Uncategorized

Katastrofism

Man kan enkelt /…/ relatera katastrofismens olika former till hierarkiskt distinkta sociala miljöer och peka på hur var och en av dem utvecklar sina egna falska medvetanden genom att skenbart idealisera den styrande aktiviteten som en “lösning”, /…/ En sådan kortsiktig instinkt utelämnar emellertid det mest anmärkningsvärda: det faktum att det nästan inte finns någon som vägrar skriva under på den veritabla inskränkningen av friheten som de olika katastrofistiska scenarierna enhälligt föreskriver, /…/ För även /…/ där man talar om frigörelse, är det för att postulera att denna frigörelse kommer att införas som en nödvändighet, inte som en av den enskildes önskningar som han eller hon eftersöker medvetet.
/…/
Hur de än kritiserar framstegstanken eller den teknologiska vetenskapen, har de alltid ett behov av att rättfärdiga sina avslöjanden eller till och med sitt hopp om en förlösande katastrof – hjälpen hämtar de i den data som tillhandahålls av den byråkratiska expertisen och de deterministiska föreställningar som stödjer dem.

/…/

Propagandan har framgångsrikt banat väg för till synes oundvikliga auktoritära åtgärder (“Imorgon kommer det att vara för sent” etcetera) som bygger på att katastrofismens experter utmålar sig som enkla uttolkare av krafter som kan förutsägas. /…/ Denna vetenskapliga kunskap om framtiden tjänar mycket riktigt till att introducera den gamla retoriska bilden av ett vägskäl där “mänskligheten” står inför två alternativ utifrån modellen “socialism eller barbari”: antingen rädda industrisamhället eller drabbas av ett barbariskt kaos. Propagandans list består i att hävda att framtiden på en och samma gång är resultatet av ett medvetet val, som mänskligheten kollektivt, som en enda människa, och fullt medvetna om vad det gäller tack vare experternas förmedling, och obevekligt deterministiskt såtillvida att valet reduceras mellan det att leva eller dö – det vill säga leva i enlighet med direktiven från dem som organiserar planetens räddning, eller dö därför att man slagit dövörat till för deras varningar. Ett sådant val reduceras således till ett tvång som löser det gamla problemet huruvida människorna älskar sin ofrihet, eftersom de nu tvingas att älska den.

/…/

låt oss summariskt beskriva de huvudsakliga katastrofistiska föreställningar om framtiden som sprids av propagandan, och låt oss se hur de leder oss till att inte bara “utan minsta bitterhet svälja slaveriets gift” utan att också finna det smaskigt och frälsande. Låt oss snabbt gå vidare till den apokalyptiska skolan, som spekulerar om en eventuell förintelse av mänskligheten enligt vad som i grunden fortfarande är atomkraftkatastrofens modell. /…/ Men det är främst som vag föreställning om ett fruktansvärt slut som upprätthålls av olika berättelser producerade av underhållningsindustrin som apokalyptismen färgar den allmänna resignationen med samma carpe diem som en dödsdömd som har fått uppskov: den förstärker därmed acceptansen genom känslan av en oväntad fördröjning.
Uppvärmningsskolan är som synes den som samlar det största antalet anhängare, eftersom det är den som får mest konsekvent stöd av media. Faktum är att denna “obekväma sanning” ändå är lugnande såtillvida att den för tillbaka ett flertal faror och förödelser på en enda faktor (utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser). /…/
Uttömningsskolan, som ofta kombineras med den förra i sin uppmaning till ransonering och installation av alternativa energikällor, spekulerar i synnerhet om slutet på fossila bränslen, men också på utarmningen av vattenresurser, jordbruksmark, biologisk mångfald etc. I denna flerfaldiga katastrof diskuteras och mäts allt precist, kunskapen ackumuleras lika fort som studieobjekten försvinner. /…/
Förgiftningsskolan representeras av en mängd experter och motexperter som bildar stora bataljoner av “visselblåsare”. /…/ (processer inom jordbruksindustrin, hormonstörningar, genetisk förorening, nanoteknik, elektromagnetiska vågor) /…/ en empiriskt och på dokumenterade fakta grundad känsla av en närmast definitivt förgiftning av miljön /…/ lämpar /…/ sig /…/ oerhört väl för en mångdubbling av tvångstankar i hygienens och hälsans namn, var och en måste ständigt göra sitt yttersta för att försöka bibehålla en hälsa som i stor utsträckning är utom räckhåll. Denna falska, “narcissistiska”, privatiserade medvetenhet om verkliga risker upprätthåller redan en stor del av konsumentmarknaden (matvaror märkta som “ekologiska” på apotek och hälsokostaffärer). /…/
Till sist betonar kaosskolan den sociala och “geopolitiska” förskjutningen. Till skillnad från de vanligaste katastrofismföreställningarna döljer den inte för sig själv att de “stora miljökriserna” inte kommer att tilldra sig i ett klimat av universell fred /…/ Eftersom den är oförmögen att föreslå annat än vad som bara skulle vara en skenlösning, ett suckande efter ett “gott, globalt styre”, får den naturligtvis ingen större genomslagskraft.

utdrag ur René Riesel och Jaime Semprun, Catastrophisme, administration du désastre et soumission durable (Éditions de l’Éncyclopédie des nuisances, 2008). Översättning av Hillevi Hellberg publicerad i Subaltern 1–2/2019, “Katastrofism. Förvaltning av katastrofen och hållbar underkastelse“.

