Tim Etchells: City Changes

Life in that place was like watching paint dry.

Life in that place was like watching 500 TVs all tuned to a different channel.

Life in that place was like watching 500 TVs all tuned to a dead channel.

Life in that place was like watching 500 TVs bursting into flames.

Life in that place was like being in prison.

Life in that place was great – like being in an adult movie about the Fall of Rome.

Life in that place was safe.

Life in that place was quite difficult.

The pace of life in that place hadn’t changed in centuries.

The pace of change and life in that place was totally dizzying.

The pace of life there was what travel books call charming and untouched.

The pace of life there was what medical books call insane.

Life there was what science books call atrophied.

Life there was what science-fiction books call weird.

Life there was what some people call tedious with a capital T.

Life there was what some people call a bit silly.

Life there was what some people call traditional.

Life there was what some people call a shame.

Life there was what some people call rather sanitized.

Life there was what some people call random or hard to describe.

Anonymous: Tehran Report 2, 14th June 2009

What follows is the second of a series of reports from Tehran, Iran. The author wishes to remain anonymous. First report here.

June 14th 2009 8:45 PM

It‟s still less than ten days before the official beginning of summer. Although the weather may be warm and the blossoms are gone, it is, according to the position of the Earth in relation to the Sun, spring. Tehran Spring.

A period of political liberalization under a Reformist government, backed by popular approval against the Soviet-backed Socialist system in Czechoslovakia in 1968 has come to be known as the Prague Spring. Infamous for the brutality of the Soviet and Warsaw Pact tanks rolling into the city of Prague eight months after President Alexander Dubcek loosened restrictions on speech, the media and travel, millions of demonstrators were crushed within seconds, although they remained peaceful the entire time. Czechoslovakia remained occupied by Soviet military forces until 1990, when the Socialist system collapsed. The Prague Spring may have not been successful from a populist, anti-authoritarian perspective, but it indicated a trend, rising in Europe and the world at the time, that unrest existed on many levels: cultural, economic, social, and, most importantly, ideological. The demonstrations in Prague temporarily shadowed the International Marxist movement, popular amongst intellectuals in Western Europe, as the USSR proved once again that the utopian yearning for revolution had seceded to authority hungry for control. During the early months of the Prague Spring, inspired by the Socialist reformist experiment in Czechoslovakia, students in Paris and other Western European cities set the university ablaze, workers went on strike, and the bureaucracy collapsed. A glimmer of hope, only temporary, until the moment of the Grand Compromise between the „68ers and De Gaulle‟s government occurred one month later, effectively paralyzing Leftism in the West until even today. This paralysis was confirmed by the multilateral Soviet crushing of the reformist movement later that summer. (more…)

Anonymous: Tehran Report 1, 13th June 2009

What follows is the first of a series of reports from Tehran, Iran. The author wishes to remain anonymous. Second report.

June 13, 2009
9:05 PM

The satellite signal for BBC Farsi just turned off. I had spoken a few minutes earlier with my father and forgot where I was and that probably my phone call was being monitored. In fact, about 5 minutes into my phone conversation, I heard a faint click on the phone and my father‟s voice all of a sudden sounded very far away, muffled, as if he were on conference call. I was reminded by my friends in the other room that I should be a bit more prudent about what I say and how I say it – maybe it wasn‟t such a good idea to start off my conversation with “There‟s been a revolution”.

We‟ve been camping out at home for the past 48 hours. Last night we were awake, in front of the television until 6AM. Slept in until noon and since then, we‟ve been on high alert, full of testosterone, exchanging our disappointment, confusion, worries, nervousness interspersed with information, hear say, opinions and the occasional, very necessary, joke. The house has turned into a news room, all of our computers open and connected to the internet. A few of us are writing about the previous day‟s events as they develop; one of us is uploading video footage from today and posting it online; another is sifting through the continuous updates on Facebook profiles, delivering news-from-the-ground to us as it takes place through picture albums and wall posts. I‟ve been looking through a variety of newspapers‟ online versions: New York Times, LA Times, Guardian, Al-Jazeera, Washington Post. I‟m trying to see how what has been so unreal today on the streets here is being covered by the international media, and, as if it should be a surprise, it is quite disappointing for me. All reports cover basic facts, speculate about the future of Iran, and provide a selection of photographs from the demonstrations today. All reports maintain their professional distance, attempting to mediate between the passionate debates that have been taking place here not only today, but in the past two weeks as these elections drew nearer. I don‟t believe these opinions can be mediated, though. That‟s where the confusion lies.


Adam Arvidsson – Creative Class or Administrative Class. On Advertising and the Underground.

(forthcoming in Ephemera, 1/2007- download Arvidsson.finaleditmarch07-1)


The interconnections between the advertising industry and the underground have been institutionalized to such an extent that advertising professionals, although they often identify as members of the ‘creative class’, often concede that real creative production tends to unfold elsewhere. As one event bureau professional told me:

There are, like, these two groups, on the one hand the ‘correctly creative’; the people that go to the right places, Barcelona, New York, Paris, and have the right bike, and the right glasses and live on the Islands Brygge or Vesterbro [Copenhagen neighborhoods in the process of gentrification] and dress in a certain way. They choose a role where they can confirm each other. Then there are the ‘true creatives’, like strange people: maybe they study at the university or make music, or underground theater, and they’re just born with it, and they’re crude and not well adapted, and they think untraditionally and alternatively, and these strange people are the ones that advertising agencies really want to get in touch with.


At the same time, the ‘underground’ has changed as well. It has become less political, more individualized and competitive, and more open to cooperate with the creative industries and with business in general. In this respect the Copenhagen underground scene has gone through changes similar to those described by Muggleton & Weinzeirl (2003) and McRobbie (2002) in the case of Britain, only about five years later. As in the UK, the transformation of the Copenhagen underground was linked to the establishment of the electronic music scene as the centre of underground culture. Electronic music accomplished two things: first, it expanded the size of the underground scene. With new technologies, PCs and music editing software, the capacity to engage in independent music production expanded to involve the kinds of people that did not embrace the political and existential ethos of an earlier generation of underground artists. In short, “the nerds now got involved as well”. Second, as the electronic music scene expanded outside the cultural and spatial boundaries of the older political underground, it came to create its own events. This involved using new venues and connecting to other emerging scenes, like video art, fashion and design, which further expanded the size and scope of underground culture. It also tended to introduce an entrepreneurial logic into independent cultural production. DJs and party organizers began to see themselves as cultural entrepreneurs, putting together music, artists and venues to create an event, marketing it to get the right kind of audience and charging money at the door to cover costs. In short, they invested time and money in order to cash in on respect (more than on money).

If underground cultural production in the 1980s had moved within ideologically coherent communities with strong internal solidarities and clear boundaries that set them off from the rest of the city (the Autonomen/Punk scene with its occupied buildings and frequent clashes with the police), it now began to look more like an ethical economy (with an emphasis on ‘economy’) marked instead by open-ended networks (Wittel, 1999). Cultural producers perceived themselves as enterprising individuals who invested their time and money and put their reputation at stake in producing events that might increase their credibility and standing within the peer group. This entrepreneurial turn tended to open up the underground to the creative industries and the rest of the city. First, because event producers now accepted and actively sought out sponsorships to help cover costs and to increase the attraction of their event by providing things like free beer. Second, because the frequency of these events led to the opening of a number of clubs which transformed the (former) underground into an important part of the urban nightlife scene, with the result that independent ‘underground’ cultural producers and creative industry employees began to frequent the same environments and ‘network’ with each other with greater ease than before.



