Uncategorized

Raoul Hausmann, “Den excentriska förnimmelsen” (1970)

Människans intellektuella hållning är konservativ och stillasittande.
/…/
varken medvetandet eller det omedvetna [är] en avgörande utväg, vid ögonblicket för hennes inträde i Vattumannens tecken, som endast är en Intentionell Indikation.

/…/

Om man beaktar den senaste utvecklingen inom biologin och fysiken kan man endast konstatera att vi befinner oss i en neometafysisk period, och att vetenskapsmännen kommer fram till resultat som de inte kan förklara för sig själva.
/…/
Vi har inget behov av en ”annan” metafysik. Det skulle trots allt innebära att bli kvar i den klassiska tidsålderns uppfattningar.
För oss har abstrakt och konkret samma betydelse och samma värde och med lite större betydelseskillnad är ande och materia detsamma.
Om cellen inte kan bildas utan cellens idé, vilket parentetiskt sagt är uppenbart, har idé och kropp, till en början, samma unika intention som källa.
/…/
Man måste följaktligen besluta sig för att utveckla en ny bild som binder samman idé och materia, med andra ord en ”excentrisk förnimmelse”.
/…/
Ett slags excentrisk förnimmelse arbetar under långa tidsrymder periodiskt i det omedvetna och i ett protomneme, som tvingar oss att erkänna principiella omvandlingar.
/…/
abstrakt och konkret betecknar samma sak, det är bara för oss som de framträder som motsatta på grund av vår otillräckligt organiserade förnimmelseförmåga.
Således står vi just nu inför beslutet att tillbakavisa metafysiken och instifta en ny tidsålder av ”excentrisk förnimmelse”.

/…/

Livet är en organiserad spridning av energier som tvingar de fysiologiska cellerna att oupphörligt omvandlas och förnyas. /…/
Man har försökt att separera vissa av detta samhällslivs ögonblick och betecknat dem som ”situationer”.
Situationen är omvandlingens och den universella och instabila Metamorfosens stabiliserande tillstånd.
Metamorfosen härskar i själva verket över det materiella tillståndet som helhet, till och med över de psykomorfologiska och sociala tillstånden. /…/
Situationen är endast ett konstgjort hejdande av en ständig fluktuering och bör inte betraktas som ett tillstånd värt att begrunda.
/…/
Då en aktiv människas hållning bör vara genomsyrad av det strängaste samvete, avdet mest reella ansvarstagande, tillåter inte den psykomorfologiska Situationen henne att bestämma över de nödvändiga lösningarna.
Situationen är därmed inte lämpad för reflexion, för forskning eller för att tillämpas på biologins område, den är endast en ”filosofisk” fiktion.
/…/
till och med den allmänna rättslärans förfaranden är underkastade oavbrutna metamorfoser, vilka måste vara beroende av en koordinerande konkordans enligt vilken varje juridisk föreställning måste tillämpas på samhället, på vetenskaperna och på konsterna.
I det oavlåtliga ebb och flod som livets klimat och fenomen representerar, har människan alltid agerat i syftet att om möjligt hejda dessa förändringar.
Människan hade uppfunnit och infört institutioner och konventioner som hon förespeglade var ”lagar”, oföränderliga värden.
Under de perioder när metamorfoserna ger sig till känna och där de visar sig oundvikliga, till exempel i såväl sociala som intellektuella revolutionära situationer, uppstår emellertid alltid perioder som man, i enlighet med det grekiska begreppet, kallar ”anomi”, under vilka staten och lagarna förlorar sitt tvång och sin effektivitet. För att människan ska vara redo för revolution är det nödvändigt att hennes intellektuella och psykomorfologiska klimat uppnår anomins moment.
I dessa ögonblick av obeständighet och förändring måste man mer än någonsin orientera sig efter en sträng förståelse av ”frihet”, det vill säga att man aldrig bör ta nya lagar i beaktande, vilka senare skulle kunna erbjuda annorlunda problem och framkalla futila nödvändigheter, då man inte alltid kan gissa sig till eller förnimma dem på förhand.
Därför gäller det att orientera sig i riktning mot en ”excentrisk förnimmelse” som skulle härska över lagstiftarna, vilka kunde styra revolutionerna mot en fördjupad omstörtning och förnyelse av upproret.
För att agera effektivt och med framtidens eventuella givna villkor i åtanke gäller det att vara redo för en PRESENT hållning.
Den PRESENTA människan förnekar de så kallade eviga värdena, hon aktar sig för att resa barrikader och intellektuella gränser, för hon kommer helt och hållet att styras av den stora Metamorfos som härskar över hela livet.