Simone Weil on attention

IDOLATRY

Idolatry comes from the fact that, while thirsting for absolute good, we do not possess the power of supernatural attention and we have not the patience to allow it to develop.

Lacking idols, it often happens that we have to labour every day, or nearly every day, in the void. We cannot do so without supernatural bread.

Idolatry is thus a vital necessity in the cave. Even with the best of us it is inevitable that it should set narrow limits for mind and heart.

/…/

ATTENTION AND WILL

We do not have to understand new things, but by dint of patience, effort and method to come to understand with our whole self the truths which are evident.

Stages of belief. The most commonplace truth when it floods the whole soul, is like a revelation.

We have to try to cure our faults by attention and not by will. The will only controls a few movements of a few muscles, and these movements are associated with the idea of the change of position of near-by objects. I can will to put my hand flat on the table. If inner purity, inspiration or truth of thought were neces- sarily associated with attitudes of this kind, they might be the object of will. As this is not the case, we can only beg for them. To beg for them is to believe that we have a Father in heaven. Or should we cease to desire them? What could be worse? Inner supplication is the only reasonable way, for it avoids stiffening muscles which have nothing to do with the matter. What could be more stupid than to tighten up our muscles and set our jaws about virtue, or poetry, or the solution of a problem. Attention is something quite different.

Pride is a tightening up of this kind. There is a lack of grace (we can give the word its double meaning here) in the proud man. It is the result of a mistake.

Attention, taken to its highest degree, is the same thing as prayer. It presupposes faith and love.

Absolutely unmixed attention is prayer.

If we turn our mind towards the good, it is impossible that little by little the whole soul will not be attracted thereto in spite of itself.

Extreme attention is what constitutes the creative faculty in man and the only extreme attention is religious. The amount of creative genius in any period is strictly in proportion to the amount of extreme attention and thus of authentic religion at that period.

The wrong way of seeking. The attention fixed on a problem. Another phenomenon due to horror of the void. We do not want to have lost our labour. The heat of the chase. We must not want to find: as in the case of an excessive devotion, we become dependent on the object of our efforts. We need an outward reward which chance sometimes provides and which we are ready to accept at the price of a deformation of the truth.

It is only effort without desire (not attached to an object) which infallibly contains a reward.

To draw back before the object we are pursuing. Only an indirect method is effective. We do nothing if we have not first drawn back. By pulling at the bunch, we make all the grapes fall to the ground.

There are some kinds of effort which defeat their own object (example: the soured disposition of certain pious females, false asceticism, certain sorts of self-devotion, etc.). Others are always useful, even if they do not meet with success. How are we to distinguish between them?

Perhaps in this way: some efforts are always accompanied by the (false) negation of our inner wretchedness; with others the attention is continually concentrated on the distance there is between what we are and what we love.

Love is the teacher of gods and men, for no one learns without desiring to learn. Truth is sought not because it is truth but because it is good.

Attention is bound up with desire. Not with the will but with desire—or more exactly, consent.

We liberate energy in ourselves, but it constantly reattaches itself. How are we to liberate it entirely? We have to desire that it should be done in us—to desire it truly—simply to desire it, not to try to accomplish it. For every attempt in that direction is vain and has to be dearly paid for. In such a work all that I call ‘I’ has to be passive. Attention alone—that attention which is so full that the ‘I’ disappears—is required of me. I have to deprive all that I call ‘I’ of the light of my attention and turn it on to that which cannot be conceived.

The capacity to drive a thought away once and for all is the gateway to eternity. The infinite in an instant.

As regards temptations, we must follow the example of the truly chaste woman who, when the seducer speaks to her, makes no answer and pretends not to hear him.

We should be indifferent to good and evil but, when we are indifferent, that is to say when we project the light of our atten- tion equally on both, the good gains the day. This phenomenon comes about automatically. There lies the essential grace. And it is the definition, the criterion of good.

A divine inspiration operates infallibly, irresistibly, if we do not turn away our attention, if we do not refuse it. There is not a choice to be made in its favour, it is enough not to refuse to recognize that it exists.