Indeed network entrepreneurs are optimistic about the future. On the one hand there is a continuing interest on the part of business to sponsor underground artists: “That’s how I see the future of the underground, that we can be used to speak for those who make a lot of money, because there is no money in selling records any more.” On the other hand, new information and communication technologies (like file sharing) that permit new ways of distributing and circulating music have enabled new forms of cooperation that in turn generate new forms of life. These can be successfully marketed to business:

So we won’t be unemployed just because music has become more openly accessible. It only means that people form new groups, with new things in common. And these become even harder to find and grasp for people on the outside. This makes it even more difficult for businesses to stay in touch.

To summarize: at least in case of the event bureaus, the ‘underground’ has become an integrated element to the economy of the culture industries. Underground artists and advertising professionals mutually utilize each other. For the underground artists, sponsorship provides resources to be mobilized in the drive to maximize one’s standing and respect. To the advertising professionals, the underground produces the authentic forms of life that have become increasingly valuable in contemporary viral or event marketing strategies. The cultural industry appropriates the creativity of the underground by hooking into its networks. The network entrepreneurs play a crucial part here. By means of their position at the top of the hierarchy of the underground they are endowed with the kinds of contacts, sub-cultural capital, respect and the general biopolitical capacity that enable them to recruit and mobilize desired forms of life and to guarantee their quality. The people who are recruited by network entrepreneurs, like DJs and artists, in turn make use of their networks, either to mobilize an attractive crowd of friends and acquaintances, or to develop their own artistic capital in terms of skills and up-to-date-ness. At yet a lower level there is the ‘deep underground’ where innovations are made that will slowly trickle upwards. All of these levels are also connected laterally to other environments and milieus (Berlin, New York, Barcelona), chiefly, but not exclusively through ICTs. It is as if the event bureau plants a root (or maybe a rhizome) in the productive multitude that dissipates almost ad infinitum, and allows it to establish a value stream.

Friedrich Kittler – The City Is a Medium

Just as we are accustomed–when not also subjected–to absorbing energy in different forms at home, we will also find it quite easy there to receive or absorb accelerated changes and oscillations which our sensory organs pick up and integrate to form all that we know. I don’t know whether philosophers have ever dreamed of a society for the domestic distribution of sensory reality.

Paul Valéry 2

Capital. 3 The name already says it: Capitals are named after the human body. The state (since the Greeks) has been conceived of as an organism, whose head is its capital. This capital, in turn, is ruled by a chief, whose name once more means just that, the head.

Historically, the analogy can be shown to have been true. The prehistoric implosion of villages or entire countrysides and the subsequent emergence of the city was due, as Mumford illustrates, less to economic necessity than to the arms monopoly of a warlord. Plato, as lawmaker for an ideal city, proposed that its size be limited to the range of a voice, which would broadcast laws or commands.

And for centuries–from the prehistoric formation of cities, which was also the beginning of high culture or history, through the residential seats of baroque power–the military head remained architectonically visible: as fortress or acropolis, citadel or palace. Not until the first in-dustrial revolution did a growth begin, whose spread, in Mumford’s eyes, changed the face of the city and went, in the name of pure technology, beyond the ecological necessity of living together: megalopolis.

The description, however, of a digression is often itself a digression. When we cling to the clear-cut centrality of the head in thinking the concept “capital,” it may be (as in Foucault’s thesis “in political thought and analysis”) that “we still have not cut off the head of the king.” 4 The monarchs, to whom Europe owes most of its capitals, might thereby be said to have transcended architecture and achieved immortality in the head of theory itself. But if ‘man’ with his ecological necessity is only a miniature of these potentates, it then becomes possible to decipher “head” and “capital” from technology rather than vice versa.

TECHNOLOGY. What strikes the eye of the passerby as a growth or entropy is technology, that is, information. Since cities no longer lie within the panopticon of the cathedral or castle and can no longer be enclosed by walls or fortifications, a network made up of intersecting networks dissects and connects the city–in particular its fringes, peripheries, and tangents. Regardless of whether these networks transmit information (telephone, radio, television) or energy (water supply, electricity, highway), they all represent forms of information. (If only because every modern energy flow requires a parallel control network.) Even in those unthinkable times when energy still needed beasts of burden like Sinbad and information required messengers like the first marathon runner, networks existed. They just hadn’t been built yet or, in technician’s jargon, implemented. The narrow, rugged mule trail was replaced by the railway and the highway, which in turn have been replaced by no less transient copper and fiber optic cables.

NETWORKS. It is common in the open spaces of the city to see the skeletal infrastructure on the backside of a building–these are networks, too.

To best reconstruct the way out of a labyrinth (as the Greeks were said to have done in reading the ruined foundations of Knossos, Phaistos, or Gournia), one doesn’t need to sketch the still visible connecting walls, rather their inverse: the invisible passages between path and door. Thus (in mathematical terminology) a “tree” takes shape, whose bifurcations distinguish the dead ends from the exits.

Or one can, like Claude Shannon, head mathematician for Bell Telephone laboratories, construct a mechanical mouse, capable of nosing its way through the labyrinth on the basis of trial and error. Whereas the mouse would be able to optimize city plans without Ariadne’s thread, Shannon himself was able to optimize an invisible something else: the telephone network in America.

GRAPHS. Mathematics first began around 1770 to take networks, such as the ones above, into account. Topology and graph theory not only reflect modernity, they are, in fact, its beginnings.

In the city still known at that time as Königsberg, seven bridges crossed the Pregel. A city is not only “the corollary of a street,” 5 rather by virtue of its network of rivers, canals, and news channels, a city is “the point at which all these paths meet.” 6 Leonhard Euler, newly appointed from medieval Basel as mathematician to the new capital St. Petersburg, was moved to question whether or not it would be possible to cross all seven of these bridges over the Pregel once and only once on the same round-trip. 7 Euler’s proof that it could never be done disregards all topographic data such as the layout of streets, their twists and turns, and their blind alleys. Euler could just as well have drawn the city plan of Königsberg on a rubber mat, since graph theory consists of just two abstract elements: coordinate points and their connecting lines. From these two abstract elements, all structures in space can be reconstructed: trees and stars, junctions and bridges, rings and hubs, regions and countries–and maps.

Place de l’Etoile, Ringstraße, and Anulare: these graphs have imprinted themselves upon our imagination. Nonetheless, city road maps don’t describe streets and railway lines any more concretely than that rubber mat geometry. “The space in which the modern city unfolds its structures is clearly an abstract space in which the individual constraints are of a topological order; seen from the point of view of the unfolding of these structures, the territory is simply the surface effect of its own topicality.” 8

What returns in the form of the topographic passion of the nineteenth century, that is, of the generals, resembles in and of itself the oldest maps: On the Tabula Peutingeriana, which maps out early St. Pölten 9 as a relay station within the Roman postal system, the north-south boundaries (probably to better transport the medium “map” across country) have become so frayed that land, sea, and mountain formations are barely discernible. An empire, the Roman empire, vanishing into a pure media landscape.