/…/

Att vara närvarande, i presens, ärr ett föränderligt tillstånd mellan gårdag och morgondag, utan att någonsin hålla fast vid den aktuella sekunden. /…/
Presens fordrar en rejäl dos allvar, men troligen också en ännu större dos av blygsamhet och uppgivenhet inför brännande beslut. /…/
Presens är den jordiska tidens anarkiska dilemma. Det är i varje ögonblick där, och samtidigt försvunnet. /…/
Man måste kunna väga och mäta den Presenta Sekundens chanser på djupet, då den annars oundvikligen kastar tillbaka oss till det som är FÖR SENT.

/…/

Det är en plattityd att insistera på människans fem olika sinnen, då de för det mesta är uppblandade med den haptiska förnimmelsen.
För ett halvt århundrade sedan insåg filosofen Ernst Marcus att den haptiska förnimmelsen till och med deltar i de visuella förnimmelserna. /…/
Marcus kallade detta fenomen: den ”excentriska förnimmelsen”.
/…/
Må man alltså befatta sig mer seriöst med den excentriska förnimmelsen, må man utveckla den och äntligen erkänna att den kan utgöra en bro för ett underförstått samförstånd mellan de levande varelserna, kort sagt, må man här söka efter själens källflöden.

/…/

En MOT-civilisation!
Så länge som människan hävdar sig ha nått civilisationens kulmen, och som hon tror sig vara skapelsens krona, universums enda andliga väsen, kommer hennes tankar att vara falska och skadliga och ur stånd att tjäna de verkliga målen för den mänskliga existensen på jorden.
/…/
Människan skapade verktyg och vapen för att utvidga sina somatiska förmågor. Men att vila ut sig på sina proteser, såväl elektroniska som hushållsmässiga, betyder inget annat än att sjunka ned i intellektuell och moralisk stagnation.
Människan måste i själva verket besluta sig för att slita sig loss från dessa stillasittande och letargiska tendenser, och på nytt bemöda sig om att överskrida sina andliga och till och med somatiska förmågor.
/…/
Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!!
En ny civilisation! Omedelbart!
/…/
Alla civilisationer har alltid varit grundade på abstraktioner, i stil med rätten till jord eller arv och hela den /…/ moraliska utrustningen var endast skapad för att försvara dessa rättigheter mot ”det Andra”, det Främmande.
”Horror Vacui”, den rumsliga ångesten inför omgivningen, manifesterar sig genom smärre överkompensationer gentemot grannarna, vilka man upplever vara fiender.
Hittills har ingen civilisation någonsin varit helt och hållet baserad på människans medfödda sinnliga betingelser. Människan, som vill erövra den kosmiska rymden, måste avstå från att försvara sig och framför allt från att tillverka vapen!!
/…/
En annan form av den excentriska förnimmelsen är kärleken. Men /…/ i allmänhet förstår ingen i dag kärleken som ett framför allt extatiskt tillstånd