The attention turned with love towards God (or in a lesser degree, towards anything which is truly beautiful) makes certain things impossible for us. Such is the non-acting action of prayer in the soul. There are ways of behaviour which would veil such attention should they be indulged in and which, reciprocally, this attention puts out of the question.

As soon as we have a point of eternity in the soul, we have nothing more to do but to take care of it, for it will grow of itself like a seed. It is necessary to surround it with an armed guard, waiting in stillness, and to nourish it with the contemplation of numbers, of fixed and exact relationships.

We nourish the changeless which is in the soul by the contemplation of that which is unchanging in the body.

Writing is like giving birth: we cannot help making the supreme effort. But we also act in like fashion. I need have no fear of not making the supreme effort—provided only that I am honest with myself and that I pay attention.

The poet produces the beautiful by fixing his attention on some- thing real. It is the same with the act of love. To know that this man who is hungry and thirsty really exists as much as I do— that is enough, the rest follows of itself.

The authentic and pure values—truth, beauty and goodness— in the activity of a human being are the result of one and the same act, a certain application of the full attention to the object.

Teaching should have no aim but to prepare, by training the attention, for the possibility of such an act.

All the other advantages of instruction are without interest.

Studies and faith. Prayer being only attention in its pure form and studies being a form of gymnastics of the attention, each school exercise should be a refraction of spiritual life. There must be method in it. A certain way of doing a Latin prose, a certain way of tackling a problem in geometry (and not just any way) make up a system of gymnastics of the attention calculated to give it a greater aptitude for prayer.

Method for understanding images, symbols, etc. Not to try to interpret them, but to look at them till the light suddenly dawns.

Generally speaking, a method for the exercise of the intelligence, which consists of looking.

Application of this rule for the discrimination between the real and the illusory. In our sense perceptions, if we are not sure of what we see we change our position while looking, and what is real becomes evident. In the inner life, time takes the place of space. With time we are altered, and, if as we change we keep our gaze directed towards the same thing, in the end illusions are scattered and the real becomes visible. This is on condition that the attention be a looking and not an attachment.

When a struggle goes on between the will attached to some obligation and a bad desire, there is a wearing away of the energy attached to good. We have to endure the biting of the desire passively, as we do a suffering which brings home to us our wretchedness, and we have to keep our attention turned towards the good. Then the quality of our energy is raised to a higher degree.

We must steal away the energy from our desires by taking away from them their temporal orientation.

Our desires are infinite in their pretensions but limited by the energy from which they proceed. That is why with the help of grace we can become their master and finally destroy them by attrition. As soon as this has been clearly understood, we have virtually conquered them, if we keep our attention in contact with this truth.

Video meliora . . . In such states, it seems as though we were think- ing of the good, and in a sense we are doing so, but we are not thinking of its possibility.

It is incontestable that the void which we grasp with the pincers of contradiction is from on high, for we grasp it the better the more we sharpen our natural faculties of intelligence, will and love. The void which is from below is that into which we fall when we allow our natural faculties to become atrophied.

Experience of the transcendent: this seems contradictory, and yet the transcendent can be known only through contact since our faculties are unable to invent it.

Solitude. Where does its value lie? For in solitude we are in the presence of mere matter (even the sky, the stars, the moon, trees in blossom), things of less value (perhaps) than a human spirit. Its value lies in the greater possibility of attention. If we could be attentive to the same degree in the presence of a human being . . .

We can only know one thing about God—that he is what we are not. Our wretchedness alone is an image of this. The more we contemplate it, the more we contemplate him.

Sin is nothing else but the failure to recognize human wretched- ness. It is unconscious wretchedness and for that very reason guilty wretchedness. The story of Christ is the experimental proof that human wretchedness is irreducible, that it is as great in the absolutely sinless man as in the sinner. But in him who is without sin it is enlightened . . .

The recognition of human wretchedness is difficult for whoever is rich and powerful because he is almost invincibly led to believe that he is something. It is equally difficult for the man in miserable circumstances because he is almost invincibly led to believe that the rich and powerful man is something.

It is not the fault which constitutes mortal sin, but the degree of light in the soul when the fault, whatever it may be, is accomplished.

Purity is the power to contemplate defilement.

Extreme purity can contemplate both the pure and the impure; impurity can do neither: the pure frightens it, the impure ab- sorbs it. It has to have a mixture.

