religion

Douglas Rushkoff on the self-help movement

By the 1960s, the German philosopher Herbert Marcuse had revived much of the spirit of Reich – this time for an audience already dissatisfied with the spiritual vacuum offered by consumerism. /…/
Marcuse became a hero to the real counterculture movement, and his words inspired the Weathermen, Vietnam War protests, and the Black Panthers. They saw consumerism as more than a way for corporations to make money; it was also a way to keep the masses docile while the government pursued an illegal war in Southeast Asia. /…/ But as Stew Albert, a cofounder of the anti-Vietnam war movement the Yippies, contended, the police state began in an individual person’s mind. People who sought to be engaged in political activism needed first to make themselves new and better people.
The counterculture and its psychologists again revived the spirit of Wilhelm Reich in the hopes of freeing people from the control of their own minds. To this end, in 1962 the Esalen Institute was founded on 127 acres of California coastline. The Institute hosted a wide range of workshops and lectures in an atmosphere of massage, hot tubs, and high-quality sex and drugs, all in the name of freeing people from repression. The Human Potential Movement – Renaissance individualistic humanism updated for the twentieth century – began in an explosion of new therapies. Fritz Perls taught people how to kick and scream while George Leonard conducted ‘encounter sessions’ between black and white radicals, and another with nuns from the Immaculate Heart Convent in Los Angeles – a majority of whom discovered their sexuality and quit the order immediately afterward.
Underlying all of this therapy and liberation was a single premise: Esalen hero Abraham Maslow’s ‘hierarchy of needs’. The Brookly-born psychologist’s map for the individual’s journey to more liberated states of being held that people needed to fulfill their lower needs for food, shelter, and sex before they could work on higher ones such as self-esteem and confidence.s At the very top of Maslow’s pyramidal chart sits the ultimate human state: ‘self-actualization’. For Maslow and his followers, the goal of the self-actualizer was autonomy, independent of culture, environment, or extrinsic satisfactions. Agency, personal creativity, and self-expression defined the actualized ‘self’.
Like Dorothy embarking down the yellow-brick road to self-fulfillment, thousands flocked to the hot tubs of Esalen to find themselves and self-actualize. Instead of annihilating the illusion of a self, as Buddha suggested, the self-centered spirituality of Esalen led to a celebration of self as the source of all experience. Change the way you see the world, and the world changes. Kind of. Instead of fueling people to do something about the world, as the Weathermen and Yippies had hoped, spirituality became a way of changing one’s own perspective, one’s own experience, one’s own self. By pushing through to the other side of personal liberation, the descendants of Reich once again found self-adjustment the surest path to happiness. Anna Freud would have been proud. You are the problem, after all.
The self-improvement craze had begun. Instead of changing the world, people would learn to change themselves. Taking this as their central operating premise, the students of Fritz Perls, Aldous Huxley, and the other Esalen elders developed increasingly codified and process-driven methods of achieving seld-actualization. David Bandler introduced the Esalen crowd to what he called Neuro-Linguistic Programming, or NLP. Part hypnosis, part behavioral therapy, NLP sees the human organism as a set of learned neural patterns and experiences. By reframing one’s core beliefs, a person can relearn reality. The NLP practitioner is a kind of hypnotist who can help reprogram his patients by changing their ‘anchors’, ‘associations’ and ‘body language’.
This work trickled down both directly and indirectly to Werner Erhard and Tony Robbins, who democratized these self-actualization technologies even further through their workshops for EST (now the Landmark Forum) and Unleash the Power Within. Erhard based his seminars on an insight he had gained as a used-car salesman: people weren’t buying cars from him at all – they were buying something else that they were simply projecting onto the car. When he was doing his sales job properly, he was just selling people back to themselves. So why not do this without the cars at all?
/…/
Tony Robbins’ Unleash the Power Within seminars explicitly married self-improvement with wealth and power. By walking across hot coals, his seminar participants were supposedly demonstrating to themselves the power of mind over matter and, presumably, over money and other people. While the initial focus of this commercial form of NLP may be on self-hypnosis, one only needs as much of that as is necessary to justify the hypnosis of others. That’s why the focus of most NLP today is on applying it to sales, advertising, and even influencing jury selection and deliberation.
/…/
It’s not that the self-help movement solf out. It was sold out to begin with. /…/
Making money off the new spirituality is not a corruption of this movement’s core truths, but their realization. In that sense, the obligation of Landmark graduates to enlist their friends in multi-thousand-dollar courses really does confirm the teachings of Werner Erhard. In their logic, the refusal to do so indicates a weakness, an inability to master the energy of money, or a difficulty communicating with one’s friends from a place of power. /…/
Every new self-help modality is an opportunity for a new pyramid of wealth-building as it is shared with successive groups of benificiaries. The patient of a healer first pays to be healed, then pays even more to learn the technique and heal others. Finally, if he’s lucky, he can move to the top of the pyramid and charge still others to be healed themselves. /…/
Getting past any guilt, shame, or ethics, today’s self-helt practitioners no longer consider profit to be a happy side effect of their work, but its raison d’être.
/…/
Maintaining one’s brand means keeping up appearances. Confessing to a neighbour over a beer about the loss of a job or a missed mortgage payment may have once meant enlisting his help. Among branded neighbors, it means admitting vulnerability. /…/ What labor unions once earned through solidarity, a society of secreted, branded careerists takes away. Now we can all get paid less for what we produce because admitting to one another how little we’re making is bad for our brands.
That doesn’t stop this ethos of self-branding from trickling into almost every arena of human interaction, from dating to college applications. Courses in ‘Speed Seduction’ teach NLP hypnosis to nerds hoping to incapacitates bimbos’ cognitive functioning for long enough to bed them, while professional counselors rewrite seventeen-year-olds’ personal essays with the right emotional hot buttons for admissions officers. Hey, that kid sounds cool.
Just like those young businessmen in Bret Easton Ellis’ satirical novel American Psycho who obsessed over the embossing of their business cards, for us the image is everything.
/…/
But it’s a difficult moment to try to return to being human again, too. Even that sounds more like a self-help course than a workable strategy. And so human beings go from subjects to citizens, citizens to workers, workers to consumers, and consumers to brands. In the journey towards self-incorporation, market-friendly spirituality provides a momentary release from this uneven fight. All the while, the artificial structures we created – corporations – become bigger players, the true gods of this artificial realm, immortal, utterly impervious to our humanity, and capable of rewriting the rules as they go along.