/…/

Människans existens på jorden är omgärdad av gåtfulla fenomen som hon inte kan förklara. /…/
Först och främst är föreställningen om materien och om orörlig och död materia fullständigt falsk.
Allt rör sig i rytmer och intervaller som är ytterst varierade, men ”vågformade”.
/…/
För det rör sig inte om att samla informativa ”resultat” för att ”lagra” dem i datorer eller magnetofoner, det rör sig om att dra slutsatser utifrån helt nya grundvalar för biologisk och fysisk förnimmelseförmåga. /…/
Det finns vara en enda förklaring:
att den mänskliga förståelsen hittills varit oförmögen att gissa sig till karaktären hos dessa fenomen, som med stor sannolikhet överskrider den elektroniska informationens karaktär.
Om vi kontinuerligt fastställer och begränsar våra undersökningar till radiovågor och apparater som datorer eller magnetofoner berövar vi oss som en följd alla möjligheter att utvidga vår förnimmelseförmåga, för att inte tala om vikten och nödvändigheten av att överskrida den. Det vore nödvändigt att registrera den direkt genom vår kropp.
Men vilken excentrisk förnimmelse bör det egentligen röra sig om?
Man får aldrig glömma att alla proteser, mekaniska såväl som elektroniska, endast uppfunnits för att allt mer utveckla och utvidga kunskaperna och medvetandet om människans förnimmelseförmåga.
Således är det uppenbart att de kroppsliga förnimmelserna är koncentrerade i organen och i nervsystemet, det vill säga att de är egocentriska.
/…/
”Känsliga” personers allergier skulle kunna upptecknas i framtiden.
Allergier är inte uteslutande depressiva fenomen, oftast medför de känsligheter som är jämförbara med en radars uppteckningar. Även om de fortfarande förminskas som sjukliga fenomen kommer de i utvecklingen av excentriska förnimmelser ofta att erkännas som registreringsförmågor /…/
Med upplösningen och överskridandet av de borgerliga förhållandena måste det utvecklas en ny föreställning om förnimmelsemässiga registreringar och evolutioner. Annars kommer det socialpolitiska fortskridandet inte att finna något verklige rättfärdigande.
/…/
Den yttersta konsekvensen vore en stegring av vår excentriska förnimmelse så att vår kropp blir redo för en hypersensitivitet som är nödvändig för en mänsklig utveckling som inom en snar framtid överskrider all hittills känd förnimmelseförmåga.

/…/

Om vi nått fram till en viss gräns för utvecklingen av våra psykomorfologiska förmågor, måste vi tydligt se att våra proteser av alla slag med nödvändighet allt mer blir till elektromekaniska apparater och förlopp.
Men övermänniskan är utanför alla dessa inrättningar. Homo Sapiens är överskriden, hon är inte längre tvungen att överskrida sig själv.
Här är den patologiska gräns bortom vilken det blir nödvändigt att överge hela det förflutna och hela nuet och att förutse en framtid på helt och hållet okända grundvalar.
Att utgå från nollpunkten, det är vår timmes stora krav och stora fråga. Det kan inte röra sig om en antivetenskap, och inte heller om en antikonst, utan om en återkomst till det så att säga ”preadamitiska” övermedvetna omedvetna.
/…/
Det nya medvetandets människa måste överge anfallet, ägandet, egendomen och härskandet över andra.
Hon måste avstå från sin svaga förmåga att tänka, och hon måste avstå från begäret att veta det som aldrig kommer gå att veta:
vem och vad har infört livet på jorden, och varför lever vi i tvetydigheter och situationer som vi aldrig har velat.
Hjärnan är blott ett organ skapar för ett hermeneutiskt dagsbruk
/…/
Människan måste äntligen börja avgifta sig /…/ från sina känslor av underlägsenhet och överlägsenhet, vilka beror på tusentals år av tvetydigheter. /…/
Vi tror lätt på vår hjärnas artificiella uppfinningar, trots att den inte ens kan tänka, den håller oss kvar i en similirädsla av underlägsenhet och ger upphov till våra groteska överkompensationer.