/…/

BEAUTY

Beauty is the harmony of chance and the good.
/…/
The beautiful is that which we can contemplate. A statue, a picture which we can gaze at for hours.
The beautiful is something on which we can fix our attention. Gregorian music. When the same things are sung for hours each day and every day, whatever falls even slightly short of supreme excellence becomes unendurable and is eliminated.

excerpts from Simone Weil, Gravity and grace [1947], translated by Emma Crawford and Mario von der Ruhr (1952)

Karl Larsson om problemet med prosa

Poesi är den mest radikala formen för kritik av samtidens språkbruk. Detta beror bland annat på att varje dikt så att säga måste “uppfinna sin egen form” och därför bryta språkliga överenskommelser vi människor har för direkt begriplighet. En dikt kan inte vara en behållare som fylls med innehåll, utan måste riva kontrakt med omvärlden för att över huvud taget skapa mening som konstform.
/…/
Prosa är i sin mest funktionella form det språk som kan framföra ett budskap utan att detta störs. Prosan är kontraktens och lagens språk. Arbetar man med prosa måste man vara medveten om det. I förlängningen är prosa det som “makes the world go round” och är med andra ord även kapitalets språk.
/…/
Prosa bygger på ackumulation, fullständiga meningar, rena byggstenar av information som kan delas och ge utväxling och avkastning. Att läsa en roman är att följa texten (i vårt fall från vänster till höger) och se den utvecklas, betyda mer och mer från den första bokstaven till den sista. Den är som Jean Genet sa “time turned into volume”, men det är bara det att själva volymen, den fysiska bokformen, inte har något annat värde än som index i en hierarki bland andra böcker.
/…/
Prosan är problematisk som konstform, kanske särskilt också idag. Att konsumera en berättelse, som det säkert för majoriteten av romanläsare handlar om, är möjligt att göra på många fler sätt idag än för hundra år sedan. Fördelen romanen i så fall skulle ha är att den läses i ensamhet, att erfarenheten sker i det tysta, som en hemlighet. Men detta hemlighetsskapande skulle kunna ske lika effektivt i andra format, om det var själva läsningens poäng. Dessutom kunde detta då säkert ske med större möjlighet till kritisk reflektion, kring bland annat en kapitalism som utarmar inte bara våra egna idéresurser utan också jordens. För mig är det faktiskt obegripligt att man inte ständigt påpekar romanens problem på en intellektuell nivå. Men det handlar säkert om att romanen som form är så oerhört slipad och strömlinjeformad till att passa in i det kapitalistiska systemet. Den är den perfekta pseudobefrielsen.
/…/
Kanske kan man jämföra med en annan sorts värld man kan stiga in i – lekens värld – där barnet skapar den mycket experimentella och unika kontext som finns för just leken som gäller. Det är väl ganska typiskt ändå att när vuxna ofta initierar umgänge med ett barn så är det med frågor som “ska vi läsa något, eller spela ett spel?”.
Som vuxen har man kanske egentligen bara två alternativ för att inte följa de prosaiska lagarna och istället skapa kritiska, kreativa “verkliga fantasivärldar”. Antingen måste man aktivt söka upp verktyg, plats och motivation för att interagera med dem själv /…/ eller så “drabbas” man av dem, som vid en plötslig förälskelse (då alla regler sätts ur spel) eller liknande omvälvande livshändelser där man konstaterar att allt man tidigare levt för och trott på måste revideras och tänkas om.
/…/
När jag läser poesi med mina konststudenter så tycker många att de inte förstår. Men det är ju precis det som är meningen! Eller åtminstone: det första steget att förstå poesi är att inte förstå. För poesi liknar inte språket så som vi är vana vid det. Man är van vid att läsa genom en lins av prosa. Därför blir reaktionen på poesi att man helt enkelt inte förstår. För mig är detta någonting helt unikt. Att det finns en konstform som lägger sig jämsides världens bulldozerframfart och arbetar med avstånd och snitt i det som framstår vara verklighetens väv.
/…/
Jag tänker att poesi är en form av “glitch reading”. Glitch, som är en dataspelsterm, betyder helt enkelt ett fel i grafiken där man kan se en del av programmeringsmotorn utan textur.
/…/
Melankioli och nostalgi är nog den mest förförande valutan inom det kapitalistiska systemet. Det är väl därför Kent blev så stora? Det tillåter alla att falla i dvala, omhändertagna av sig själva. Jag känner för att skrika när jag tänker på det. Det kan inte få vara så kampen för de isolerade och förödmjukade ska se ut idag. För mig är det så tråkigt att så många människor förenas under dessa förförande former. Tänk om man kunde förenas genom glitcharna istället? Då skulle vi tillsammans kunna skapa något nytt. Det är ju trots allt så att den kapitalistiska maskinen kan äta upp allt. All revolt, allt motstånd. Det finns bara en plats den aldrig kan gå och det är till sin egen död. Men det måste betyda att mellan denna plats och platsen där monstret måste stanna finns en tunn marginal. I min föreställning är det just den marginalen poesin kan komma i kontakt med, glimtvis.
/…/
Problemet med poesin /…/ är att det kräver pacificering av människokroppen. Skulptur möter man med kroppen.
/…/
För mig är det tomma utställningsrummet alltid fullt. Det flödar föreställningar och språk genom det. Skulpturerna jag placerar ut är störningar.