INTERSECTIONS. Roads between cities are, nevertheless, the single connection which the Peutingeriana maps out. The Roman postal system ignored other arteries of life, such as aqueducts and, as Hölderlin wrote, the “shadowless streets” of the sea. Border towns were coordinate points along a line, relay stations created the tangents, while Rome, where all roads proverbially met, formed the axis of an entire system of intersections. Because no other system intersected or crossed the road system, one level sufficed to represent the graph. The proliferation, thanks to technology, of pure media channels renders that impossible. In a well-known textbook example, three houses need to be hooked up to three different energy systems–gas, water, and electricity–without one connection crossing the other. But this GWE-graph is not a flat graph, that is, the various connections cannot be flattened. A city, likewise, is not a flattenable graph. In a city, networks overlap upon other networks. Every traffic light, every subway transfer, and every post office, as well as all the bars and bordellos, speak for this fact. Bridges, of course, span other rivers besides the Pregel and railway viaducts don’t just cross the Traisen. 10 Modern city planners doubtlessly have tried to model the networks in Chandigarh, Brasília, and other new cities using a tree-graph whose branches and stems do not intersect and can thus be conflated. However, “a city is not a tree,” rather a “half-grid” whose overlappings themselves belong to the system. 11

CAPITALS expand upon this rule exponentially. It is not alone the state with its limes or system of borders, its self-induced “resonance” (MP 540), which defines the city. Rather in capitals, networks between cities overlap upon other networks between other cities. Beneath, upon, and above the ground, the overloaded nodes make a mockery of every conflation. Time in the city is a function of transfers, turn-ons and turn-offs. Jacques Offenbach’s “Paris Life” (1866) is the first play to be set in a train station. In Vienna, imperial Austria connected the intersection of its four European railways and their terminals with an internal rail ring, which at the time was connected to the outlying regions by a light railroad. The sheer frequency of actual intersections in the capitals and metropoles is Tyche, that is, Fortuna or Chance, whom Valéry envisioned upon first awakening in Paris to the endless rush of traffic and then went on to celebrate as the prerequisite for all fortuitous conjunctions. Forgetting for a moment the rolled head of the king–the capital is clearly the “daughter of great numbers.” 12

MEDIA exist to process, record, and transmit numbers. A Greek city, probably Milet, provides us with two of our oldest forms of media: the coin and the vowel alphabet. 13 Rome, in order to extend itself from a city into a state, adopted the most advanced form of oriental transmission media: the Achaemenidian postal system. 14

Thus our terms for media, if not directly, like “heart” or “brain of a circuit,” derived from the human body, stem nonetheless from the city. From the day Shannon applied George Booles’s circuit algebra to a coupling of telegraph relays, the elements which are logically the most simple, and which have no memory, have been known as gates or ports. Circuits, on the other hand, whose initial and final positions are not only a function of the gates and ports, but also of the circuit’s own prehistory, presuppose (no less municipal here) a built-in memory. When the World War II mathematician John von Neumann laid down the prin-ciples for sequential working-off or computation for almost all present-day computer “architectures,” he bestowed the fitting name “bus” on the parallel channels between hard drive, gate, and memory, and thus extended the Biedermeier tradition of metropolitan traffic. Von Neumann’s prophesy that only computers themselves would be capable of planning their own, more intelligent, next generation, because the complex knot of networks would surpass the planning ability of the engineers, has been fulfilled by computer programs called “routing”: network models, like Shannon’s mouse, which operate as if they were street plans (with all the aggravations of jaywalking and traffic jams). Entire cities made of silicon, silicon oxide, and gold wire have since arisen. Yet the living units or houses in these cities must be measured in terms of molecules whose total surface area, even after having been reproduced millions of times, barely fill a square millimeter. The technologic media miniaturize the city, while magnifying the entropy of megalopolis. Not only have the technological traffic modules of modernity, such as parking garages and airports, rendered obsolescent the age-old module “life-sized,” indeed, it seems to me that modulization itself has been rendered obsolescent. And graph theory is responsible. The more one thinks about a capital like Paris, wrote Valéry, the more one learns about oneself from the city. No system, however, is self-governing, neither the city nor the module. It is hence more urgent, in a grey field without reference points, to connect up networks without value systems, and to take leave of


Through its concentration of physical and cultural power, the city heightened the tempo of human intercourse and translated its products into forms that could be stored and reproduced. Through its monuments, written records, and orderly habits of association, the city enlarged the scope of all human activities, extending them backwards and forwards in time. By means of its storage facilities (buildings, vaults, archives, monuments, tablets, books), the city became capable of transmitting a complex culture from generation to generation, for it marshalled together not only the physical means but the human agents needed to pass on and enlarge this heritage. That remains the greatest of the city’s gifts. As compared with the complex human order of the city, our present ingenious electronic mechanisms for storing and transmitting information are crude and limited. 15

Based on these remarks, Mumford clearly understands cities to be analogous to and compatible with computers–and therefore media. The analogy and its specific points only deal, however, with the two functions of the recording and the transmission of information, and it succumbs moreover to diachrony in its crossing of networks. The fundamental third function, information processing, is absent (because it would pull the carpet out from under Mumford’s humanistic value judgments). It is almost as if the historian of cities had forgotten his insight that part of the greatness of ancient Florence consisted in having erected with the Uffizi, the first office building–a central bureau for data processing.

MEDIA record, transmit and process information–this is the most elementary definition of media. Media can include old-fashioned things like books, familiar things like the city and newer inventions like the computer. It was von Neumann’s computer architecture that technically implemented this definition for the first time in history (or as its end). A microprocessor contains a processor, the memory and buses, not just in addition to something else, but exclusively. The processor carries out logical or arithmetical commands, according to the parameters set up in the memory; the buses transmit commands, addresses, and data based on the parameters of the processor and its most recent command; the memory ultimately makes it possible to read commands or data at precise addresses or to encode them. This network of processing, transmission, and recording, or restated: of commands, addresses, and data, can calculate everything (based on Turing’s famous proof from 1936) that is calculable. 16 The development of technologic media–from digital transmission media, like the telegraph, to analog recording media, like gramophone and film, and to the media for their transmission, radio and television–comes logically full circle. 17 Other media can, likewise, be transferred to the discrete universal machine. And this is reason enough to bring together the workings of the city with concepts from general information science. Reason enough, moreover, to decipher past media and the historical function of what we refer to as “man,” as the play between commands, addresses, and data.

DATA can consist of random variables, so long as these variables have a predetermined format (analog or digital, bytes or words, and so forth). Von Neumann machines can assign strings standing for numbers and strings standing for letters to one and the same address. Thus an imperial edict for reform, dating from January 12, 1782, permitted, in the city of St. Pölten, “the charter of the Carmelite cloister (with 19 nuns), devoted solely to the life of introspection, to be revoked, the spaces to be converted into the boys’ schoolhouse of the Regiment Pelegrini and to be used as a garrison, the ornaments and ritual objects of the chapel to be either confiscated, sold or given away and to establish the chapel itself as the magazine.” 18 A unit of memory once set up for eternity became a memory unit with unrestricted access, serving henceforth the disciplined mobilization of troops and pupils. In the computer system, a read-write capable school boy obviously corresponds to read-write memory (random access memory) for variable data; in contrast, the ritual objects form a repository of value (read only memory) for programming commands and constants. Thus the so-called late Enlightenment, viewed as the revolution from above, which took place in Austria no differently than in the northern German states, simply replaced the mode of memory, installing a system not only capable of recording information, but also capable of erasing it: from eraser to “individual” to capital. We have forgotten that the city, as an event or data, once existed on its own apart from the state. More delicate, however, than the exchange of data is its formatting. In the case of the city, the modules upon which it has been built help to determine that format. The railway stations, which have (in the words of Napoleon III) ascended by the middle of the nineteenth century to the status of city gates, could not so readily give, as Joseph II did to Austria’s cloisters, a new function to the old portals, which had been up until that point the incoming/outgoing point for a postal system whose coaches transmitted people, goods, and news, that is, addresses, data, and commands. The railway not only stole the people and the goods away from the carriages of the postal system, it also assigned a new module or format to this information: in the carriages of the first class, the railway mobilized the officers; in second class, the lower ranking officers; and in third class, the battallion’s infantry. 19 This explains Benjamin’s euphemistic remark on “the historical signature of the railway”: it is “the first–and except for the ocean liner perhaps also the last–means of transportation which also forms the masses.” 20

Traffic in the city, the masses of automobiles, need too to be formed or formatted. Richard Euringer, speaker for the National Association of German Writers, expressed the hope as late as 1935 that those “collisions, damages, injuries and bottlenecks,” which stem from the “freedom of self-propulsion” or auto-mobility, could be minimized through traffic regulations and the Führerprinzip. 21 The engineers, however, know better. The present-day computer gate–binary myths or horror stories to the contrary–does not take into account just two, rather it takes three possible circuit states into account: aside from the positive state “I” and the negative state “0,” there is a third state of higher impedance which isolates the corresponding data sources at their outgoing channel and thereby permits, after a short transition interval, other data sources to be transmitted by the same bus without collision. The yellow state on every stoplight performs the same function. In the endless circulation of green, yellow, red–or “I,” tri-state, “0”–the city’s countless streams of traffic (from the pedestrian to the bus) can be reduced to an alphanumerically digitizable data format, which a computer somewhere in the city’s central processing unit has also been tracking. Only an observer from an airplane or skyscraper–like Claude Lévi-Strauss in the megalopolis of New York City–can recognize once more behind the universal discrete street machine, that analog or continuous flow of vehicles, which once was called traffic, but since has come to be known as frequency.