Douglas Rushkoff: Life Inc. (2009)

Paul Veyne: Olympia i antiken

Man kan knappast finna något gemensamt för våra olympiska spel och det antikens greker betecknade som olympisk tävlan. /…/
Av de många hundra andra tävlingsspelen i den övriga grekiska världen var det endast tre eller fyra som hade lika högt anseende och lika stor internationell prestige. Dessa bjöd ofta även på “musiska” framföranden: musik, sångteaterföreställningar, operaarior – för att nu använda en anakronistisk beteckning. En musikers strävan var inriktad på att utropas som segrare. Vid varje täcling fanns det bara en vinnare. Var man inte bäst hade man förlorat.
/…/
Var nu idrottsmän och musiker “amatörer” eller “professionella”? För denna tid, då beteckningen “fri man” egentligen bara stämde in på en person som levde på kapitalinkomster och alltså hade en ärvd förmögenhet, saknar denna fråga mening. Endast en förmögen man som inte arbetade för sitt uppehälle levde ett liv fullt av fritid som han kunde ägna åt någon ideell sysselsättning, som till exempel boxning vilken dåförtiden ansågs som en förnäm sport. Naturligtvis var kompromisser möjliga ifråga om idealet för de fritidssysselsättningar som var förbehållna de rika. Sålunda var många musiker tvungna att leva av frukterna av sin begåvning, det vill säga av de honorar som man lät komma dem till del för deras konserter på teatern. Trots detta förblev musikerns verksamhet en hedrande kulturell uppgift och själv ansågs han av detta skäl som ett slags “hedersförmögen” man – liksom till exempel arkitekten eller läkjaren. Han deltog i tävlingar för att uppnå en ryktbarhet som skulle förskaffa honom lönande sysselsättning på annat håll. Men själva tävlingen gav honom inga inkomster – på sin höjd en segerkrans eller… några äpplen.
/…/
Att göra karriär som idrottsman tycks alltså knappt ha varit möjligt utan personlig förmögenhet. De få lyckliga som till slut kunde vända hem med en olympisk segerkrans, hade visserligen om än inte i Olympia, så dock i den stolta polis de härstammade ifrån, materiella fördelar av det (de befriades nämligen från skatterna), men för sitt livsuppehälle måste de även i fortsättningen sörja själva. Det fanns alltså två slags karriärer: den ena för idrottsmän på mycket hög nivå och med internationell prestige, vilka tack vare sin personliga förmögenhet med kropp och själ kunde ägna sig åt det stora tävlandet som verkliga “amatörer” – och den andra och mindre ansedda för det stora antalet “professionella” utan fasta inkomster, vilka ställde upp överallt där det fanns något att vinna, som kunde ge ett tillfälligt gage för livsuppehället, alltså vid små tävlingar vars anseende inte räckte till för att locka seriösa motståndare.