Karl Larsson intervjuad av Christine Antaya.
“Befrielsen står i marginalen”, i 10tal 27–28 (2017), s. 32–37.

Raoul Hausmann, “Den excentriska förnimmelsen” (1970)

Människans intellektuella hållning är konservativ och stillasittande.
/…/
varken medvetandet eller det omedvetna [är] en avgörande utväg, vid ögonblicket för hennes inträde i Vattumannens tecken, som endast är en Intentionell Indikation.

/…/

Om man beaktar den senaste utvecklingen inom biologin och fysiken kan man endast konstatera att vi befinner oss i en neometafysisk period, och att vetenskapsmännen kommer fram till resultat som de inte kan förklara för sig själva.
/…/
Vi har inget behov av en ”annan” metafysik. Det skulle trots allt innebära att bli kvar i den klassiska tidsålderns uppfattningar.
För oss har abstrakt och konkret samma betydelse och samma värde och med lite större betydelseskillnad är ande och materia detsamma.
Om cellen inte kan bildas utan cellens idé, vilket parentetiskt sagt är uppenbart, har idé och kropp, till en början, samma unika intention som källa.
/…/
Man måste följaktligen besluta sig för att utveckla en ny bild som binder samman idé och materia, med andra ord en ”excentrisk förnimmelse”.
/…/
Ett slags excentrisk förnimmelse arbetar under långa tidsrymder periodiskt i det omedvetna och i ett protomneme, som tvingar oss att erkänna principiella omvandlingar.
/…/
abstrakt och konkret betecknar samma sak, det är bara för oss som de framträder som motsatta på grund av vår otillräckligt organiserade förnimmelseförmåga.
Således står vi just nu inför beslutet att tillbakavisa metafysiken och instifta en ny tidsålder av ”excentrisk förnimmelse”.

/…/

Livet är en organiserad spridning av energier som tvingar de fysiologiska cellerna att oupphörligt omvandlas och förnyas. /…/
Man har försökt att separera vissa av detta samhällslivs ögonblick och betecknat dem som ”situationer”.
Situationen är omvandlingens och den universella och instabila Metamorfosens stabiliserande tillstånd.
Metamorfosen härskar i själva verket över det materiella tillståndet som helhet, till och med över de psykomorfologiska och sociala tillstånden. /…/
Situationen är endast ett konstgjort hejdande av en ständig fluktuering och bör inte betraktas som ett tillstånd värt att begrunda.
/…/
Då en aktiv människas hållning bör vara genomsyrad av det strängaste samvete, avdet mest reella ansvarstagande, tillåter inte den psykomorfologiska Situationen henne att bestämma över de nödvändiga lösningarna.
Situationen är därmed inte lämpad för reflexion, för forskning eller för att tillämpas på biologins område, den är endast en ”filosofisk” fiktion.
/…/
till och med den allmänna rättslärans förfaranden är underkastade oavbrutna metamorfoser, vilka måste vara beroende av en koordinerande konkordans enligt vilken varje juridisk föreställning måste tillämpas på samhället, på vetenskaperna och på konsterna.
I det oavlåtliga ebb och flod som livets klimat och fenomen representerar, har människan alltid agerat i syftet att om möjligt hejda dessa förändringar.
Människan hade uppfunnit och infört institutioner och konventioner som hon förespeglade var ”lagar”, oföränderliga värden.
Under de perioder när metamorfoserna ger sig till känna och där de visar sig oundvikliga, till exempel i såväl sociala som intellektuella revolutionära situationer, uppstår emellertid alltid perioder som man, i enlighet med det grekiska begreppet, kallar ”anomi”, under vilka staten och lagarna förlorar sitt tvång och sin effektivitet. För att människan ska vara redo för revolution är det nödvändigt att hennes intellektuella och psykomorfologiska klimat uppnår anomins moment.
I dessa ögonblick av obeständighet och förändring måste man mer än någonsin orientera sig efter en sträng förståelse av ”frihet”, det vill säga att man aldrig bör ta nya lagar i beaktande, vilka senare skulle kunna erbjuda annorlunda problem och framkalla futila nödvändigheter, då man inte alltid kan gissa sig till eller förnimma dem på förhand.
Därför gäller det att orientera sig i riktning mot en ”excentrisk förnimmelse” som skulle härska över lagstiftarna, vilka kunde styra revolutionerna mot en fördjupad omstörtning och förnyelse av upproret.
För att agera effektivt och med framtidens eventuella givna villkor i åtanke gäller det att vara redo för en PRESENT hållning.
Den PRESENTA människan förnekar de så kallade eviga värdena, hon aktar sig för att resa barrikader och intellektuella gränser, för hon kommer helt och hållet att styras av den stora Metamorfos som härskar över hela livet.