ADDRESSES are data which allow other data to appear. In order to connect a computer’s memory to the data bus, the address bus first must address a single unit of memory, and secondly the command bus must address the entire memory. Media are only as good and as fast as their distributors. When books were still antique endless rolls, you couldn’t very well flip to a page or double-check a reference. Even in a handwritten medieval codex, the page numbers were not of much help, since varying copyists had, each to a different degree, distributed the text widely or narrowly with each individual copy. Gutenberg’s printing press first made it possible that “this page here resembles thousands of others,” 22 meaning it can be found, using the table of contents or index, in every printed edition. Cities are no different. It was the police prefects of absolutism (such as La Reynie in Paris) who saw to it that the hand-painted guild signs on the older houses conformed to the same standard and ultimately made them independent from the location of the house number. 23 From the national postal service to the public telephone to the license plate on every registered vehicle, media are at work replacing people with their addresses.

Stephan Daedalus, James Joyce’s fictitious other, signed the front page of his geography book (of all books!):

Stephan Dedalus
Class of Elements
Clongowes Wood College
County Kildare
The World
The Universe 24

A bit more prosaic, but no less specific, are personal ads which include a telephone number and/or a regional specification based on the license plate. Whether or not someone picks up the telephone receiver is of secondary interest. There is a good reason for that, too. It sufficed, legally, in the nineteenth century when the registered letter from the authorities landed in the mailbox, even when it could be proven that the addressee was never at the given address. “The nymphs are departed . . . have left no addresses,” 25 wrote Eliot, granted about nymphs and their playmates–but even river deities themselves are addresses. The readjustment of the course of the Nadelbach, which later came to be known as the Tragisa or the Traisen, was cause for St. Pölten’s historic first inscription: The Roman vice-magistrate Marcus Aurelius Julius dedicated an altar to Neptune, god of the waters.

Addresses, literally, create channels. They separate mountain streams from waterways, people from subjects, cities from capitals. Under highly technologized conditions, capitals scarcely need to be built; they only need to be assigned addresses. Paul Hindemith didn’t write his didactic play “Wir bauen eine Stadt” (We’re Building a City) in 1931 for brick-layers or architects, rather for the midrange frequency of the Southwest German Radio Corp.; and to be more precise, he wrote it for his brother-in-law, the Frankfurt radio mogul Hans Flesch. 26

Founding a capital today means that at highway intersections and in train stations, in time tables and computer networks, a new “hub” arises, which centralizes the flow of energy and information. Even in the twenties, major European cities, in order to keep the dream of the center alive, didn’t like to see their names on road signs. And “it was often the case that even the administrative agencies responsible for road work were unfamiliar with regions lying outside of the narrower confines of their borders, which is why they didn’t appear on the road signs–sometimes even deliberately.” 27 The strategic opening of space first placed the hub among the technological forms of animal life and began to number channels according to right-of-way. On computer buses, the tri-state commands regulate the right-of-way relations between “master” and “slave.” On highways, it was Napoleon who instituted the concept of driving on the right-hand side of the road, thereby eliminating the chaos in the streets and clearing the national avenues, as well as the rows of poplars, for the marching columns of his autonomously operating divisions. It could also be said that it was the railway, at the very latest, which installed (in computer terminology) bidirectional traffic and gave modern media the model of divided lanes of traffic. Collisions have since then come to be known as derailings and passersby really are just passing by.

It was a provisional center stripe, which from February 1916 onward restricted French pedestrians, bicyclists, ox-carts, and so forth, from using the poplar-lined national highways, in order to better organize the transport, on the right, of munitions and, on the left, of corpses, that saved the besieged city of Verdun from the bloody imperial “gristmill.” This improvisation of the enemy was turned by Guderian, 28 the World War I tank commander of the Wehrmacht, into the center stripe–with an eye toward the next war–on his autobahn. “The counterattack–as a general rule in the art of war–never attacks same with same. Rather against artillery you have the tank, against the tank, the helicopter, and so forth. The war machine thus possesses a factor of innovation, which differs radically from the innovations of the machines for production” (MP 494).

COMMANDS, although termed “instructions” in the pedagogically modest Anglo-American of the inventors of the computer are, in fact, orders. An analogy without algorithm, which requires its own auto-execution, might have been left, as it has been in the past, up to the resourcefulness of mathematicians. Data processing, however, makes the genius or the boss superfluous.

Because in the final analysis “to command” simply means “to address.” This is true for the lowest level of digital computation devices, in the so-called microcode, where the patent wars are the most vicious; and it also applies, as Althusser’s analysis illustrates, to the lowest level of everyday city life: a citizen is anyone whom the cry–“Hey, you there!”–of a police officer on the street causes to stop and turn around.

Command centers thus aren’t rooted in the forest of symbols planted by a power. Rather they spring up in the less obvious tangents that, like bridges, connect them with unflattenable graphs.

If it is true that the first ministries in Prussia originated from a central privy council, the bureaucrats of Kafka and Austria know better. The central administrative authority during Kaiser Maximilian’s reign did not arise out of the aristocratic agency of the Roman-German emperor. On the contrary, this is an entirely technological moment of liquidation in Austria: the Hapsburgs came into power step by step with the bourgeois lawyers in their chancery court. Chancery courts for the individual states followed, linking cities and provinces to the hub, the capital. 29 Power thus means occupying at the right moment the channels for technological data processing. And centrality becomes a variable dependent on media functions, rather than vice versa.

On April 9, 1809 Kaiser Franz II declared war on France. Within days his patriotically charged armies had crossed internal borders. A letter to the Bavarian monarch, containing the order to sever the treaty with Napoleon, went unheeded. So the Austrian forces of war set out to deliver the transmitted information personally and marched on Munich. King Max fled, but the French envoy had just enough time to get off a courier to Strasbourg where Napoleon’s staff general Berthier was headquartered.

France’s border cities had been connected to the capital since the creation of the fourteen independent armies of the revolution in 1794 by optical telegraph, the first high-speed transmission system in history. Berthier thus had no problem dispatching a telegram to Napoleon in Paris, and Napoleon could then telegraph his army; until the French, in the record time of two weeks, had liberated Munich. As a result, the Bavarian ruler commissioned his academy of science to develop an improved telegraph, the electric telegraph. 30

Napoleon’s war machine meanwhile marched onward to Wagram and unified Europe with the optical telegraph (just as the Roman postal system had once done with its pony express). Church steeples, which for centuries had been the one and only channel between power and people, were assigned a new function. “On the northern face of the cathedral’s steeple” in St. Pölten, the occupation army installed “a ‘telegraphic machine,’ which was part of the pipeline of military information running from Vienna to Strasbourg. This pipeline consisted of military outposts placed on towers or overlooks and stationed at one- to two-hour intervals; signals could be transmitted using three flags (blue, red and white) whose meaning was only known to the ‘directors’ at the end of each line.” 31 While the equally functional tricolor flew above Austrian cities, foreign forces of the Enlightenment surveyed the Austrian countryside, which maps since the Peutingeriana had more or less ignored. Marshall Marmont, for instance, dispatched a cavalry division to cartographically document the mountains, valleys and marshes around St. Pölten, whose very impenetrability cracked the code on a new technology of warfare.

