tichý

Kairos III

Vi såg en kvinna som satt bakom ett skrivbord och sa: Du måste förstå att jämfört med vad som komma skall är tvåtusentalets början en solig sensommareftermiddag – med en strimma av blygrå moln vid horisonten. Hon sa: Indignationens tid är förbi. En präst talade om sin tids oförmåga att sörja. Vi såg Tony Soprano, han gick bredvid en annan man på en parkeringsplats och sa: Lita aldrig på vad du hör, och bara på hälften av vad du ser. En kvinna sa: If you can’t beat them, join them, and kill yourself to hurt them. En man sa: Det är ohyggliga saker som berättas, men då slås inte upp stort. Som när det kom fram att marinkårssoldater massakrerat civila, kvinnor och barn, och sedan gått tillbaka för att gräva kulorna ur kropparna för att försöka dölja dådet. Allt det kom fram och man bad om ursäkt. Vi såg en man med mustasch och lång överrock, han sa: Mycket avslöjande är att när den ekonomiska krisen kom så uppdagades de skakiga grunder på vilka allt detta välstånd bygger, Karl Marx var på omslaget till Newsweek med rubriken HADE HAN RÄTT? Överallt vände sig folk till vänster för förklaringar. Men inget konkret politiskt följde, man gjorde enskilda bankar och bankmän till måltavlor, men misslyckades med att förstå att det var systemet som helhet som var problemet. Han sa: Systemet kom undan.
/…/
En man blev intervjuad, han sa: Vad ska vi göra? Denna fråga brukar avfärdas som antingen hopplöst naiv eller helt enkelt omöjlig att besvara. Den senaste tiden har den visat sig vara möjlig, ja nödvändig, att ställa. En kvinna steg fram till mikrofonen och sa: Men frågan är verkningslös om den formuleras bortom osäkerheten i den situation vi alla delar.

utdrag ur Kairos av Andrzej Tichý (Albert Bonniers förlag, 2013)

Kairos II

Nittonhundratalet. Bara de som minns den världen kan finna något av värde hos Weiss.

Eller, det är liksom rörande att läsa Weiss, den sene Weiss, den politiske Weiss, kommunisten Weiss, troende, övertygad, engagerad, insisterande, osv. En sådan författare är inte längre möjlig, ja, otänkbar. Som om moderniteten var lika avlägsen som medeltiden eller renässansen. Men

Basen av misslyckanden. Luckor, mellanrum, gap, det närmast patologiska arbetet. Det tunna skiktet av monstruöst arbete. Den enorma anhopningen av esoteriskt material. Tilltron. Och den allt genomsyrande bristen: användbar eftersom den möjliggör fortsatt arbete. Kanske är dagens realist, tryggt förskansad i en bunker av defaitistiska projektioner, minst lika rörande. Men

Dessa politiska figurer, allesammans är de fantomer. Denna oerhörda, ofattbara uthållighet, de trodde på något, men ju djupare man trodde, desto djupare måste man också dras in i tvivel, nervositet, otålighet, krampaktig ansträngning, missmod – själv vågar jag ännu inte tro på någonting, kanske är det förklaringen till att jag måste släppa allt och bara arbeta med detta. Kopiera permutera, multiplicera – som en övning i produktivt användande av det förflutna och historien, ett användande som inte stannar vid representation eller åminnelse, utan även blir en återtillägnelse, en framtid. En åkallan? Att upprepa, kopiera, variera. Komplicera, permutera, multiplicera. Då spricker det monolitiska, då grumlas det klara. Då förvandlas historien, synbarligen lika oföränderlig som själva verkligheten, till något ofärdigt: det som nyss verkade vara fullbordat och klart öppnas därmed upp för en ny begynnelse, en fortsättning.

utdrag ur Kairos av Andrzej Tichý (Albert Bonniers förlag, 2013)

Kairos I

Jag hörde övervakningskamerans tysta rotation, det distinkta skramlat från gallervagnarna, från stormarknadernas kassor, pipandet från stämpeluren. Här slutna cirklar av unga män vid vändzonerna, rakade skallar och träningsoveraller, kodade blickar och rörelsescheman, internetkaféets elektroniska atmosfär, en orgie i plasmaskärmar, bredbandsuppkopplingar och latex, här brevbärare med händerna fulla av rabattkuponger, här tunnelbanespärrarna och rulltrappornas steglösa sjunkande, här blängande snutar, och här, ännu en mörk dag, en iriserande natt, hörde jag talas om en nerbränd banklokal, om unga kvinnor som vägrade ta av sig sina slöjor i skolan, om underskott i Försäkringskassan, om löntagare som demonstrerade för upprätthållandet av sina pensionssystem. Om prestigefyllda universitet som inrättade alternativa antagningssystem för studenter från fattiga familjeförhållanden, om dokusåpornas estetiska utveckling, om homosexuella giftermål, om konstgjord befruktning, om fildelningens hot mot rättssamhället. Och om myndigheter som deklarerade undantagstillstånd mot elvaåriga ungdomar, om en polis i en sjukhussäng som gnällde över att han blivit angripen. Om en rektor som dikterade en förordning mot byggandet av träkojor, om två tioåringar som åtalades för att ha bränt ner en fritidsgård. Jag hörde skratten som rubrikerna framkallade. Och i tunnelbanan, på väg till universitetsområdet, hörde jag dig prata, med allvar i rösten

men det är poänglöst att söka det som förenar händelser av så åtskilda arter. Hundratals filosofer och sociologer, politiker och författare har redan, i bok efter bok, artikel efter artikel, teveprogram efter teveprogram, gett oss svaret. Alla dessa symptom, säger de, pekar mot en enda sjukdom. Alla dessa effekter har en enda orsak. Denna sjukdom har namnet demokrati, det vill säga att individernas gränslösa begär styr det moderna massamhället

men, sa du, och citerade Simone Weil, 1789 års sanna anda består inte i att tänka att något är rätt för att folket vill det, utan att folkviljan under vissa omständigheter har större möjligheter har större möjligheter än någon annan vilja att stå i samklang med rättvisan.

Och det finns bara en sanning, det finns bara en rättvisa

Jag såg min spegelbild i en nersläckt och nerspottad reklamskärm

utdrag ur Kairos av Andrzej Tichý (Albert Bonniers förlag, 2013)