/…/

Att vara närvarande, i presens, ärr ett föränderligt tillstånd mellan gårdag och morgondag, utan att någonsin hålla fast vid den aktuella sekunden. /…/
Presens fordrar en rejäl dos allvar, men troligen också en ännu större dos av blygsamhet och uppgivenhet inför brännande beslut. /…/
Presens är den jordiska tidens anarkiska dilemma. Det är i varje ögonblick där, och samtidigt försvunnet. /…/
Man måste kunna väga och mäta den Presenta Sekundens chanser på djupet, då den annars oundvikligen kastar tillbaka oss till det som är FÖR SENT.

/…/

Det är en plattityd att insistera på människans fem olika sinnen, då de för det mesta är uppblandade med den haptiska förnimmelsen.
För ett halvt århundrade sedan insåg filosofen Ernst Marcus att den haptiska förnimmelsen till och med deltar i de visuella förnimmelserna. /…/
Marcus kallade detta fenomen: den ”excentriska förnimmelsen”.
/…/
Må man alltså befatta sig mer seriöst med den excentriska förnimmelsen, må man utveckla den och äntligen erkänna att den kan utgöra en bro för ett underförstått samförstånd mellan de levande varelserna, kort sagt, må man här söka efter själens källflöden.

/…/

En MOT-civilisation!
Så länge som människan hävdar sig ha nått civilisationens kulmen, och som hon tror sig vara skapelsens krona, universums enda andliga väsen, kommer hennes tankar att vara falska och skadliga och ur stånd att tjäna de verkliga målen för den mänskliga existensen på jorden.
/…/
Människan skapade verktyg och vapen för att utvidga sina somatiska förmågor. Men att vila ut sig på sina proteser, såväl elektroniska som hushållsmässiga, betyder inget annat än att sjunka ned i intellektuell och moralisk stagnation.
Människan måste i själva verket besluta sig för att slita sig loss från dessa stillasittande och letargiska tendenser, och på nytt bemöda sig om att överskrida sina andliga och till och med somatiska förmågor.
/…/
Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!!
En ny civilisation! Omedelbart!
/…/
Alla civilisationer har alltid varit grundade på abstraktioner, i stil med rätten till jord eller arv och hela den /…/ moraliska utrustningen var endast skapad för att försvara dessa rättigheter mot ”det Andra”, det Främmande.
”Horror Vacui”, den rumsliga ångesten inför omgivningen, manifesterar sig genom smärre överkompensationer gentemot grannarna, vilka man upplever vara fiender.
Hittills har ingen civilisation någonsin varit helt och hållet baserad på människans medfödda sinnliga betingelser. Människan, som vill erövra den kosmiska rymden, måste avstå från att försvara sig och framför allt från att tillverka vapen!!
/…/
En annan form av den excentriska förnimmelsen är kärleken. Men /…/ i allmänhet förstår ingen i dag kärleken som ett framför allt extatiskt tillstånd

/…/

Människans existens på jorden är omgärdad av gåtfulla fenomen som hon inte kan förklara. /…/
Först och främst är föreställningen om materien och om orörlig och död materia fullständigt falsk.
Allt rör sig i rytmer och intervaller som är ytterst varierade, men ”vågformade”.
/…/
För det rör sig inte om att samla informativa ”resultat” för att ”lagra” dem i datorer eller magnetofoner, det rör sig om att dra slutsatser utifrån helt nya grundvalar för biologisk och fysisk förnimmelseförmåga. /…/
Det finns vara en enda förklaring:
att den mänskliga förståelsen hittills varit oförmögen att gissa sig till karaktären hos dessa fenomen, som med stor sannolikhet överskrider den elektroniska informationens karaktär.
Om vi kontinuerligt fastställer och begränsar våra undersökningar till radiovågor och apparater som datorer eller magnetofoner berövar vi oss som en följd alla möjligheter att utvidga vår förnimmelseförmåga, för att inte tala om vikten och nödvändigheten av att överskrida den. Det vore nödvändigt att registrera den direkt genom vår kropp.
Men vilken excentrisk förnimmelse bör det egentligen röra sig om?
Man får aldrig glömma att alla proteser, mekaniska såväl som elektroniska, endast uppfunnits för att allt mer utveckla och utvidga kunskaperna och medvetandet om människans förnimmelseförmåga.
Således är det uppenbart att de kroppsliga förnimmelserna är koncentrerade i organen och i nervsystemet, det vill säga att de är egocentriska.
/…/
”Känsliga” personers allergier skulle kunna upptecknas i framtiden.
Allergier är inte uteslutande depressiva fenomen, oftast medför de känsligheter som är jämförbara med en radars uppteckningar. Även om de fortfarande förminskas som sjukliga fenomen kommer de i utvecklingen av excentriska förnimmelser ofta att erkännas som registreringsförmågor /…/
Med upplösningen och överskridandet av de borgerliga förhållandena måste det utvecklas en ny föreställning om förnimmelsemässiga registreringar och evolutioner. Annars kommer det socialpolitiska fortskridandet inte att finna något verklige rättfärdigande.
/…/
Den yttersta konsekvensen vore en stegring av vår excentriska förnimmelse så att vår kropp blir redo för en hypersensitivitet som är nödvändig för en mänsklig utveckling som inom en snar framtid överskrider all hittills känd förnimmelseförmåga.