*

Till elittänkande, etnocentrismen och den obundna fritidssysselsättningen som var privilegier för de rika kom så föreställningen om det vi idag kallar “sportsligt” i samband med tävlingar. En boxare sågs inte som en tekniker med särskilt kraftiga muskler, snabba reflexer och teknisk skicklighet utan som en ädel och modig man, vilken var beredd att se döden i vitögat och att vara uthållig nog att ta på sig de slag, strapatser och monotona träningsmånader som reglementet pålade alla tävlingsdeltagare. För grekerna innebar “mod” snarare uthållighet än brist på fruktan. Den antike idrottsmannen tog på sig alla kraftprov och umbäranden, han var en asket. Delar av den hedniska uppfattningen om askes hos dessa idrottsmän övertas av de kristna och blir förebild för martyrernas beredvillighet att lida.
Asketismens psykologi hade många sidor. Atleterna var övertygade om att sexuell avhållsamhet hörde till det nödvändiga under deras träningsmånader och rent allmänt till livsföringen hos en idrottsman som är medveten om sitt höga kall. Om därför sonen till en konsul bekände sig till boxningssporten, så var denna bekännelse helt jämförbar med senare tiders munklöfte. Den idrottslige asketen var ett slags krigare. De atletiska tävlingarna liknade snarare verkliga strider än våra idrottsgrenar. De var det i lika hög grad som senare tiders riddarspel eller boxnings- och brottningsmatcherna i England på Shakespeares tid. Rent allmänt förefaller spelet inom en fastställd ordning (game) vara en modern angelsachsisk uppfinning. Men vid de antika spelen försökte man efterhärma den brutala verkligheten istället för att underordna sig artificiella regler. Antikens boxare riskerade sitt liv. Dog han var det en lika ärofull död som på slagfältet. /…/

*

Sålunda kan man konstatera att de olympiska spelen inte var något idrottsarrangemang utan ett i dubbel måtto ädelt skådespel: Man känner en fläkt från den sanna grekiska kulturens värld och upplever samtidigt utomordentliga exempel på uthållighet och askes. /…/
Endast de som blev segrare räknades, men inte vidareutvecklingen av tekniken. I grenar där den exakta tidmätningen inte spelar någon roll skulle man säkert ha kunnat registrera allt högre topprestationer. Sålunda skulle det säkert ha varit möjligt att skriftligt fixera hur långa diskuskast man lyckats åstadkomma. Men mad brydde sig inte om rekord.

/…/

De grekiska festerna var animistiska, de var varken folkliga, religiösa eller nationalistiska. Inte heller tjänade de till att avpolitisera folket. I motsats därtill kan man omöjligen påstå att de romerska panem et circenses-spelen ständigt förblev opolitiska. Vid de grekiska festerna härskade ett slags patricisk demokrati, var alla greker lika mycket värda. Det fanns inte någon hög statlig ämbetsman som ledde skådespelet och som behandlade de fria åskådarna som plebs, vilka nedlåtande skulle bli unnade en förlustelse. Tävlingarna var ingen förströelse för folket och ännu mindre någon del av en folklig kultur, som eliten skulle ha bemött avvisande. De var inte heller någon nöjsam avkoppling från tillvarons arbetstyngda och allvarliga sidor. Motsatser som folklighet/upphöjdet, arbetstid/fritid var inte relevanta här. Tävlingarna var ett socialt evenemang av samma dignitet som de påkostade, mondäna fester hos högborgerliga eller adliga familjer omkring år 1900 som exempelvis Proust beskriver.
De kan alltså jämföras med en religiös praktik som vilken Nietzsche säger att den förvirrar de moderna människorna, som inte vet vad de ska ta sig till med religionen eftersom den varken är ett arbete eller ett nöje. Man kan likväl inte förklara de grekiska tävlingsspelen med att de är “något religiöst”, ty vad än den moderne betraktaren kan komma att tänka på i sammanhanget är han likväl alltför starkt sekulariserad för att kunna föreställa sig skillnader i förhållande till sin egen kultur enbart som en differens som man ska söka i religiositeten. /…/