Since then, armies have been able to bypass cities and, moreover, capitals. Over mountain ranges, through swamplands, or across desert sands, the Blitzkrieg attacks the enemy from the rear, seeking to enclose spaces rather than cities. The sole prerequisite is a precise map, once top secret information but increasingly after 1800 the monopoly of staff generals in France, Prussia, and Austria.

The total air war beginning in 1942 reconstituted the urban centers. The module for destruction, however, has ceased to be “man.” Rather for phosphorous bombs it is a city; for uranium bombs, a major city; and ultimately for hydrogen bombs, megalopolis. The wide green spaces and broad arteries of life in the cities of the Federal Republic are indeed a small consolation, even if they do originate from architectural plans made during the World Wars to avert the next bomb terror. 32

The “invisible city,” with which Mumford concludes his world history as the history of the city, consists of more than mere information technologies operating seamlessly and at the speed of light. The computer commands for deletion are also ready to be called up. “This is the last and worst bequest of the citadel (read ‘Pentagon’ or ‘Kremlin’) to the culture of cities.” 33

Wilhelm von Humboldt University, Berlin

(Translated by Matthew Griffin)


1. This essay first appeared in a volume on Vienna, Geburt einer Hauptstadt am Horizont, ed. Dietmar Steiner, Georg Schöllhammer, Gregor Eichinger, and Christian Knechtl (Vienna, 1988); it was reprinted in Mythos Metropole, ed. Gotthard Fuchs, Bernhard Moltmann, and Walter Prigge (Frankfurt a.M., 1995), pp. 228-44. [Tr.]

2. Paul Valéry, “La conquête de l’ubiquité,” Oeuvres, vol. 2 (Paris, 1960), p. 1285; my translation. All subsequent translations are my own unless otherwise noted.

3. The author puns on the German word Hauptstadt, literally “head-city,” a translation from the Latin capitalis, which means “at the head, foremost or chief” and stems from caput / capitis, the “head.” [Tr.]

4. Michel Foucault, The History of Sexuality, vol. 1, tr. Robert Hurley (New York, 1978), pp. 88-89.

5. Gilles Deleuze and Félix Guattari, Capitalisme et schizophrénie: Mille Plateaux (Paris, 1980), p. 539; hereafter cited in text as MP.

6. Martin Heidegger, An Introduction to Metaphysics, tr. Ralph Manheim (New York, 1961), p. 152.

7. Joachim Jäger, Elementare Topologie (Paderborn, 1980), p. 129.

8. Didier Gille, “Maceration and Purification,” Zone Magazine, 1:2 (1986).

9. St. Pölten is the capital of southern Austria and has its own independent charter. [Tr.]

10. The Traisen, a tributory of the Danube, flows through St. Pölten. [Tr.]

11. See Christopher Alexander, “A City is not a Tree,” Design Magazine (1965).

12. Paul Valéry, “Présence de Paris,” in Oeuvres, vol. 2, p. 1015.

13. Johannes Lohmann, “Die Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik,” Archiv für Musikwissenschaft, 37 (1980), 167-86.

14. Harold Adams Innis, Empire and Communications (Oxford, 1950), p. 71. The Achaemenidian dynasty ruled in Persia from 550 BC to 331 BC. [Tr.]

15. Lewis Mumford, The City in History: Its Origins, its Transformations, and its Prospects (New York, 1961), p. 569; see also Lewis Mumford, Megalopolis: Gesicht und Seele der Groß-Stadt (Wiesbaden, 1951).

16. Alan Turing, “On Computable Numbers, with an Application to the Entscheidungsproblem,” Proceedings of the London Mathematical Society, 2:42 (1936), 23-165; see also Mechanical Intelligence, ed. D. C. Ince (Amsterdam, 1992); and Alan Turing, Intelligence Service: Schriften, ed. Bernhard Dotzler and Friedrich Kittler (Berlin, 1987).

17. See Friedrich Kittler, Grammophon Film Typewriter (Berlin, 1986).

18. See August Hermann, Geschichte der Stadt St. Pölten, 2 vols. (St. Pölten, 1917-1930).

19. Sven Hedin, Ein Volk in Waffen: Den deutschen Soldaten gewidment (Leipzig, 1915), p. 75.

20. Walter Benjamin, Schriften, vol. 7 (Frankfurt a.M., 1982), p. 744.

21. Richard Euringer, Chronik einer deutschen Wandlung, 1925-1935 (Hamburg, 1936),
p. 263.

22. Hans Magnus Enzensberger, Mausoleum: Thirty-Seven Ballads for the History of Progress, tr. Joachim Neugroschel (New York, 1976), p. 4.

23. See Jacques Saint-Germain, La Reynie et la police du Grand siècle d’après de nombreux documents inédits (Paris, 1962).

24. James Joyce, A Portrait of the Artist As a Young Man (New York, 1928), pp. 11-12.

25. T. S. Eliot, “The Waste Land,” in Selected Poems (London, 1954), 3.179-81.

26. See Wolfgang Schivelbusch, Intellektuellendämmerung: Zur Lage der Frankfurter Intelligenz in den zwanziger Jahren (Frankfurt a.M., 1983).

27. Kurt Kaftan, Der Kampf um die Autobahnen: Geschichte und Entwicklung des Autobahngedankens in Deutschland von 1907-1935 unter Berücksichtigung ähnlicher Pläne und Bestrebungen im übrigen Europa (Berlin, 1955), p. 13.

28. Heinz Guderian oversaw the expansion of the Autobahn after World War I. [Tr.]

29. See Otto Hintze, “Der österreichische und preußische Beamtenstaat im 17. und 18. Jahrhundert: Eine vergleichende Betrachtung,” Historische Zeitschrift, 86 (1901); see also “Der Beamtenstand,” Vorträge der Gehe-Stiftung zu Dresden, vol. 3 (Leipzig, 1911).

30. Rolf Oberliesen, Information, Daten und Signale: Geschichte technischer Informationsverarbeitung (Reinbek bei Hamburg, 1982), p. 241.

31. Herrmann, Geschichte.

32. Manfred Durth, Deutsche Architekten: Biographische Verflechtungen 1925-1970 (Munich, 1987), pp. 252-68.

33. Mumford, The City in History, p. 569.

Henning Lundkvist: MOUT OOTW

Scen 1 – Ingång

Jag upphör aldrig att fascineras av köpcentrets, bibliotekets, järnvägsstationens, flygplatsens, universitetets, polisstationens, kontorskomplexets, hotellets, postkontorets, museets snurrdörrar.

Scen 2 – Utgång

En snurrdörr för att justera flödet.

En enkelriktad sluss – dom på sportarenan – för att dirigera flöde åt ett håll endast åt ett

Arenans pöbelutsläpp – sektion för sektion för att inte vålla friktion.