/…/

Om vi nått fram till en viss gräns för utvecklingen av våra psykomorfologiska förmågor, måste vi tydligt se att våra proteser av alla slag med nödvändighet allt mer blir till elektromekaniska apparater och förlopp.
Men övermänniskan är utanför alla dessa inrättningar. Homo Sapiens är överskriden, hon är inte längre tvungen att överskrida sig själv.
Här är den patologiska gräns bortom vilken det blir nödvändigt att överge hela det förflutna och hela nuet och att förutse en framtid på helt och hållet okända grundvalar.
Att utgå från nollpunkten, det är vår timmes stora krav och stora fråga. Det kan inte röra sig om en antivetenskap, och inte heller om en antikonst, utan om en återkomst till det så att säga ”preadamitiska” övermedvetna omedvetna.
/…/
Det nya medvetandets människa måste överge anfallet, ägandet, egendomen och härskandet över andra.
Hon måste avstå från sin svaga förmåga att tänka, och hon måste avstå från begäret att veta det som aldrig kommer gå att veta:
vem och vad har infört livet på jorden, och varför lever vi i tvetydigheter och situationer som vi aldrig har velat.
Hjärnan är blott ett organ skapar för ett hermeneutiskt dagsbruk
/…/
Människan måste äntligen börja avgifta sig /…/ från sina känslor av underlägsenhet och överlägsenhet, vilka beror på tusentals år av tvetydigheter. /…/
Vi tror lätt på vår hjärnas artificiella uppfinningar, trots att den inte ens kan tänka, den håller oss kvar i en similirädsla av underlägsenhet och ger upphov till våra groteska överkompensationer.

/…/

Om man måste konstatera att man inte kan svara på ett problem, eller att man inte vet hur man ska förklara ett fenomen, måste man tiga eller iaktta absolut tystnad i stället för att brodera ut fantastiska hypoteser som i sista hand inte uppklarar någonting, grunden förblir ”hermeneutisk”, ”hemlig” och oförklarlig.
Den ametafysiska aktionen skulle följaktligen innebära att tiga och veta att det inte finns något svar, åtminstone för tillfället. Att tiga kräver stor själslig styrka och likgiltighet inför de omdömen om fenomenen som omger oss.
Att människan är ytterst nyfiken, det är fint, men inte alls bra, och man får aldrig ge efter för sina behov eller önskningar att lära känna det som sannolikt aldrig kommer gå att lära känna eller förklara, av det enkla skälet att människan inte förfogar över något organ som är förmöget att registrera grunden till Universum, som sannolikt inte förstår sig själv!
Att veta allt är vulgärt och man måste veta att man aldrig kommer att veta vad ”oändligheten” eller ”evigheten” är – begrepp som går långt bortom vår förståelse.

Utdrag ur Raoul Hausmann, Den excentriska förnimmelsen i översättning av Gustav Sjöberg (Eskaton, 2017). Ursprungligen utgiven som La sensorialité excentrique (1970).

Aase Berg: Kvinnofällan

En man lämnar aldrig sin bekvämlighet. Hela hans väsen utgår från medhavda rättigheter. En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna.
Män sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika.
På ett eller annat sätt kommer vi, kvinnor, att hamna i kvinnofällan. Vi går in med samma värde, men vi slutar maktlösa.
Min fråga är: varför?
Mitt krav är: aldrig mer.

/…/

Madonnan kan aldrig bli anark. Det funkar inte med dåligt självförtroende. Narcissisten och anarken är den perfekta stormen, men var är reservhjulet? I hovvård av hästar sägs det vara hjärtat. Fyra hovar pumpar blod, och hjärtat är ett femte hjärta.
/…/
Narcissisten behöver rutiner. Precis som ett barn, en liten kristdemokrat. Mammas viskande röst och en filt.

ur Aase Bergs kommande roman Kvinnofällan, ur vilken ett utdrag publicerades i 10tal #20.

