pontus lundkvist

Det Grymma Svärdet återvänder till den gamla internet/stöld-debatten

Pontus: Ska försöka uttrycka mig föredömligt och robotiskt kort:
* Om man trollade bort alla musiker som sätter ihop sin musik med lagligt betald programvara så skulle den allmänna musikkvaliten höjas med upp till 200 %.
* Medborgarlön är ett bra mål i en aningens dimhöljd framtid, fram till dess kan vi ju försöka värna om de olika ekonomiska trygghetsförsäkringar vi redan har + utöka dem. Musiker och andra konstnärer borde brutalt uttryckt gå på soc.
Att hetsa mot nedladdare sätter jag på samma ädelhetsnivå som att jaga socialbidragsfuskare/”fuskare”.
/…/
Det är helt i sin ordning att du tänker annorlunda än för några år sedan, för verkligheten ser lite annorlunda ut. CDr och mp3-DIY-kulturen var en kreativ vitamininjektion som bedvärgar punk- och proggrörelserna. /…/ Verkligheten har kanske inte förändrats lika mycket som man kan tro, men det är ju helt klart svårt att behålla rosaskimmerbrillerna över amatörismen idag. Amatörframställd musik är fortfarande överlägsen och mittfåremusiken värre än någonsin, men utvecklingen inom rörlig bild och skrivet ord gör ju att t.o.m. en gammal nollbudgetextremist/fanzinefanatiker som en annan börjar skrika efter grindvakter.

Mattias: För min del är det kanske att jag på nåt, fortfarande minimalt sätt, börjat se det som ett “jobb”. På ett obehagligt sätt “förstår” man folk som hänfaller åt reklam etc, /…/ i det avseendet att man fattar att det är svårt att försörja sig för alla. Sen blir det ju en personligt uppfattning att all musik förlorar sin integritet och inneboende styrka av att vara med i reklam. Och då leder det till tanken att fan, artister borde kunna klara sig på artisteriet endast. Vilket leder fram till en viss förståelse för klagandet på nedladdning. Vilket i sin tur leder fram till att det är lite som att klaga på att det regnar, eller att det är bergigt i bergen, eller soligt i solen. /…/

Pontus: En aspekt vi inte tagit upp ännu är ju hatet. En låga man i min ålder inte orkar gå omkring och hålla ständigt brinnande, men varje gång industrin fixar så en 20-årig student hamnar i fängelse för att han lagt upp länkar till streamade tv-program på sin hemsida eller en fattig ensamstående mamma blir skuldsatt för resten av livet för att hon ladat ner en Madonna-skiva, då flammar hatet upp. Då påminns jag att vi befinner oss i krig. Och krig har alltid oskyldiga offer. Jag är beredd att offra nästa Michael Gira om det betyder att jag får se storbolagen förgås i ett hav av brinnande bajs.

Det jag kommer sakna mest är skivaffärerna. I artisternas fall vet man ju att tillräckligt stor del av vinsten går åt till att hålla igång giriga film- och skivbolagsdirektörers människofientliga livsstilar för att ens samvete ska lugnas. Jag har ingen lösning på hur skivaffärerna ska kunna leva vidare, men deras värde som träffpunkter och centrum för diskussioner kring populärkulturell forskning måste tas på allvar. De måste få samma status som biblioteken (borde ha). Staten borde ombesörja ett slags nischade kvartersskivaffärer där folk kan tillägna sig kultur och ta en fika.

ur Det Grymma Svärdet #8, september 2011

Det Grymma Svärdet om punk

Berättigandet i den gapiga och uppmärksamhetskrävande strategin var och är helt avhängigt sin utövare. I den söta lilla boken “Svensk punk 1977–81: Varför tror du vi låter som vi låter…”, som kom ut ungefär samtidigt som Det grymma svärdet #1, sitter reklambyråchefer och skivbolagsdirektörer och minns de där svettiga fyra ungdomsåren och för en läsare med analytisk förmåga står det klart att kärnvärdena och drivkraften går precis lika bra, om inte bättre, att koppla samman med den kommande yuppie-eran som med samma decenniums postproggiga vänsterpolitiska och anarkistiska aktivism. Men bara om man gör sig skyldig till ett allvarligt tankefusk och hoppar över den där dolda utövarklausulen. Punkkraftens giltighet uppgör i samma stund som den riktas nedåt. Som maktinstrument är den alltså självförstörande och det är det som är det finaste med den. Att som punkare vara sann mot sina ideal innebär att inte släppa fienden ur sikte. Makten ska bekämpas även när man själv är en del av den. /…/ I förlängningen är det punkigaste livsval man kan göra att sluta vara punkare. De mål 80-talspunkarna slogs för är i stort sett uppnådda. /…/
På samma sätt kommer allt vi kämpar för idag bara kännas bra så länge vi kämpar för det och när vi nått fram kommer allt ha blivit förvrängt och fel. Men det är så det ska vara. Livet ska röra på sig. Kulturen utvecklas oavsett vad vi gör. De kallar oss utopister, men det är moderaterna och socialdemokraterna med sina rymningssäkra fängelser som är de riktiga utopisterna. Ett samhälle ska vara ofullständigt, operfekt och fullt av fel. I samma ögonblick vi fått vad vi kämpat för ska vi kasta det ifrån oss i avsky.

