sina syften. Den enda förutsättningen är att denna ordning är abstrakt […] Nära förbundet med detta händelseförlopp, i vilket staten blir till ett nihilistiskt objekt, är masspartiernas framträdande i storstäderna.

23: Särskilt lämplig för varje godtycklig övergång och underordning kommer den tekniska ordningen att vara […] Detta gäller också de organisationer som häftar sig fast vid den – förbund, koncerner, sjukkassor, fackföreningar och andra. De är alla inriktade på att helt enkelt fungera; idealet känner man igen genom att man “bara behöver trycka på knappen” eller “slå av och på”. De kan därför också utan övergång anpassa sig till skenbart motstridiga krafter. Redan tidigt såg marxismen stora fördelar i kapitalismens utbyggnad av truster och monopol.

24: Kaos är således på sin höjd en konsekvens av nihilismen, och inte ens den sämsta. Det avgörande är hur mycket äkta anarki som finns dold i detta kaos, och därmed också en ännu oordnad fruktbarhet. […] Skillnaden mellan kaos och anarki förstår vi här som den mellan oordning i det bebodda och i det levande. Öken och urskog skulle kunna vara dess former. I den meningen är kaos inte nödvändigt för nihilisten […] Ännu mindre tycker han om anarkin. […] Till och med på de platser där nihilismen visar upp sina allra mest ohyggliga sidor, som i de stora fysiska utrotningslägren, råder nykterhet, hygien och sträng ordning in i minsta detalj.

25: Likaså måste åsikten att nihilismen är en sjukdom bemötas med försiktighet. I något fall finner man snarare att den sammanhänger med fysisk hälsa – framför allt där den drivs kraftigt framåt. I den passiva nihilismen förhåller det sig annorlunda.

26: Viktigt i detta sammanhang är det speciella arbetssätt som man kallar sport. I sporten återfinner man inte bara strävan att göra en hög grad av fysisk hälsa till det normala, utan också att slå rekord som närmar sig gränserna för den mänskliga prestationsförmågan, ja som går utöver den. […] Allt detta utspelar sig också i litteraturen, ja framför allt i litteraturen […] Det stora temat sedan hundra år är nihilismen, sak samma om den blir framställd på ett aktivt eller passivt sätt.

28: Förvisso tilltar också sjukdomen. Det visar redan mängden av läkare. Det finns en nihilistisk medicin vars kännetecken ligger i att den inte vill bota utan eftersträvar andra syften, denna skola breder ut sig. Den tillmötesgår patienten som vill hålla fast vid sin sjukdom. Å andra sidan kan man omnämna ett speciellt slags sundhet, som hör hemma bland de nihilistiska fenomenen; en sundhet med propagandistisk friskhet som väcker ett starkt intryck av fysisk problemlöshet. […] Nietzsche har rätt i att nihilismen är ett normalt tillstånd, patologisk är den bara om man jämför den med värden som inte längre gäller, eller ännu inte har börjat gälla.

Det onda behöver inte alls uppträda vid nihilism […] Å andra sidan kan de nihilistiska aktionernas karaktär och program utmärka sig för goda avsikter och filantropi. Ofta följer de som en snabb motattack mot de första tecknen till oordning – med en räddande tendens – och fortsätter likväl den påbörjade processen och får den att spetsa till sig.

29: Där nihilismen har blivit det normala tillståndet återstår för den enskilde endast valet mellan olika slags oförätter. […] Om nihilismen kunde betecknas som det specifikt onda skulle diagnosen bli gynnsammare. Mot det onda finns det säkra botemedel. Mer oroande är själva sammansmältandet, ja rent av ett fullkomligt utsuddande av gott och ont

29-30: Den nihilistiska världen är till sitt väsen en värld som reduceras mer och mer, vilket ju med nödvändighet överensstämmer med rörelsen mot nollpunkten. Den däri rådande grundkänslan är reduktion och att reduceras. […] Det utesluter inte att den under långa perioder står i förbindelse med en växande maktutveckling och slagkraft. Vi ser detta framför allt i förenklingen av den vetenskapliga teorin. […] Kännetecknande för det nihilistiska tänkandet är också benägenheten att finna en gemensam nämnare för alla de invecklade tendenser som finns i världen.

