Birgitta Trotzig om Italo Svevo

Djupt ner i roten övertygad om att detta blomstrande livskraftiga kapitalstarka förkrigsliv var dödssjukt – fel, dömt, ont, förgäves. Avskuret från livshelheten. Dömt.
Sönderfallets, den ljudlösa sprickbildningens värld. Tillvaron förvandlar steg för steg, genom skenbart betydelselösa ord och händelser, sina verkliga drag. En dag ska den rycka den sedan länge overkliggjorda masken av seder och bruk, arv, traditioner, moral från ansiktet och visa sig i sin verklighet – massgravarnas.

ur Birgitta Trotzig, Ett landskap/Jaget och världen (2008), s. 250

Birgitta Trotzig: I Moskva

Fråga Moskva om det Onda, om den iskalla världsormen. Om domen som skiljer
rötterna och maskarna åt

 

Om världsmörket. Om mörkret och snön, om dödsklockorna

 

Historiens ängel är mörk och upplöser. Fasta byggnader försvinner, sprickande
fundament, vattenträngda källarlokaler under regeringspalats polishögkvarter
tredje-avdelningar statsarkiv militärområdescentraler, allt förvandlas
oavlåtligt, allt blir nu till väldiga obestämda gråaktiga förorter, marginaler,
odefinierbara gränsområden, man kommer inte över gränsen, allt är nu gräns

 

Fråga Moskva om tiden, om samtiden. Om hur historien är: väntan

 

Fråga Moskva. Om vart de döda tar vägen.

 

Fråga Moskva. Om tyngden, om stentyngden.

 

I Moskva. De oerhört fula ansiktena sammanpressade av ett tryck, ett samhälles
särskilda och obeskrivbara osmotiska tryck. Liksom tryckta ut i hörnen eller in
i rören, liksom formade, förlängda, utdragna eller förkrympta av oförutsebara
proportionsfelaktigheter, underliga förskjutningar

 

Fråga Moskva. Om när stenblocket lyfts och tyngden osynlig är kvar, tvingande,
kvävande, tryckande, pressande, formande – var är befriaren?

 

Fråga Moskva, om floden, om den vattensjuka grunden

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)

Birgitta Trotzig: Grundbilderna

Intet-roten.

Fragmentvärlden. De underliga perioder i historien när vattnet, det mörka
världsvattnet, drar sig tillbaka, rusar mot horisonten. Kvar nakna stenar,
brusande ljud, innerst en underlig tystnad. Varken städer eller människor når
fram till ljudet. Stenens mun kan inte öppna sig. 

De ihåliga platserna. Ett svart ljus.

Hur fungerar minnet?

Alla de gamla orterna är tömda, spräckta. Fönstren igenspikade, torgbrunnen
igengrusad. Affischer flaxar. Längs murarna skuggor av palatsportar.

Ur öde ödelagda skogar runt omkring stiger något underligt, en ny glödande dröm.
Svartfjädrade vingar överskuggar skogen.

 
(Hur det i samhällen som en förkänsla om stora omvälvande händelser kan uppstå
ett formlöst, till vad som helst formbart tomrum – det kommer nu en tid av
fullkomlig sammanhangslöshet, inga ord svarar längre mot vad de förut
betecknade, tiden har öppnat sig som ett svalg, allt glider, allt är en mörkt
och oredigt flytande ström vars hastighet bara tilltar men utan mål, spilltror
och slittror virvlar fram över mörkret, vad mörkrets malström i verkligheten
innehåller kan ingen säga)

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)

Birgitta Trotzig: Domen

Historien är blind, men full av spår. Den är mörk som världsalltet, sträcker sig
genom tiden och rummet, består av ögon, de i döden levande ögonen.

De gamla råa stenarna på berget står som domare. 

Det enda ordet, den enda handlingen, det enda minnet. Livet förvandlas nu
alltigenom till dom, ett pågående verkställande av en dom. Varje ord reser sig,
varje handling, varje utebliven handling. Den lösa massan lögn sönderfaller i
tydliga beståndsdelar, tydliga ja och nej, ingenting går att utplåna, allt har
total betydelse.

ur Birgitta Trotzig, Sammanhang (1996)