tove jansson

Pappan och havet

Han hade varnat sin familj. Gång på gång hade pappan förklarat hur försiktig man måste vara i augusti. /…/
Familjen upphörde att syssla och sa: Javisst ja. Jaja. Sen fortsatte de igen.
De sysslade alltid. Stilla, oavbrutet och intresserat höll de på med små små ting som uppfyllde världen. Deras värld var inrutad och privat, där fanns ingenting att tillägga. Som en karta där allting var upptäckt och bebott och det inte finns några vita fläckar längre. Och de sade till varandra: Pappa talar alltid om skogseld i augusti.

/…/

Pappan utvecklade teorier om ett djupt hål som ledde till jordens medelpunkt, han fantiserade om en utslocknad krater. Till slut började han skriva ner sina funderingar i ett gammalt vaxdukshäfte som han hittade på vinden. /…/
Mest ritade han kartor över svarta gloet, uppifrån och i genomskärning, och förlorade sig i invecklade perspektiviska förklaringar och beräkningar.
Pappan talade inte så mycket om sina undersökningar längre. Småningom slutade han med att dragga och satt istället på fyrvaktarens enslighetsplats och funderade. Ibland skrev han i vaxdukshäftet, om gloet eller om havet.
Han kunde skriva: Havsströmmarna är en märklig och underbar sak som man inte har ägnat nog uppmärksamhet, eller: Vågrörelsen är något som alltid kommer att uppväcka vår förundran… och så lät han häftet sjunka och tappade bort sig i förnimmande.

/…/

Du får låna mig lite av dendär rödmönjan, sa pappan. Jag ska måla lågvattensmärken på fyrberget innan det stiger igen och kontrollera vattenståndet på allar. Ni förstår, jag vill komma underfund med om havet har något system eller om det bär sig åt precis hursomhelst… det är viktigt.
Har du fått ihop mycket material, frågade mamman.
Massor. Men det behövs lika mycket till innan jag ens kan börja på min avhandling. Pappan lutade sig fram över borde i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
Vem då, frågade mumintrollet och spärrade upp ögonen.
Men pappan förmusslade sig genast och fördjupade sig i sin soppa. Nånting – något … någotslags bestämmelser, sa han.
Han fick lite rödmönja i en kopp och gav sig av för att måla lågvattensmärken efter frukosten.

/…/

Vaxdukshäftet var nästan fullt av funderingar om havet. Nu hade han skrivit en alldeles ny rubrik, Havets Förändringar om Natten, och dragit ett streck under den. Pappan stirrade länge på det tomma papperet som stormen försökte rycka ur tassarna på honom. Han suckade och bläddrade tillbaka till sidan 5 som han var mycket svag för. Där hade han funderat ut att svarta gloet var förenat med havet i en svindlande djup tunnel, se bilden, och det var genom den som skatter, whisky och skelett hade åkt ner, tyvärr. Den rostiga kanistern hade av en händelse hamnat på kanten vid A. Om nu någon eller något som vi kallar X stod nere på bottnen vid B och blåste eller drog in vatten så måste ju vattnet stiga och sjunka så att det såg ut som om sjön andades. Vem var X. Ett havsodjur. Detta kunde emellertid inte bevisas. Sjön hänfördes alltså till kapitlet om Antaganden som blev längre och längre.
I kapitlet Fakta hade pappan konstaterat att vattnet var kallare längre ner. Det visste han ju förut, man behövde bara sticka ner benen, men denhär gången var saken bevisad med en sinnrikt konstruerad flaska. /…/
Tången slår upp på läsidan och inte i lovart. Om man slänger en plankbit ut i stormen från fyrberget far den inte iland utan seglar runt ön ett stycke från stranden. Om man håller ett bräde mot horistonten ser det ut som om horisonten rundade sig. Vattnet stiger när det blir dåligt väder men ibland kan det göra tvärtom. Var sjunde våg är väldigt stor, men nån gång kan det vara den nionde och ibland är det ingen ordning alls.
Vart går de breda stormvägarna av vitt skum och hur kommer de till? Varför? Allt detta och en massa andra saker försökte pappan hitta orsaken till men det var mycket svårt. Han blev trött och ovetenskaplig och skrev: En ö har inga broar och ing staket så man kan varken släppas ut eller stängas in. Det betyder alltså att man känner sig… Nä. Pappan drog ett svart streck över funderingen. Han övergick till det magra kapitlet med Fakta.
Nu kom den igen, den hisnande tanken att havet inte hade några lagar alls. Han avvisade den hastigt. Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv.