32: Den mest omfattande reduktionen är den som går tillbaka till den rena kausaliteten; till dess underavdelningar hör det ekonomiska betraktandet av den historiska och sociala världen. Undan för undan förs alla områden in under denna gemensamma nämnare, till och med ett sådant från kausaliteten avlägset residens som drömmen.

33: Vari grundar sig den misstämning […] som på ett så betydande vis skiljer åren efter 1945 från dem efter 1918? Man kan förmoda att orsaken ligger i att vi under tiden inte bara har passerat nollpunkten ideologiskt, utan också med allt det som ligger till grund för ideologin. Det medför en ny riktning för anden och att vi uppfattar nya fenomen. […] Överskridandet av linjen, passerandet av nollpunkten delar skådespelet; det antyder mitten men inte slutet. Säkerheten är fortfarande mycket avlägsen. […] Därmed har vi visserligen ännu inte passerat verkstadsstilen, fastän en betydande skillnad kommer i dagen.

34: Ännu söker ögat efter scenografins förändringar, vilka kan åtskiljas från dem som rör framstegsvärlden och det kopernikanska medvetandet. […] Ingen kan nu blunda för att nihilismen närmar sig sina sista mål i den faktiska världen. Vid inträdet i dess zon var huvudet redan i fara medan kroppen däremot var i säkerhet. Nu är det tvärtom. Huvudet är bortom linjen. […] Det hjälper föga att man blundar inför detta. […] Av makterna och medlens ofantlighet kan man sluta sig till att allt står på spel numera. Till detta hör också det gemensamma i stilen. Allting pekar hän mot världsstaten. Det handlar inte längre om nationalstatliga frågor […] Det är en första blick av hopp. För första gången syns ett stadigt och sakligt mål mitt i det gränslösa fortskridandet och dess förändringar.

35: Vad skall man göra i ett sådant läge? Många grubblar över denna fråga. Det är vår tids tema. Det fattas inte heller svar. Tvärtom är det snarare deras mångfald som verkar förvirrande. Hälsa uppstår inte genom att var och en blir läkare. […] Däremot går det mycket väl att rekommendera förhållningssätt och praktiska råd om vad som rör sig på det nihilistiska fältet, ty när allt kommer omkring saknas inte erfarenheter.

36: Beträffande optiken kan ytterligare en omständiighet omnämnas, som måste verka störande, ja obegriplig för den som inte rör sig på dessa bredder. Den hänger samman med att de gamla siffrorna inte längre stämmer vid överskridandet av nollmeridianen och att en ny räkning måste påbörjas. […] Den konservativa hållningen – deras företrädare är värda all aktning, ja ofta beundran – förmår inte längre fånga upp och hålla tillbaka denna utveckling, så som det tycktes möjligt ännu efter första världskriget. Den konservative måste ju sätta sin tillit till vissa delområden som ännu inte kommit i rullning, likt monarkin, adeln, armén eller landet. Där allt börjat glida försvinner emellertid utgångspunkten. Således kan man se hur de ungkonservativa går över från statiska till dynamiska teorier: de söker upp nihilismen ute på det öppna fältet. Det är ett tecken på att saker och ting har drivits till sin spets […] Det råder inget tvivel om att vår tillvaro som helhet rör sig över den kritiska linjen. Därmed förändras farorna och säkerheten. Det är inte längre någon idé att grubbla över om man kan rädda ett hus eller en enskild egendom undan eldstormen. Här hjälper ingen list, ingen flykt. Tvärtom – vid det som räddats undan häftar någon absurt, i bästa fall något musealt.