Colloseum’s cavea – uppdelad i podium, maenianum primum, maenianum secundum (uppdelad i immum, summum, maeniaum secundum in legneis). Att ständigt bryta upp rummet, överallt, att göra denna uppbrytning naturlig och självklar. Colloseum var perfekt designat, och dom flesta moderna arenor delar många viktiga egenskaper med Colloseum. Rumsliga inskriptioner och inskriptioner av rum i kroppar. Sittavdelningen (cavea) var indelad i olika sektorer. Staden själv är byggd på ett sådant vis, att man kan bo där i flera år, och åka in och ut ur den dagligen utan att komma i kontakt med ett arbetarkvarter eller ens med arbetare – så länge man håller sig till affärer och söndagspromenader. Podiet, första våningens sittplatser, var reserverade för senatorerna, och kejsarens privata sektion fanns också på denna våning. Detta beror främst på det faktum att, genom omedvetna och underförstådda överenskommelser liksom genom utsagda och medvetena beslut, är arbetarkvarteren strikt separerade från de delar av stan som är reserverade för medelklassen. Över podiet fanns maenianum primim, för aristokrater som inte var med i senaten. Museer, liksom dårhus och fängelser, har avdelningar och celler – med andra ord, neutrala rum för utbytbart innehåll. Tredje våningen, maenianum secundum, var uppdelad i tre sektioner. Ett konstverk förlorar all laddning när det placeras i en konsthall, det blir ett flyttbart objekt eller yta, helt separerat från omvärlden – och en fånge kan placeras från cell till cell som betyder allt för honom men för vilka han betyder ingenting. Fjärde våningen, maenianum secundum, var uppdelad i tre sektioner. Rumslig spridning av kroppar – kroppslig spridning av rum. Den lägre delen (immum) var för välbärgade medborgare, medan den övre delen (summum) var för de fattiga. Ett abstrakt rum. En tredje sektion (maenianum secundum in legneis) i trä låg högst upp på byggnaden. Man kan tänka sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter tack vare sitt elektroniska kort som fick den ena eller den andra barriären att försvinna; men kortet kunde lika gärna vara indraget den dagen, eller vid den tidpunkten; det som räknas är inte barriären, utan datorn som lokaliserar varje individs position, tillåten eller otillåten, och som utövar en universell modulation. Där fanns bara ståplatser, och den var till för underklass-kvinnor. Utgångarna var konstruerade så Jag undrar, om det kommer fortsätta så här att endast en person släpptes ut åt gången om uppdelningen ökar och ökar som i en fålla och vad som isåfall händer för att det inte skulle bildas för stora folkmassor utanför arenan när uppdelningen blir total något som ju skulle kunna störa ordningen. när friktionen är helt raderad? Ta en familj boende i grottorna i Lille, placera densamma i egnahem som de i Mulhouse med tre skilda rum och allt kommer att falla på sin rätta plats. Planlösningarna skall utformas så att alla möjligheter till spontana möten hyresgästerna emellan motverkas. Först alla ting. Trapphus och trapphusplan skall, fullt dagsljusbelysta, betraktas som en förlängning av allmän gata, och varje form av korridorer och loftgångar måste till varje pris rigoröst förbjudas. Sedan personerna. Producerade och som produkt av rummet runt omkring dem blir de direkt underkastade detta rums lagar; symmetrier, samspel och funktioner, axlar och ytor, centra och periferier, och konkreta (tid-rumsliga) motsatser. Och slutligen också idéerna. Diagnosticerade som rumsliga kroppar.

Scen 3 – Diagnos


Man skulle nog kunna säga att det rör sig om ett fritt fall eller annan nedgående rörelse, ofta följd av en kollision med marken på grund av anhopning av hastighet genom vikt. Resultatet av att släppa någonting, hoppa, eller av en olycka i vilken en person eller ett objekt inte längre har något underlag, till exempel någonting som faller ner från ett bord, någon som tappar kontrollen över sin cykel eller sina ben.


Detta bör inte blandas ihop med ett fenomen som vid första anblicken kan framstå som liknande, närbesläktat; det ständiga, kontrollerade fallet, fallet utan friktion, vårt ständiga fall i en bottenlös brunn, ingen dödlig landning i botten – för vad är väl ett sådant nedslag i marken annat än en upplevelse av extrem friktion? Så för att undvika alla sammanstötningar faller vi i detta hål utan att någonsin stöta emot dess väggar, utan att någonsin slå ner mot marken – det totala avlägsnandet av den mest grundläggande maktrelationen av dom alla, av den ständiga kampen, av ständiga konflikter; friktion är den första, elementära formen av ”krig”. I ett ständigt fall är det tyngdkraften som utplånar känslan av tyngdkraft, och i ett ständigt krig är det kriget som byter ut sitt eget namn till “samhälle” och “system” – och får det som kallas “krig” att framstå som främmande. Genom att ständigt falla genom det bottenlösa tomrummet, försvinner skillnaden mellan hastighet och stillastående, liv och död.

Ballard har ju pratat om det där flera gånger. Havererade rymdraketer med sina döda astronauter i, som fastnat i omloppsbana runt jorden, som satelliter, som monument över sig själva. Jag skulle säga att det är dom vi dör i. Det är i dom vi snurrar runt jorden. Och det är i dom vi dör – vi i dom rikare länderna av tristess; vi i dom fattigare av hunger.

Jo, och det finns naturligtvis fler exempel. Vi kan statuera ett nu;


Ljus. Först klarar ögonen inte riktigt av det, kan inte se någonting annat än suddiga, ljusa skepnader, men efter en stund vänjer ni er och allt blir kristallklart, och tack vare spotlights är allt i olika färger, ingen är den andra lik. Stråkkvartetten börjar spela i bakgrunden, och ni vet alla att det är dags att lämna salongen. En efter en reser ni er från dom bekväma stolarna, småprat på väg mot garderoben, jackor tas på, stråkkvartetten fortsätter att ackompanjera med dom märkligt bekanta tongångarna i bakgrunden, konferencieren står vid dörren, säger adjö till alla gäster, hoppas att ni alla har haft en trevlig kväll, önskar er alla en behaglig hemresa; utanför, en och en, knuffas ni alla varsamt ner i ett hål i marken, ingen duns av landningar på botten…

Att ställa sig framför tåget får väl sägas vara motsatsen. Som en extrem form av friktion.

Jo, kanske. Men den friktionen kan vi väl återkomma till lite senare.


Flöden av varor, flöden av människor. Dom snurrdörrar, som ska kontrollera flödet av flock in till konsumtionens palats – eller, järnvägsstationen, massförflyttningens. Dom containrar som ska logistera flödet av varor – eller, koncentrationslägret, färskt varma döda kroppar. Endast ena färdriktningen var full och avstannad på väg ut från Katrinas New Orleans, den andra var kontrollerat tom fortfarande infart. 1956 års Highway Act, som ledde till utbyggnaden av motorvägar ut och in i dom amerikanska städerna, motiverades med nödvändigheten att snabbt kunna evakuera städerna vid kärnvapenattack. Charterflygens rutter som planering och ständig generalrepetition inför norra hemisfärens kommande naturkatastrof – och stadsjeepägares dröm om att köra i katastrof och krigs-landskap.

Att ställa sig framför tåget.

Att stoppa flödet med sin egen kropp. Att stoppa sin egen kropp med flödet.

Att stoppa in sin egen kropp i flödet och fortsätta flödet till kollisionen – låta flygplansprojektilen till slut nå sitt riktiga mål. Låta flygplans-projektilen kollidera med sitt riktiga mål och stoppa in det i ett hus – för att stoppa ett fortsatt flöde. Instoppade kroppar i flödet, instoppat flöde i varor. Låta kropparna i projektilen och målet brännas och smältas ihop till samvaro.

Ja. Det är egentligen bara den vita, streckade linjen mitt i vägen som hindrar bilarna från friktion kollision samvaro. Istället; ständig omloppsbana på vägarna, inga korsningar ens, där bilarna kan mötas, bara trafikplatser i flera nivåer, där bilarna slussas vidare till slungas ut i nästa omloppsbana. Motorvägskameran garanterar ett fortsatt flöde av varor och människor. Polishelikopterns TV-bilder visar brottslingens flyktväg.

Kameraansikte som logisterar flödet av bilder som varor.

TV-bilder på springande gråtande barn från brinnande krockade bilar – som napalmattacken i Vietnam. TV-helikopterns flygbilder på kolliderade tåg – som beskjuten militärkolon från apachehelikopterns kamerasikte. Jag hörde nån säga, att det kanske behövdes ett nytt krig för att ett nytt trafiksystem skulle uppfinnas.