/…/

Hur går det? frågade mumintrollet.
Det går inte alls, svarade pappan och satte sig i ljungen. Denhär trädhistorien förstör alltsammans. Jag förstår havet mindre än nånsin. Det finns ingen ordning på alltihop. Han tog av sig fyrvaktarens hatt och började knyckla ihop den, vek den och slätade ut den igen.
Du förstår, sa pappan. Idén med alltihop är att hitta havets hemliga lagar. Jag måste förstå det för att kunna tycka om det. Jag kan inte vara glad på denhär ön om jag inte tycker om havet.
Det är som med folk, sa mumintrollet ivrigt och satte sig upp. Att tycka om dem, menar jag.
Havet bär sig hela tiden åt på ett nytt sätt, fortsatte pappan. Hursomhelst, hit och dit. I natt skrämde det upp hela ön. Varför? Vad var det som hände? Det finns inget system. Och finns det så kan jag inte förstå det.
Han tittade frågande på mumintrollet.
Jag tror nu att du skulle förstå om det fanns något, sa mumintrollet. Han var ohyggligt smickrad över att pappan talade med honom om stora, viktiga saker och ansträngde sig våldsamt att begripa vad det vad fråga om.
Säger du det, sa pappan. Att det inte finns något system? /…/
Men då måste ju havet vara levande, grubblade pappan. Det kan tänka. Det bär sig åt precis som det har lust… man kan inte förstå det… Om skogen är rädd för havet så måste det ju betyda att havet är levande?
Trollet nickade, alldeles torr i halsen av spänning.
Pappan var tyst en stund. Så reste han sig och sa, då är det havet som andas i svarta gloet. Det är havet som rycker i lodlinan. Alltihop är klart… Det tog min vågbrytare för att retas och satte sjögräs i mina nät och försökte knycka båten…
Han stod och stirrade i marken med hopskrynklad nos och plötsligt slätade han ut sig och sa med en väldig lättnad: Då behöver jag ju inte alls förstå. Havet har bara lite dålig karaktär…

/…/

Ni förstår, sa pappan och lutade sig framåt. Havet är en stor varelse som ibland är på gott humör och ibland på dåligt humör. Det är alldeles omöjligt för oss att veta varför. Vi ser ju bara ytan. Men om vi tycker om havet så gör det ingenting… man tar det ena med det andra.
Tycker du om havet nu då, frågade mumintrollet skyggt.
Jag har alltid tyckt om havet, sa hans pappa indignerad. Vi tycker allihop om havet. Det var ju därför vi for hit, var det inte?

ur Tove Jansson, Pappan och havet (1965)

Muminpappans memoarer

Just nu kommer jag på en ny tanke som förefaller mig viktig. Dragningen till havet måste vara en muministisk egenskap, jag ser den med tillfredsställelse gå igen hos min son.
Men, käre läsare, observera att det snarare är stranden som uppväcker vår hänförelse.
Mitt ute på havet blir horisonten en aning för lång för ett normalt mumintroll. Vi tycker mest om det vänligt växlande och nyckfulla, det oförmodade och egendomliga. Stranden som är lite land och lite vatten, solnedgången som är lite mörker och lite ljus och våren som är lite kyla och lite värme.