*

Begreppet “religion” är alltför allmänt och berör problem som vi inte kan gå närmare in på här. När Martin P:son Nilsson skriver: “Av alla den grekiska religionens fester var de olympiska tävlingarna den viktigaste, men den var också den fest vars rent religiösa element hade blivit mest urvattnat”, så kan det nog stämma men var för sig var även de andra, mindre sekulariserade festernas psykologi komplicerad. Var antiken så from som det påstås? Alla som idag avvisar den moderna världens sekularisering och nykterhet kommer ofta fram till ett alltför idealiserat omdöme om det förflutna. Men det räcker att läsa Chaucer för att förstå den mångfasetterade psykologin bakom festerna eller pilgrimsfärderna. Den stod därvidlag inte långt tillbaka för de komplicerade mekanismerna bakom korstågen. Från pilgrim till pilgrim varierade andelen fromhet, rent turistintresse och den av religiositet eller leda föranledda önskan att bryta med gamla vanor. Likväl ansågs man ha begått en from handling redan genom att delta i en religiös fest eller en pilgrimsfärd. Men huruvida något som endast delvis företagits av fromhet rent reologiskt sett kan värderas som förtjänstfullt, är en fråga som biktfäder måhända ställer sig. Sociologer och historiker är inga domare och bör inte lösa detta problem utifrån etiska synpunkter. Ur denna aspekt är nämligen fromhet ett lika reellt motiv för att handla som andra, varken mera djupgående eller mera autentiskt.
Ur historisk synpunkt kvarstår emellertid frågan om en dos fromhet, som ingår i olika motiv och kombinationer, förändrar den avslutande syntesen och låter en egendomlig känsla uppstå i en specifik blandform, en känsla vars egendomliga förtrollning gått förlorad i den moderna världen. Frågan måste besvaras med nej.

/…/

De grekiska tävlingsspelen skiljer sig inte heller ifråga om sin animism från fester förbundna med religionen. Rousseau och Wagner är långt borta, och deras tänkande förefaller grovt när vi jämför med det antika Grekland. Grekerna var individualistiska snobbar. /…/

*

Det var inte kristendomen utan en förändrad smak som gjorde slut på tävlingsspelens tidsålder. I den grekiska Orienten trängdes de tillbaka av de kappkörningar och gladiatorstrider mot rovdjur, som arrangerades på cirkus enligt romerskt mönster. Dessa fyrspann och vilda djur kom senare det kristna kejsarriket i Bysans att glömma de atletiska tävlingarna. Om kappkörningen vid de grekiska tävlingarna bara var en gren bland många och dessutom föga utbredd, så trängde den småningom undan de andra atletiska grenarna, vilka på 300-talet efter Kristus, vid samma tid som tävlingarna, helt försvann. Mellan körsvennarnas konkurrens och en grekisk tävling i Olympia, liksom cirkuskörningen i Rom fanns det tungt vägande skillnader. I tävlingarna ställde individuella kämpar upp för att tävla med varandra, och de kämpade för sitt personliga anseende; vid kappkörningarna på cirkus däremot tävlade olika lag, vilka ständigt ställdes upp på nytt eller varierades i sin sammansättning. De skildes åt genom sin “färg”: gröna och blåa kämpade om segern. Som vid en modern internationell match tog åskådaren från och med nu parti i enlighet med sitt temperament eller sin sociala härkomst och blev till en trogen anhängare av de gröna eller de blåa. Därmed tog det hellenska elittänkandet slut. Atleten måste vika för en annan hjälte, körsvennen, som folket visserligen uppskattade högt och som lagen av olika färg kappades om att värva, men som inte längre åtnjöt samma allmänna anseende byggt på mänsklig överlägsenhet som den hedniske atleten. Trollkonster, kristen askes och krigiskt försvar för den kristna tron förvisade honom till historiens skräpkammare. Massornas passion gällde nu cirkusen, den blir till den plats där uppgörelser äger rum vilka i sin kärna är av socialt eller politiskt ursprung. Den bysantinska way of life bestäms emellertid från och med nu av försvaret av den ortodoxa religionen.