/…/

Om man måste konstatera att man inte kan svara på ett problem, eller att man inte vet hur man ska förklara ett fenomen, måste man tiga eller iaktta absolut tystnad i stället för att brodera ut fantastiska hypoteser som i sista hand inte uppklarar någonting, grunden förblir ”hermeneutisk”, ”hemlig” och oförklarlig.
Den ametafysiska aktionen skulle följaktligen innebära att tiga och veta att det inte finns något svar, åtminstone för tillfället. Att tiga kräver stor själslig styrka och likgiltighet inför de omdömen om fenomenen som omger oss.
Att människan är ytterst nyfiken, det är fint, men inte alls bra, och man får aldrig ge efter för sina behov eller önskningar att lära känna det som sannolikt aldrig kommer gå att lära känna eller förklara, av det enkla skälet att människan inte förfogar över något organ som är förmöget att registrera grunden till Universum, som sannolikt inte förstår sig själv!
Att veta allt är vulgärt och man måste veta att man aldrig kommer att veta vad ”oändligheten” eller ”evigheten” är – begrepp som går långt bortom vår förståelse.

Utdrag ur Raoul Hausmann, Den excentriska förnimmelsen i översättning av Gustav Sjöberg (Eskaton, 2017). Ursprungligen utgiven som La sensorialité excentrique (1970).

Advertisements

Aase Berg: Kvinnofällan

En man lämnar aldrig sin bekvämlighet. Hela hans väsen utgår från medhavda rättigheter. En man förväntar sig: världsherravälde, vård och omsorg. Världsherravälde skaffar han själv, i rivalitet med andra män. Vård och omsorg finns det personal för: kvinnorna.
Män sviker alltid. På ett eller annat sätt kommer de att svika.
På ett eller annat sätt kommer vi, kvinnor, att hamna i kvinnofällan. Vi går in med samma värde, men vi slutar maktlösa.
Min fråga är: varför?
Mitt krav är: aldrig mer.

/…/

Madonnan kan aldrig bli anark. Det funkar inte med dåligt självförtroende. Narcissisten och anarken är den perfekta stormen, men var är reservhjulet? I hovvård av hästar sägs det vara hjärtat. Fyra hovar pumpar blod, och hjärtat är ett femte hjärta.
/…/
Narcissisten behöver rutiner. Precis som ett barn, en liten kristdemokrat. Mammas viskande röst och en filt.

ur Aase Bergs kommande roman Kvinnofällan, ur vilken ett utdrag publicerades i 10tal #20.

Lars Hermansson om debatterna

Ögonblicken rasslade iväg som pärlor från ett trasigt halsband in under gardinfållar, mattkanter, omöjliga att hitta. Några franska filosofer förutspådde historiens slut, intellektuell förstämning rådde ett tag, men sedan tog börsen fart igen, man uppfann en ny pryl och allt var som vanligt, tills någon på nytt menade att tiden var utmätt. Så var det under antiken, så var det på 1400-talet, och så var det också nu. Vi var dystopiska och superoptimistiska om vartannat, utan någon större grund för någotdera. Debatterna avlöste varandra i ett allt snabbare tempo. Ibland var de över på ett par timmar. Någon sade något obetänkt i en mikrofon på morgonen, det twittrades och statusuppdaterades, efter lunch var debatten i full gång. Framåt eftermiddagen kom pudeln. Folk var osams utan att veta om vad. Man gick på magkänsla och positionering. Det viktigaste var att ha en åsikt, en profilerad sådan med gott om syra till övers för motståndarna. Den som inte hade motståndare var ingen.

ur Lars Hermansson, Slut (Bokförlaget Lejd, 2014).

Alexander Weiss: Kris (1975)

Osäker prognos
Tillståndet är inte riktigt gott. Det är allvarligt. Försämringen har fortskridit. Hans tillstånd är alltså dåligt på grund av försämringen och en förbättring är nödvändig så att försämringen hävs. Om ytterligare komplikationer skulle inträffa skulle tillståndet kunna betecknas som ytterst allvarligt. Allvarligare än så kan det också bli om försämringen försämras och förbättringen likaså. Utsikterna till förbättring är osäkra just nu. Därför är en försämring av försämringen ytterst sannolikt.