/…/

Joxarens inställning förefaller mig på något sätt larvig, jag menar det där att bara leva. Leva gör man väl i alla fall? Som jag ser problemet är man hela tiden omgiven av massor med viktiga och betydelsefulla saker som borde upplevas och tänkas ut och erövras, det finns så fullt av möjligheter att nackhåret reser sig på ända när jag tänker på dem – och i mitten av alltihop sitter jag själv och är naturligtvis det allra viktigaste.
Nu efteråt bekymrar det mig att de där möjligheterna inte är så många längre. Jag undrar vad det kan bero på. I alla fall sitter jag själv fortfarande i mitten och det är alltid en tröst.

/…/

Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.

/…/

Jag var tyst ett tag ,sedan sade jag:
Snälla Fredriksson vad gör en laglös äventyrare egentligen?
Vad han har lust med, svarade Fredriksson. Var det nånting mer du ville? Jag har lite bortom. Han viftade vänligt med öronen och försvann in i skymningen igen. Om en stund hörde jag honom fortsätta med att spika. Jag gick hem igen, det myllrade i mitt huvud av tankar som jag tyvärr inte alls hade användning för och för första gången fann jag intet som helst nöje av att tänka på mig själv. Jag hade försjunkit i ett tillstånd av djupt svårmåd som också senare i livet överväldigat mig vid tidpunkter då någon annan åstadkommer mer än jag själv.
Men på sätt och vis fann jag denna nya känsla mycket intressant och anade att den trots allt hade att göra med begåvning. Jag märkte att om jag lät mig bli tillräckligt nattsvart, sucka och stirra ut över havet kändes det nästan trevligt. Det var så hemskt synd om mig. En fängslande upplevelse.

/…/

Var det nån som sa nånting? mumlade Sniff och vaknade.
Mumintrollets pappa tittade på Sniff och sa:
Föralldel. Det var bara jag som läste ur mina memoarer.
Spöket är bra, sa Mumintrollet som låg med täcket upp till öronen. Det ska du ha med. Men alla de där sorgliga känslorna tycker jag är lite onödiga. Det blir så långt.
Långt? utbrast pappan sårad. Vad menar du, långt? Det ska vara sorgliga känslor i memoarer. Alla memoarer har dem. Jag gick igenom en kris.
En vad? frågade Sniff.
Jag hade det hemskt, förklarade Muminpappan argt. Förfärligt. Jag bar så olycklig att jag knappast märkte att jag hade byggt ett tvåvåningshus! /…/
Hörd du pappa, det där spöket var väldigt bra, sa Mumintrollet. Faktiskt. Vi tycker allihop att spöket är väldigt spännande.
Men pappan gick ner och satte sig i salongen och stirrade på aneroidbarometern som fortfarande hängde kvar över byrån. Det var inte en navigationshytt längre, det var en salong. /…/
Kanske borde han förkorta det där kapitlet om känslor. Kanske det verkade fånigt och inte alls gripande? Kanske hela boken var fånig!
Sitter du där i märlret, sa Muminmamman i köksdörren. /…/
Jag tror det där kapitlet om min ungdomskris är fånigt, sa pappan.

/…/

Jad hade varit så säker på att vår gloriösa färd med Haffsårkestern bara var en inledning till den stora resan ut i världen. Men det blev inte så. Den var en toppunkt, en klimax utan fortsättning. /…/
Jag längtade vidare, jag slokade av längtan efter den väldiga världen som väntade på mig. /…/
Och ju mer familjeliv det blev i navigationshuset dess ensammare kände jag mig.
Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig eller blir hovuppfinnare. Den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på, hela världskartan – och så, plötsligt, är de inte intresserade längre. De vill ha det varmt. De är rädda för regn. De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning. De pratar bara om små saker. De tycker inte om att besluta sig plötsligt och göra tvärtom. Förr satte de segel och nu snickrar de små hyllor för porslin. O vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!
Det allra värsta var att det smittade av sig på mig och ju trevligare jag hade det tillsammans med dem vid kakelugnen dess svårare blev det att vara fri och djärv som en havsörn. Käre läsare, förstår ni mig? Jag var instängd och ändå utanför och till slut var jag ingenting alls och det bara stormade och regnade.

ur Tove Jansson, Muminpappans memoarer (1950, 1968)