Lars Hermansson om debatterna

Ögonblicken rasslade iväg som pärlor från ett trasigt halsband in under gardinfållar, mattkanter, omöjliga att hitta. Några franska filosofer förutspådde historiens slut, intellektuell förstämning rådde ett tag, men sedan tog börsen fart igen, man uppfann en ny pryl och allt var som vanligt, tills någon på nytt menade att tiden var utmätt. Så var det under antiken, så var det på 1400-talet, och så var det också nu. Vi var dystopiska och superoptimistiska om vartannat, utan någon större grund för någotdera. Debatterna avlöste varandra i ett allt snabbare tempo. Ibland var de över på ett par timmar. Någon sade något obetänkt i en mikrofon på morgonen, det twittrades och statusuppdaterades, efter lunch var debatten i full gång. Framåt eftermiddagen kom pudeln. Folk var osams utan att veta om vad. Man gick på magkänsla och positionering. Det viktigaste var att ha en åsikt, en profilerad sådan med gott om syra till övers för motståndarna. Den som inte hade motståndare var ingen.

ur Lars Hermansson, Slut (Bokförlaget Lejd, 2014).

Alexander Weiss: Kris (1975)

Osäker prognos
Tillståndet är inte riktigt gott. Det är allvarligt. Försämringen har fortskridit. Hans tillstånd är alltså dåligt på grund av försämringen och en förbättring är nödvändig så att försämringen hävs. Om ytterligare komplikationer skulle inträffa skulle tillståndet kunna betecknas som ytterst allvarligt. Allvarligare än så kan det också bli om försämringen försämras och förbättringen likaså. Utsikterna till förbättring är osäkra just nu. Därför är en försämring av försämringen ytterst sannolikt.

4 satser
Omärkliga förändringar åstadkommer märkliga förändringar. Märkliga förändringar åstadkommer omärkliga förändringar. Märkliga förändringar åstadkommer märkliga förändringar. Omärkliga förändringar åstadkommer omärkliga förändringar.

Permutationer
När fel händelse inträffar på fel plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på rätt plats i rätt tid. När fel händelse inträffar på fel plats i rätt tid. När rätt händelse inträffar på rätt plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på fel plats i fel tid. När fel händelse inträffar på rätt plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på fel plats i rätt tid. När fel händelse inträffar på rätt plats i rätt tid.

Dimensioner
Förändringens vind blåser. Stillestånd råder. Utvecklingen går framåt. Bakåtsträvandet fortsätter bakåt. Bågen spänns. Stiltje råder. Stormvarning utfärdas. Ron har lagt sig. Lugn råder. Allt är nära bristningsgränsen. Allt har slocknat.
Kraftsamling pågår. Avkoppling. Sorlet ökar. Stillheten tilltar. Så slungas vi in i äventyret, kosmos, liv. Så sänks vi ner i döden, jorden, tystnaden.

Mot midsommar
Man måste återvända till allt som man alltför snabbt gick förbi – kunskapen nådd men aldrig tillräcklig, lyssna till den man talat med, inhämta det försprång man själv hade, återvända för att mogna i det förflutna för att även denna dag skall bära och denna natt föra vidare. I motsatser och kontraster blir allting till, den ena tiden är tesens, den andra antitesens, den tredje syntesens. Mot klarhet går man rakt igenom smärta, genom smärtan går man rakt igenom klarheten. Här och var finns avtryck av dina steg och andras, röster från en annan tid, som alltmer liknar vår. Förr var tiden drömmens, nu är den uppvaknandets, förr blindhetens, nu seendets. Det är nästan soluppgång fast ännu natt. Försiktighet och rädsla fanns i kärlek, styrka finns i dess fullbordan. Det finns de som talar tydligt om det otydliga. Glömskans tid vävs samman med minnets, det förflutna med nuet. Närhet blandas med avstånd, avstånd med närhet. Det finns en trötthet strax före uppvaknandet, ett uppvaknande strax före insomningen. I de bästa stunder är vi församlade, tillsammans. Och all denna gemenskap som finns i ensamhet! Vad kan man hålla sig till? Nuet, denna tid som i sig bär andra tider, ögonblicket som en sten i din hand.
I främmande länder känner du ångest, oro kommer från det främmande. Det finns de som fasar för ögonblicket, andra blir rädda inför evigheten. Äventyret smyger sig in överallt, det gör allt osäkert, ovisst.
Nattens ljud är nu fågelns. Orolig, som ville den påskynda dagen, förkorta natten.

Depression
Det är ingen svår övergång mellan mörker och ljus, mellan dag och natt, mellan sömn och vakenhet – det finns knappast någon övergång, övergångarna finns i mörkret och ljuset, i dagen och natten, i sömnen och vakenheten, omärkliga, men plötsligt skiftar mörkret till ljus, mörkret lyses upp och ljuset mörknar . . .

Utdrag ur Alexander Weiss, Kris (Bo Cavefors bokförlag, 1975)