Scen 4 – Agitation

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Och detta är inte allt. Föreställ er en arbetarstadsdel där de boende huvudsakligen består av ensamstående ogifta, där man enligt ett prospekt kommer att ha tillgång till en stor uppvärmd gemensam hall, avsedd som värmestuga under vintern, vilken också kommer att tjäna som möteslokal för arbetare i kvarteret som helhet. Skulle inte en sådan sak kunna föranleda vissa farhågor, kring att här kommer en grogrund för uppror och upplopp att utbildas, och detta i ännu högre grad eftersom de som träffas på dessa möten har alla möjligheter att umgås, att lyssna på varandra och sammansvärja sig innanför sin egen tröskel utan att polisen alls på något vis kan hindra dem?

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Från brottspreventiv synpunkt bör man så långt som möjligt försöka undvika koncentrationer i boendet av socialt- och ekonomiskt resurssvaga hushåll samt av socialt mariginaliserade hushåll. Sådana koncentrationer innebär i allmänhet också att det är svårare att mobilisera ett grannskap för aktivt deltagande i det brottsförebyggande arbetet.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Det kollektiva bostadshuset erbjuder i förhållande till det egna hemmet fördelen att vara billigare men det är å andra sidan skadligt för arbetaren ur materiell och moralisk synvinkel. Ett bostadshus där åtta till tio bostäder kommunicerar sinsemellan kan inte vara någonting annat än en grogrund för epidemier; samtidigt som det ur moralisk synvinkel innebär en risk för familjelivets inre upplösning. Det är är alldeles nödvändigt, vilken lösning som än tillgrips, att så mycket som möjligt begränsa de delar som är gemensamma för flera bostäder och att så mycket som möjligt hålla isär de olika entréerna.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Från en brottspreventiv utgångspunkt gäller det att de åtgärder som kan vara aktuella att pröva för att söka komma tillrätta med brottsproblemet bör skräddarsys för stadens olika miljöer.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Åtminstone från och med att Haussmann framför kartan över Paris utbrast ”Nu står striden mellan oss två!”, kom stadsritningar att vara åtgärder av ekonomiskt och militärt slag. Jag hörde nån säga, att det kanske behövdes ett nytt krig för att ett nytt trafiksystem skulle uppfinnas.

(tilltal till publiken, läser mest innantill med texten utskriven i hand); Låta flygplans-projektilen kollidera med sitt riktiga mål och stoppa in det i ett hus – för att stoppa ett fortsatt flöde.

Scen 5 – Dokumentation

Invånare i Ramadi, Irak, berättar att den amerikanska militären har rivit flera byggnader i närheten av regeringsbyggnaderna i centrum. Soldaterna har börjat jämna omkring en halv kilometer hus med marken. Övergivna byggnader i centrum har flera gånger använts av motståndsgrupper vid attacker mot regeringsbyggnaderna.

För att öka tryggheten och minska osäkerheten har vi vidtagit ett antal åtgärder, såsom trygghetsåtgärder i den fysiska miljön, bättre trafiksäkerhet och belysning, och sett till att det är lättare att överblicka platsen där man befinner sig. Som exempel på åtgärder kan nämnas:

* Beskärning – röjning utmed 32 kilometer gång- och cykelvägar, samt röjning i anslutning
till 57 stycken broar och tunnlar
* Lekplatser – röjning av bl.a. buskage i anslutning till 28 lekplatser
* Tunnlar – renovering av 55 stycken tunnlar
* Belysning – 200 st armaturbyten, 17 st nya belysningspunkter

(båda två unisont); För att kunna blicka ut över landskapet, krävs raderandet av ett tidigare rum, och produktionen av ett nytt. Som ett led i kriget mot terrorismen / otryggheten.

Urban krigsföring är modern krigsföring i urbana områden. Krigets och arkitekturens lyckliga förhållande går egentligen långt längre tillbaks än Haussmann. För att skilja ut den, så definieras krigsföring i beolkningscentra före 1900talet generellt som belägringskrigsföring. Viollet de luc och många fler av arkitekturens byggnadsingenjörer var främst fortifikationsteoretiker. Urban strid skiljer sig väldigt från strid i det öppna landskapet, både på ett operationellt och taktiskt plan. Att göra staden trygg, för dess invånare, är att öppna upp, att radera alla tänkbara gömställen och siktstörande element – att bygga upp det öppna fältet inne i staden igen. En försvårande faktor i urban krigsföring är närvaron av stora koncentrationer av civila, antingen som oskyldiga åskådare eller ibland som kombatanter skiftande från beväpnade miliser och gäng, till individer som försvarar sina hem. Att göra staden trygg, för dess invånare, är att vända arkitekturen emot dom, att omöjliggöra deras eventuella framtida motstånd – varje oskyldig åskådare är en potentiell framtida medlem av en urban gerilla. Taktiken kompliceras av en tredimensionell miljö, av begränsad sikt och av byggnader, av alla tänkbara gömställen och skydd för försvarare, underjordisk infrastruktur, och av att det är förhållandevis lätt att placera ut och gömma bomber och krypskyttar. Med en medlem i en urban gerilla menas någon som kämpar mot en regering eller en diktatur genom okonventionell krigsföring i en urban miljö. Arkitektur, eller som i Ramadi, raserandet av arkitektur, som krigshandling. De flesta har varit på vänsterkanten av det politiska spektrat (särskilt i Latinamerika), och har hävdat att de kämpat för “folkets frigörelse”; de senaste åren har urban gerillakrigsföring blivit vanlig i Mellanöstern, ofta utkämpad av islamistiska eller nationalistiska grupper. Den urbana gerillan är i hög grad ett fenomen som hänger samman med moderniteten och det industrialiserade samhället. En medlem i en urban gerilla är en person som kämpar mot den militära diktaturen med vapen, genom okonventionella metoder. Med “det irakiska upproret” menas det okonventionella krig som utkämpas både av irakiska och utländska medborgare i Irak. Den urbana gerillan är regimens oförsonlige fiende, och vållar systematiskt skada på myndigheterna och på dom som dominerar landet och utövar makt. Upprorstaktikerna, liksom målen, varierar mycket; upprorets jihadistiska element använder sig främst av bilbomber, kidnappningar, gisslantaganden, beskjutningar och andra typer att attacker mot irakiska “medlöpare” och amerikansk militär, i regel utan att ta eventuella civila offer i beaktning, medan andra grupper hävdar att dom uteslutande attackerar den amerikanska militären och undviker att skada civila. Den urbana gerillan måste ta initiativ, måste ha mobilitet, flexibiltet, och allsidighet och kontroll över varje situtation. Särskilt Initiativet är en oundgänglig kvalitet. I de flesta attacker opererar de irakiska gerrillorna i små grupper om fem till tio man, för att vara mobila och kunna unvika att bli upptäckta. Hans skyldighet är att agera, att finna adekvata lösningar på varje problem han ställs inför, och sen ta till reträtt. Det finns många strategier för att förebygga och motverka terrorism. Det är bättre att agera än att inte göra någonting alls för att man är rädd att göra ett misstag, för utan initiativ kan det inte finnas någon urban gerillakrigsföring. Ett viktigt led i förebyggandet är att bygga bort möjligheterna för en eventuell gerillas initiativ, att bygga om terrängen så att den inte kan gynna en gerilla, att minimera möjligheten att gömma sig i den urbana terrängen, till exempel.