37: Intelligensian delas mitt itu av en babylonisk förvirring vars tema är nollpunktens exakta position. Av detta kan man förvisso också få kännedom om det framtida koordinatsystemet […] Det finns därför också en fråga om grundvärdet som idag kan ställas till personer, verk och inrättningar. Den lyder: i vilken mån har de passerat linjen?

38: Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra. Det kan också grumliga ögon uppfatta. Nya fästpunkter tillkommer. Men hitom linjen går det inte att fälla några omdömen i saken. Man är kvar i en nihilistisk konfliktsituation, i vilken det utan tvekan inte bara är mer insiktsfullt utan också värdigare att ställa sig på kyrkans sida än på den andra sidan, som angriper kyrkan. […] Ett ytterligare tillbakaträngande av kyrkorna offrar antingen fullständigt massorna åt det tekniska kollektivet och dess exploatering eller driver dem i armarna på dessa sekterister och scharlataner, som idag gör sig viktiga i vartenda gathörn.

40: Nederlaget är alltid beklagansvärt. Men det är ändå inte helt av ondo, inte alldels mörkt; det har också fördelar. Däribland finns en betydande moralisk fördel, såtillvida som det är undantaget aktionerna och därmed också medskyldigheten som är förbunden med dessa. På detta vis kan ett rättsmedvetande växa fram som är överlägset aktörernas.

40-41: Två olika slags ångest behärskar människorna när nihilismen kulminerar. Den ena bottnar i rädslan för det inre tomrummet och tvingar henne att manifestera sig utåt till varje pris – genom att utveckla makt, behärska rummet eller genom ökad hastighet, Det andra verkar utifrån och in som ett angrepp från en på samma gång demonisk och automatiskt mäktig värld.

41: Leviatans oövervinnerlighet i vår tid beror på detta dubbelspel, […] Om det lyckades att fälla Leviatan så måste rummet, som då blir ledigt, fyllas med något. Till en sådan handling är emellertid den inre tomheten, det trolösa tillståndet, oförmåget. Av den orsaken växer, där vi kan se en av Leviatans avbilder störta, nya bildningar fram likt hydrans huvuden. Tomheten kräver dem. […] Förvånansvärt nyktert ser idag också mannen på gatan detta; när alllt kommer omkring har han betalat dyra lärpengar.

42: Ett av Leviatans schackdrag består i att förespegla ungdomen att hans uppbåd är identiskt med fosterlandets. På det viset inhöstar han sina allra finaste offer.

43-44: Men friheten bor inte i tomheten, den vistas snarare i det oordnade och osöndrade, i de områden som visserligen går att organisera men som inte räknas till organisationen. Låt oss kalla det vildmarken […] Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. […] Det är trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först och främst har vi döden. Idag, liksom förr, är människor som inte fruktar döden oändligt överlägsna också den största jordiska makt. Det är orsaken till att fruktan oavbrutet måste spridas. Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle kunna lämna denna fruktan bakom sig: det vore deras säkra fall.

47: Vi söker mutationer och möjligheter genom vilka livet i en ny tidsålder skall bli tänkbart, uthärdligt ja kanske också lyckligt. […] Av det egenartade i vår situation kan man sluta sig till att dessa tankeakter tidsmässigt sett måste föregå det teologiska uppsättandet av normer, även om de syftar hän mot dessa – ja kanske inte bara de utan också vetenskapernas ström överhuvudtaget; som ett nät i vilket man fångar ett annat byte än det väntade. Att tänkandet, så som vi har fått ärva det, inte räcker till för detta ligger i öppen dag.

48: Förebråelsen för nihilism hör idag till de vanligaste, och var och en använder den gärna om sina motståndare. Det är troligt att alla har rätt. […] Den som inte själv har erfarit intets ohyggliga makt eller gett vika för frestelsen, känner tiden minst av alla.

Översättning: Peter Handberg

Läs även hos Svartvit