palm

Göran Palm: Så drog sommaren förbi (1984)

Vart tog den ljuva sommartiden vägen?
Var kommer alla järnnätter ifrån?
Ett bolstervar av lika delar vård
och överdåd var länge Sveriges stolthet.
Det dämpade kommersens stötar så
fantastiskt bra att storkoncernerna
och bankerna såg ut som Folkets Hus
och staten var en tomte som gick runt
och gav oss alla klappar året om.
Ja, hela landet liknande ett bolster
där de som föll föll mjukt i ejderdun.
När vi blir gamla ska vi tala om
för våra barnbarn hur det en gång kändes
att studsa genom livet i slow motion,
från barnbidraget fram till ATP,
som Michelingubbar i viktlöst tillstånd,
en sommarsaga från Erlanders tid.
Då såg det ut som om demokratin
var starkare än kapitalet – men
det var ju bara goda konjunkturer
som i förening med en barnatro
på evig tillväxt fick vårt gamla bondland
att för en tid se ut som Gröna Lund.
Nu är det sämre ställt med bolstervaret.
Varenda stöt gör ont i samhällskroppen,
när arbetsfredens milde dr Jekyll
har blivit aggressiv som mr Hyde
och leder bondetåg för Friheten.
Då ser vi Sverige tydligare, bra!
Men vad som bjuds är ingen skönhetsssyn:
en lönekamp som haltar och en svensk
modell som rasar samman som ett korthus,
när lankorna slås ut ur leken. Dagens
affärsmän garanterar ingen jobb,
utöver cheferna och deras följe,
hur många barnfamiljers skattekronor
regeringen än öser över deras
förlustbolag som socialbidrag.
Och även vinstbolag som kammar hem
miljardkollekt från staten för export,
exempelvis i form av devalvering,
har börjat focka folk i tusental.
Datorer anses mer att lita på
än människor, de strejkar bara enskilt.
Och hela regioner lämnas öde,
som om de vore smittade av pest.

Jag tänker på vad barnen sjöng i kyrkan:
I denna ljuva sommartid. Det gick
en timme. Sen kom vintertidens snålblåst
och slet det spö som trollat fram miraklen
ur våra köpmäns plötsligt styva händer.
Förr sålde de så bra att överskottet
gav gratis sjukhusvård åt hela folket
och företaget landsortsfilialer,
nu vägrar de att sälja ens en mutter,
om inte staten först ger muttern sjukpeng,
och investerar bara utomlands.
Affärsmännen förslöas ännu mer
av penningsvärdets fall som i ett slag
förvandlat lån till dygd och sparande
till last. En pipeline suger folkets förr
räntabla banktillgodohavanden
till lånemarknaden och aktiebörsen,
där de omhändertas av nya troll-
konstnärer reavinstexperterna,
eller immunbehandlas och kläs ut
till nakna kullr inom glas och ram.
Vår svenska luftballong har tagit mark
och marken är som is: kompakt och hal.
Det spirar ingenting ur frusen mull,
men det går bra att åka kana på den!
Förr uppfann teknikerna nya redskap
som hjälpte människor att arbeta,
i dag är deras skaparkraft begränsad
till nya stoffer, former och fodral
åt gamla don – eller åt nya don
som bara hjälper folk att sluta jobba.
Numeriska maskiner, automater
och bildskärmar behöver aldrig köa
för att få jobb i industrin. De jävla
utlänningar som knycker svenskars jobb
är robotar av stål från Japan. Förr
blev ingen rik som inte sparad
privat och i sin företagsamhet,
nu är det klipp med ränteavdragsrätt
som skapar miljonärer. Lättjan rår,
för vem vill inte tjäna pengar gratis?
Man sitter i ett stenhus skuldsatt upp
till skorstenen med armarna i kors
och låter kåkens marknadsvärde stiga.
Sen låtsas man behöva kompensera
den inflation man redan tjänat på
genom att kraftigt höja hyrorna.
Så får man sjuka pengar att placera
i nya fastigheter som man skriver
på hustrun för att slippa skatt, belånar
de nya husen, köper ännu fler
i barnens fräscha namn, och snart har man
så höga räntor att dra av att man
kan deklarera noll i skatt och köpa
sig slott i Schweiz på samma gång. De går
med vinst att vara rik i Sverige! Utom
för Sverige självt vars kassakista töms.
Så blev det. Så drog sommaren förbi.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