(monolog, uppläst mot publiken); Den urbana gerillans främsta allierade är terrängen, och på grund av det så måste han känna till den som sin egen handflata. Att ha terrängen som allierad innebär att veta hur man kan använda sig av dess ojämnheter, dess höga och låga punkter, dess svängar, dess irregulariteter, dess gömda passager, dess övergivna områden, dess buskage etc., och att utnyttja allt detta maximalt för att lyckas med beväpnade aktioner, flykter, reträtter, skydd och gömställen. Återvändsgränder och småutrymmen, trånga passager, gatuarbeten, polisposteringar, militära områden och avstängda gator, inoch utgångar till tunnlar, hörn kontrollerade och övervakade av polisen, trafikljus och signaler; allt detta måste kännas till och studeras noggrant för att undvika fatala misstag.

Problemet är att ta sig runt och veta var och hur man kan gömma sig, och att lämna fienden förvirrad i områden han inte känner till. Genom att känna till avenyerna, gatorna, gränderna, in- och utgångar, stadscentrats utkanter, dess övergivna tomter, dess underjordiska passager, dess gångar och genvägar, dess rör och kloaksystem, så kan den urbana gerillan säkert kryssa igenom en oregelbunden och svår terräng som är okänd för polisen, där polisen när som helst kan bli överumplad av ett dödligt bakhåll eller en fälla.

Eftersom dom känner till terrängen, kan den urbana gerillan passera genom den till fots, på cykel, i bil, jeep eller mindre lastbil, utan att bli fångad. Genom att agera i små grupper av bara ett par personer, kan gerillan mötas på vilket ställe som helst som bestämts i förväg, följa upp en tidigare attack med ytterligare gerillaoperationer, eller undgå polisavspärrningarna och disorientera fienden.

Det är svårt för polisen, i den urbana gerillans labyrintiska terräng, att ta fast någon dom inte kan se, och ringa in någon dom inte kan hitta.

Staden ska kännetecknas av en känsla av tillhörighet och synlighet. Tillhörighet innebär känslan av att tillhöra den stad och samhälle man är medborgare i, samt en vilja att försvara denna stad och detta samhälle mot element som kan tänkas hota det. Synligheten innebär i sin tur den informella kontroll människor utför genom att befinna sig på en plats eller genom att ha översikt över den. En ökad förekomst av antalet ”vakande ögon” i bostadsområdet har en brottsförebyggande effekt. All planering, om- och tillbyggnad av bostadsområden bör göras ur ett brottsförebyggande perspektiv. En boendestruktur präglad av synlighet, närhet och som inbjuder till boendeengagemang verkar brottsförebyggande i sig. En blandning av olika verksamheter, bostäder, affärer och annan service skapar levande miljöer med ökad förekomst av kapabla väktare. Väktaren behöver inte vara en polis eller en ordningsvakt utan kan vara vem som helst som kan avstyra eller förhindra att ett brott begås. Men man måste också, när den fysiska miljön utformas, tänka på att varje väktare också är ett potentiellt störande element, alltså att varje medborgare potentiellt kan vändas mot det samhälle han lever i. Och “levande” områden, där en blanding av verksamheter som sagt ökar förekomsten av väktare, är också områden där sociala möten lätt kan leda till social friktion. Därför är det viktigt att inte minst dessa områden är lätta att överblicka, så att friktion, eller potentiell friktion, lätt kan uppfattas och förebyggas, alternativt raderas. Detta är, skulle man kunna säga, något av vårt samhälles paradox, och kan endast med svårighet förklaras – att vårt samhälles medborgare är vårt samhälles största fiender; att samhällets viktigaste arbetsuppgift är att skydda sig från sina egna invånare. Det kan här vara lämpligt att ta upp exemplet Patty Hearst.

Scen 6 – Patty

Vid klockan 9 på kvällen den fjärde februari 1974, då hon tittade på TVserien “The Magician”, avsnittet “The Illusion of the queen’s gambit”, tillsammans med sin färstman, blev Patty Hearst kidnappad från sitt hem av Symbionese Liberation Army. Den mycket välordnade mångmiljonärsdottern Patty hölls sedan, enligt egen uppgift, bakbunden med förbundna ögon hos den urbana gerillagruppen i närmre två månader. Den 15e aprill 1974 rånade Symbionese Liberation Army Hibernia Bank i San Francisco, och Patty fotograferades, i allra högsta grad aktiv i rånet och hållandes ett automatvapen, av en av bankens övervakningskameror. Två dygn efter rånet skickades ett band till polisen, där Patty Hearst förklarar att “My gun was loaded, and at no time did any of my comrades intentionally point their guns at me” samt att “I am now a soldier of the people’s army”. Pattys slogan var nu; “Death to the fascist insect that preys upon the life of the people.” En månad senare dödades så gott som alla Symbionese Liberation Armys medlemmar i en strid med polisen. Polisen hade omringat ett hus där frihetsarméen uppehöll sig, och samtliga i huset gick under i striden. Striden sändes i direktsänd TV, och uppemot 10.000 personer samlades i kvarteren runt huset. Symbionese Liberation Army hoppades på upplopp och revolution i området, att folket skulle resa sig mot polisen och slåss tillsammans med sina frihetskämpar, men de tusentals personerna hade kommit som betraktare, med hopp om en TV-upplevelse utan skärm. Patty Hearst och två andra medlemmar i frihetsarmén, följde striden på TV i ett hotellrum. Patty greps i september 1975.

Samhället måste, detta förklarar ju exemplet Patty Hearst tydligt, vända sig även mot dess övre klasser, även mot dess mer välbärgade skikt, för man vet aldrig var och när störande element kan uppstå.

Jag vill gärna här än en gång flika in JG Ballard. Han har ju gång på gång berättat om medelklass gone wild, om hur medelklassens revolution börjar, om hur kirurger, försäkringsförsäljare och arkitekter bygger barrikader och välter sina bilar på sina egna välordnade gator, om utbrända volvos som står bredvid vägen, tillbakaflyttade till sin Carport av samma människor som vält dem.

(riktat mot publiken, om än inte för övertydligt); Ja, också ni är ju ett hot, om sanningen ska fram. Även er måste det vända sig mot. Även er vänder det sig mot.

Scen 7 – Sömn

Den urbana gerillan måste veta hur man lever bland människor, och måste vara försiktig så att han inte uppfattas som märklig eller annorlunda mot det vanliga stadslivet, varför han inte får klä sig annorlunda än hur andra människor klär sig. Faktum är att han inte heller på andra vis får vara annorlunda än de människor han kommer att leva med. Inte på något sätt skiljer sig terroristen från sina medmänniskor, tills dess att tiden är kommen, tills dess att han på kommando – någon annans eller sitt eget – vaknar upp, redo att med full kraft slå till mot den värld som hyst honom, den värld av vilken han är en produkt, den värld han då, uppvaknad, lever för att krossa och dör för att krossa. Och om detta kommando aldrig kommer, så ska terroristen ha fötts som sina medmänniskor, levt som sina medmänniskor, och dö och begravas som sina medmänniskor.

Scen 8 – Slummer

Det viktigaste är att förhindra detta terroristens uppvaknande, att förhindra varje medborgares potentiella, plötsliga förändring från sovande medborgare till fullfjädrad terrorist, från skötsam mor till självmordsbombare, från truckförare till krypskytt, från fastighetsmäklare till den som spränger de hus vars delar han själv sålt gång på gång. Det viktigaste är att förhindra denna extrema form av friktion, att förebygga den, att i slutändan göra den omöjlig, att radera möjligheten för friktion och gömställe, intention och tillfälle, genom att göra gränsen mellan liv och död så pass otydlig att den inte längre kan uppfattas, att den inte längre finns. Och detta inte genom att behålla den potentiella terroristcellen sovande, det skulle vara omöjligt, utan genom att införa det slumrande tillståndet som det normala, som det enda möjliga. En gräns som inte kan uppfattas kan endast med svårighet överskridas, kan endas med svårighet sprängas. Att radera skillnaden mellan hastighet och stillastående, liv och död.

malmö september 2006, info [at] inaktiv.net