4 satser
Omärkliga förändringar åstadkommer märkliga förändringar. Märkliga förändringar åstadkommer omärkliga förändringar. Märkliga förändringar åstadkommer märkliga förändringar. Omärkliga förändringar åstadkommer omärkliga förändringar.

Permutationer
När fel händelse inträffar på fel plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på rätt plats i rätt tid. När fel händelse inträffar på fel plats i rätt tid. När rätt händelse inträffar på rätt plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på fel plats i fel tid. När fel händelse inträffar på rätt plats i fel tid. När rätt händelse inträffar på fel plats i rätt tid. När fel händelse inträffar på rätt plats i rätt tid.

Dimensioner
Förändringens vind blåser. Stillestånd råder. Utvecklingen går framåt. Bakåtsträvandet fortsätter bakåt. Bågen spänns. Stiltje råder. Stormvarning utfärdas. Ron har lagt sig. Lugn råder. Allt är nära bristningsgränsen. Allt har slocknat.
Kraftsamling pågår. Avkoppling. Sorlet ökar. Stillheten tilltar. Så slungas vi in i äventyret, kosmos, liv. Så sänks vi ner i döden, jorden, tystnaden.

Mot midsommar
Man måste återvända till allt som man alltför snabbt gick förbi – kunskapen nådd men aldrig tillräcklig, lyssna till den man talat med, inhämta det försprång man själv hade, återvända för att mogna i det förflutna för att även denna dag skall bära och denna natt föra vidare. I motsatser och kontraster blir allting till, den ena tiden är tesens, den andra antitesens, den tredje syntesens. Mot klarhet går man rakt igenom smärta, genom smärtan går man rakt igenom klarheten. Här och var finns avtryck av dina steg och andras, röster från en annan tid, som alltmer liknar vår. Förr var tiden drömmens, nu är den uppvaknandets, förr blindhetens, nu seendets. Det är nästan soluppgång fast ännu natt. Försiktighet och rädsla fanns i kärlek, styrka finns i dess fullbordan. Det finns de som talar tydligt om det otydliga. Glömskans tid vävs samman med minnets, det förflutna med nuet. Närhet blandas med avstånd, avstånd med närhet. Det finns en trötthet strax före uppvaknandet, ett uppvaknande strax före insomningen. I de bästa stunder är vi församlade, tillsammans. Och all denna gemenskap som finns i ensamhet! Vad kan man hålla sig till? Nuet, denna tid som i sig bär andra tider, ögonblicket som en sten i din hand.
I främmande länder känner du ångest, oro kommer från det främmande. Det finns de som fasar för ögonblicket, andra blir rädda inför evigheten. Äventyret smyger sig in överallt, det gör allt osäkert, ovisst.
Nattens ljud är nu fågelns. Orolig, som ville den påskynda dagen, förkorta natten.

Depression
Det är ingen svår övergång mellan mörker och ljus, mellan dag och natt, mellan sömn och vakenhet – det finns knappast någon övergång, övergångarna finns i mörkret och ljuset, i dagen och natten, i sömnen och vakenheten, omärkliga, men plötsligt skiftar mörkret till ljus, mörkret lyses upp och ljuset mörknar . . .

Utdrag ur Alexander Weiss, Kris (Bo Cavefors bokförlag, 1975)

Göran Sonnevi om musiken (1975)

81.
Musiken
kan inte bortförklaras
Det går inte ens
att säga emot,
annat än
med helt ny musik

/…/

83.
att musiken!
att ingen gräns
finns för dess
utvidgning
liksom det inte finns för
matematiken
och för känslolivets
variation, förgrening, kärlekens
och hatets
ännu okända
former

Utdrag ur Göran Sonnevis dikt “Mozartvariationer; andra delen”, i diktsamlingen Det omöjliga (Albert Bonniers Förlag, 1975)

Astra Taylor on the sad state of today’s digital media climate

Many of the problems that plagued our media system before the Internet was widely adopted have carried over into the digital domain – consolidation, centralization, and commercialism – and will continue to shape it. Networked technologies do not resolve the contradictions between art and commerce, but rather make commercialism less visible and more pervasive. The Internet does not close the distance between hits and flops, stars and the rest of us, but rather magnifies the gap, eroding the middle space between the very popular and virtually unknown. And there is no guarantee that the lucky few who find success in the winner-take-all economy online are more diverse, authentic or compelling than those who succeeded under the old system.