Advertisements

Göran Palm: Kultur och kvalitet

Kultur i motsats till natur är tukt,
är ans, är odling, bildning och förädling,
ser jag i bibliotekets uppslagsverk.
Kultur är kort sagt kvalitet, hör jag,
en tjänsteman där inne sammanfatta,
den buttre humanisten Harry Järv,
som utger en förnämlig tidskrift, “Fenix”.
Jag nickar bifall men vill precisera.
Kultur är kvalitet på alla fält,
i varje verksamhet där det som görs
kan göras bättre eller sämre, som
ett hus, en sång, en fest, eller en grus-
transport kan göras bättre eller sämre.
/…/
Men framför allt är jag förvissad om
att ett från nyttoproduktionen avklippt
kulturbegrepp på en gång cementerar
klassklyftorna och isolerar konsten
från allt som gör den fatt- och jämförbar.
Just de som sten för sten har rest vad Stockholm
kan skryta med av bibliotek, museer,
teatrar, högskolor, konsert- och bönhus
och de som sal för sal har inrett dem
får då utöver redan risig status
besked om att de på sin trötta fritid
måste besöka de kulturpalats
de har byggt upp på dagarna för att
få namn om sig att vara kulturella,
för vad de ägnar sina dagtidskrafter
är bara, sägs det, själlöst kroppsarbete
som snärjer dem i okulturens garn.
Just de som stundligen får kämpa för
att värna sina yrkens hantverksvärden
mot alla de ackordsuppstyckningar,
brutalprocesser, giftbesprutningar
och datastyrningar som hotar
att gröpa ur dem finner särskilt sällan
sin kvalitetskamp erkänd som kultur,
en gest som rentav kunde hjälpa dem
att slippa bytas ut mot automater.
Skapar de inte alls, de som kan konsten
att lägga grunder, mura väggar, sätta
trappsten, montera hissar, dra in rör,
ta hål för fönster, sy gardiner, måla?
Är hantverk ingen konst, bara teknik?
Har det förresten inte blivit alltmer
viktigt att ställa kvalitetskrav, läs
kulturkrav, just på vår teknologi?

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

Göran Palm: Några frågor

Hur skapades exempelvis vårt välstånd?
När våra geniala ingenjörer,
vår trägna arbetskraft och våra tridsamt
reforminriktade socialister
för femtioelfte gången nämnts och hyllats
bör även utlandslån och markstöld nämnas
för utan pengar är det svårt att starta
en blixturbanisering av ett u-land.
När samerna fick släppa till sitt järn
i norr var det en stöld av samma art
som när de röda i Amerika
och allas våra afrikanska fäder
fick släppa till sitt guld, och när vi som
Brasilien av i dag fick stora lån
i kolonialismens stinna banker
gavs de i franc och pund och tyska mark
som efter 1914 sjönk
så snabbt i värde att vi slapp betala
tillbaka ens en hälft av vad vi lånat. [*]
Så kom vi tidigt lånevägen in
i den finansfamilj där vi som blyg
kusin från landet sedan dess som tack
för gamla efterskänkta lån har öppnat
vår dörr för multinationella gäster
och dessemellan spelat neutrala.
/…/
Väl där vid fronten visar de vad de
har lärt i kyrkan, hyckleriets konst,
utmålar regnskogsskövlingar som tillväxt
och invasioner som kamratbesök,
alltmedan skenbart svaga fattigländer
för varje gång de tecknar nya lån
för att betala räntan på de gamla
för västerns banker närmare en krasch.
Världen en vintersaga heter pjäsen,
det är nog bäst jag håller mig till Sverige.

[*]
Vår utlandsskuld år 1914
upptog en större del av BNP
än brassarnas rekordskuld gör i dag.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984)

Göran Palm: Fördjupa nuet

När dagens eko endast återkastar
röster från förra valet eller kriget
och när begreppet överskådlig tid
begränsas till ett par decennier framåt
och kanske fyra fem decennier bakåt,
som om vi inte nyss haft inlandsis
och inom överskådlig tid får nästa,
blir nuet lika kort och grunt som vettet
hos dem som där hörs smattra dagsens sanning
med samma eftertryck varenda dag.
/…/
Det är nog därför det vi kallar samtid
så ofta förefaller sällsamt rik
och motsägelsefull, “en brytningstid”,
så länge den är samtida – och verkar
så torftigt lätt att tolka efteråt,
när just de får som bräkte högst har glömts
och lögnen mist den aktualitet
som gav den en så sanningsenlig uppsyn.
Först då blir kärnan synlig, kärnan av
enfald i nyhetsströmmens strida mångfald.
På nuets lågprismarknad härskar de
som datumstämplar sanningen som köttfärs,
och när den tröga kundkrets som bevarat
vanan att tänka först och handla sen
fått smak för just den sanningen och masar
sig fram till disken har den oftast hunnit
bli ersatt av en mera dagsfärsk sanning,
ty att en sanning äger nyhetsvärde
tillmäts en större vikt än att den lär
oss något nytt, om världen eller tiden.
Besinningen får kvicka på om den
ska hinna komma med i Aktuellt!

En sprutlackerad maning STÖRTA NUET
ter sig mot denna bakgrund högst befogad
men är dess värre svår att efterleva.
Vi lever ju i nuet vare sig
vi vill det eller inte, varför det
finns skäl att göra det beboeligt
i stället, hur förbistrad tiden än
kan te sig, så jag spikar hellre upp
en mindre krigisk tes: FÖRDJUPA NUET.

Gräv fram dess underrede, visa upp
dess släp av dold historia, bortglömd kunskap,
försnillad mening, avklippt sammanhang,
nedisat ursprung och ge nuet djup,
så att de som försörjer sig på att
manipulera folk i bästa fall
krisar ihop och tvingas byta jobb.
Att bila sig till frihet kostar pengar,
att läsa sig till frihet kostar möda,
och fast en läsare och en bilist
ser ut att stitta lika stilla när
de färdas är det bara läsaren
som satt sig så i rörelse att han
har chans att göra framtiden till sin.
Ge nuet djup, sätt er i rörelse!
Med dessa ord förklarar jag min nya
grundfolkhögskola invigd. Ni som läst
min text till och med denna sida är
direktkvalificerad som elev,
så ni kan genast börja vinterkursen.

Göran Palm: Sverige, en vintersaga (1984), s. 27–28