ur Det Grymma Svärdet #8, september 2011

Pontus Lundkvist om Twitter vs. Flashback, typ

Journalisterna och opinionsbildarna består av en homogen samling normalbegåvade, kroniskt halvmensiga åsiktsyuppies med en lagom bukett högskolepoäng. Den här andra gruppen, kommentarfältkverulanter och invandrarskeptiker, är allt från bindgalna, schizofrena alkoholister till harmynta mobbade goter, en eller annan avskedad obekväm professor, hatpastor eller greve på obestånd, en fet snut, en kortskallig fotbollshuligan, en lågpannad hemmafru, allt möjligt folk av varierande kulör och humör och varierande intelligens och talförmåga. Saken är den, att vore det inte för att de flesta av dem, i någon mening och oavsett vad de själva hävdar, faktiskt är rasister, och för att de tillskriver nationen och flaggan en massa idiotiskt metafysiskt värde, så hade jag föredragit den här gruppens sällskap framför de inoljade livsstilsyuppisarna vilken dag som helst. De känner att alla andra partier är samma skit och att partiernas företrädare skiter i dem och de har alldeles rätt (förutom att SD också är samma skit fast ännu värre).

Pontus Lundkvist i Det Grymma Svärdet #10.

Största problemet med kapitalismen

Jag vill en vacker dag slå an en sträng som är som svajet på ett personligt kassettband från när man var liten eller skrovligheten i en klappande hand när man ska somna, som bara kan nå fram till några få eller bara en enda. Kapitalismen motsätter sig sådana drömmar. Enligt kapitalismen ska det vara lika för alla. Det är mitt största problem med kapitalismen.

Pontus Lundkvist i Det Grymma Svärdet #10.

Om att avskaffa arbetet (och på köpet även konsten)

ARBETET
I början av 1900-talet slogs våra arbetande mor- och farföräldrar för rätten till mat på bordet och tak över huvudet. Genom ansträngningar och uppoffringar vi absolut inte vill förneka dem äran av lyckades de käma till sig ett samhälle som var behagligt att leva i under nästan en hel generation.
Idag har arbetet och den romantik som omgärdat detta och dessutövare spelat ut sin roll som smörjmedel i klasskampen. Någon egentlig klassskillnad mellan arbetare och tjänstemän finns inte idag. När arbetarklassen tagit plats i sina tv-soffor tynade samhällsengagemanget bort i samma takt som deras arslen svällde.

Dagens ofta välbeställde arbetare har fräckheten att klamra sig fast vid sin underklassidentitet och ständigt ropa efter allt större bekvämlighet, men bara åt sig själv och i förlängningen möjligen den omedelbara familjekretsen. Genom att dessa par ger sig själva den av hävd ärorika titeln “arbetare” blockeras klasskampen för samhällets verkliga underklass, de arbetslösa, underbetalda, utstötta, diskriminerade.

Det finns inget politiskt parti för vilket “rätten till arbete” är något annat än en självklarhet och “full sysselsättning” något annat än ett självändamål.

Vi vet inte varför makthavarna vill att arbetslösa medborgare ska må dåligt, men vi vet att de lyckats med sina föresatser.

Vårt förslag, måhända en smula skämtsamt presenterat, men i grunden seriöst, är att helt avskaffa kroppsarbete i traditionell mening (det finns knappt något som inte skulle skötas bättre av robotar), men behålla själva ritualen. Människor ska fortfarande kunna samlas och utföra fullständigt meningslösa sysslor, vi vill bara rationalisera bort förespeglingen om nytta.

Det bästa sättet att genomföra denna förändring är att låta det nya arbetet ersätta en annan samhällsfunktion som idag blivit helt obsolet: konsten.

DET HÄR ÄR STRAFFET, FYLKINGEN 2005

ur Pontus Lundkvist: Okända djur (Galago 2008)