Despite the exciting opportunities the Internet offers, we are witnessing not a leveling of the cultural playing field, but a rearrangement, with new winners and losers. In the place of Hollywood moguls, we now have Silicon Valley tycoons (or, more precisely, we have Hollywood moguls and Silicon Valley tycoons). The pressure to be quick, to appeal to the broadest possible public, to be sensational, to seek easy celebrity, to be attractive to corporate sponsors – these forces multiply online where every click can be measured, every piece of data mined, every view marketed against. Originality and depth eat away at profits online, where faster fortunes are made by aggregating work done by others, attracting eyeballs and ad revenue as a result.

Indeed, the advertising industry is flourishing as never before. In a world where creative work holds diminishing value, where culture is “free”, and where fields like journalism are in crisis, advertising dollars provide the unacknowledged lifeblood of the digital economy. Moreover, the constant upgrading of devices, operating systems, and Web sites; the move toward “walled gardens” and cloud computing; the creep of algorithms and automation into every corner of our lives; the trend toward filtering and personalization; the lack of diversity; the privacy violations: all these developments are driven largely by commercial incentives. Corporate power and the quest for profit are as fundamental to new media as old. From a certain angle, the emerging order looks suspiciously like the old one.

In fact, the phrase “new media” is something of a misnomer because it implies that the old media are on their way out, as though at the final stage of some natural, evolutionary process. Contrary to all the talk of dinosaurs, this is more a period of adaptation than extinction. Instead of distinct old and new media, what we have is a complex cultural ecosystem that spans the analog and digital, encompassing physical places and online spaces, material objects and digial copies, fleshy bodies and virtual identities.

/…/

People are beginning to recognize that Silicon Valley platitudes about “changing the world” and maxims like “don’t be evil” are not enough to ensure that some of the biggest corporations on Earth will behave well. The risk, however, is that we will respond to troubling disclosures and other disappointments with cynicism and resignation when what we need is clearheaded and rigorous inquiry into the obstacles that have stalled some of the positive changes the Internet was supposed to usher in.

First and foremost, we need to rethink how power operates in a post-broadcast era. It was easy, under the old-media model, to point the finger at television executives and newspaper editors (and even book publishers) and the way they shaped the cultural and social landscape from on high. In a networked age, things are far more ambiguous, yet new-media thinking, with its radical sheen and easy talk of revolution, ignores these nuances. the state is painted largely as a source of problematic authority, while private enterprise is given a gree pass; democracy, fuzzily defined, is attained through “sharing”, “collaboration”, “innovation” and “disruption”.

From the preface to Astra Taylor’s book The people’s platform (2014)

Göran Sonnevi om kommunismen (1975)

149.
att inga revolutioner är
nödvändiga, i determinerad mening
Det nödvändiga
finns inte, har aldrig
funnits

Att den kapitalistiska statens transformations-
förmåga
är nästan obegränsad, till
utplåningen
av basen för allt liv
Att förtryckets deformationer
med modern teknologi
också är nästan oändligt variabla
i historien

Valet står
mellan en möjlig kommunism
och den annars oundvikliga katastrofen

Förtryckets yttersta, finfördelade
spjutspetsar
riktas mot
alla människor

/…/

156.
De europeiska kommunistpartiernas historia
måste ryckas upp med
rötterna     I insikt
om det oerhörda
i de människors insats
som var denna
historia     Och bara
genom att gå in i en
verklig kritik
tar man dessa människor
på allvar
/…/
jag vill se Stalin
i ansiktet
utan att
förstenas

Utdrag ur Göran Sonnevis diktsamling Det omöjliga (Albert Bonniers Förlag, 1975)