Heidegger till Jünger om nihilismen och “linjen” (1955)

Martin Heidegger: Om varafrågan (Über “Die Linie”), 1955
(Svar till Ernst Jünger: Över linjen.)

53:
“Den fullbordade nihilismens domän bildar gränsen mellan två världsåldrar. Den linje som betecknar denna domän är den kritiska linjen. Vid den avgörs om nihilismens rörelse ska mynna ut i det intiga intet, eller om den utgör övergången till en domän där en ‘ny vändning hos varat’ sker. Nihilismens rörelse måste därför innefatta flera möjligheter, och enligt sitt väsen vara flertydig.”

54:
“Ni vet att en bedömning av människans läge i förhållande till och inom nihilismens rörelse kräver en tillräckligt väsensbestämning. /…/ [Nihilismen] kallas den ‘kusligaste’ eller ‘hemlösaste’ (unheimlichste) eftersom han såsom den obetingade viljan till vilja vill hemlösheten som sådan. Därför räcker det inte att visa honom på dörren, då han redan går runt osynlig överallt i huset.”

54-55:
“Med avseende på nihilismens väsen finns det inga utsikter till och ingen meningsfull förhoppning om tillfrisknande. Likväl förblir er skrift i sin hållning en läkares, vilket redan antyds i indelningen i prognos, diagnos och terapi.”

55:
“Nihilismens väsen är varken möjligt eller omöjligt att hela. Det är det o-hel-bara, men som sådant likväl något som på ett unikt sätt visar hän mot ett helande.”

55:
“rationalismen och irrationalismen /…/ snärjer in sig i ett växelspel som de inte bara är oförmögna att hitta ut ur, utan som de inte ens vill hitta ut ur.”

57-58:
“nu tar ni inte längre del i den aktiva nihilismen, som redan i Der Arbeiter var tänkt i Nietzsches mening, i syfte att övervinnas. Att inte längre ta del betyder emellertid ingalunda att stå utanför nihilismen, framför allt om nihilismens väsen inte är något nihilistiskt och detta väsens historia är äldre och yngre än de historiskt fastställda faserna hos de olika formerna av nihilism.”

58:
“Å ena sidan har nihilismens rörelse i sin planetariska och allförtärande, månggestaltade rastslöhet blivit än mer uppenbar. Ingen insiktsfull människa kan idag förneka att nihilismen i de mest olikartade och dolda skepnader blivit till mänsklighetens ‘normaltillstånd’ (jfr Nietzsche, Wille zur Macht, nr 23). De bästa vittnesbörden om detta är de uteslutande re-aktiva försöken att motverka nihilismen, som istället för att inlåta sig på en uppgörelse med dess väsen sysslar med att restaurera det hittillsvarande. De söker räddningen genom att fly, fly bort från inblicken i det frågvärda i människans metafysiska position. Samma flykt sker också till den position där man till synes gett upp all metafysik och ersatt den med logistik, sociologi och psykologi. Den här frambrytande viljan att veta och dess styrbara totalorganisation tyder på en stegring av viljan till makt, som är an annan art än den som Nietzsche kännetecknade som aktiv nihilism.”

59:
“Nihilismens väsensmöjligheter kan bara betänkas om vi tänker tillbaka på dess väsen. Jag säger ’tillbaka’, eftersom nihilismens väsen föregår och därför i förväg bestämmer och underligger de enskilda nihilistiska företeelserna, och församlar dem i fullbordandet. Nihilismens fullbordan är emellertid ännu inte dess slut. Med nihilismens fullbordan börjar först dess slutfas. Dess zon är förmodligen osedvanligt stor, eftersom den behärskas av ett normaltillstånd och dess konsolidering. Därför är noll-linjen, där fullbordan blir till slut, ännu inte synlig vid sitt slut.”

60:
“Det vilande varat förblir för det grekiska tänkandet rent skilt (different) från det föränderligt varande.”

62:
“Transcendensen är å ena sidan den relation som utgår från det varande och övergår mot varat. Men transcendens är samtidigt den relation som leder från det föränderliga varandet till ett vilande varande. Till sist innebär transcendens, motsvarande användningen av uttrycket ‘excellens’, detta högsta varande självt, som också kallas ‘varat’, varur en sällsam sammanblandning med den först anförda betydelsen resulterar.”

63:
“det meta-fysiska i metafysiken, transcendensen, förvandlas, när människoväsendets gestalt framträder som källan till meningsgivande där denna åtskillnad äger rum. Transcendensen, fattad i denna mångtydighet, vänds om i den motsvarande rescendensen och försvinner i den.”

66:
“Heisenbergs osäkerhetsrelation låter sig förvisso aldrig direkt härledas ur Kants transcendentala utläggning av den fysikaliska naturkunskapen. Men lika lite kan denna relation någonsin föreställas, det vill säga tänkas, om inte detta föreställande går tillbaka till subjekt-objektrelationens transcendentala domän.”

66-67:
“Visserligen känner också den metafysiska föreställningen begrepp. Men dessa är inte bara med avseende på graden av allmängiltighet skilda från vetenskapliga begrepp. Den första som såg detta i full klarhet var Kant. De metafysiska begreppen är till sitt väsen av annan art, i den mån det som de begriper och själva begripandet i en ursprunglig mening är detsamma. Därför är det i den sfär som utgörs av tänkandets grundord ännu mindre likgiltigt om man glömmer dem, eller om man ståndaktigt fortsätter att använda dem utan prövning, framför allt när man använder dem i syfte att träda ut ur den zon där det av er nämnda ‘be-gripandet’ utgör måttstocken, den fullbordade nihilismens zon.”

68:
“Skall det språk som tillhör viljan till makt som metafysik, gestalten och värdet, räddas över den kritiska linjen? Kan det vara så att just metafysikens språk och metafysiken själv, må den handla om den levande eller den döde guden, såsom metafysik bildar den barriär som hindrar oss att gå över linjen, det vill säga övervinna nihilismen? Om detta är fallet, skulle inte då överskridandet av linjen med nödvändighet innebära en förvandling av sägandet, och kräva ett förvandlat förhållande till språkets väsen.”

69:
“Till dess nöjes jag mig med antagandet att vi bara kan besinna nihilismens väsen om vi först slår in på den väg som leder till en lägesbestämning av varats väsen. Det är bara på denna väg som frågan efter intet kan lägesbestämmas. Men frågan efter varats väsen dör ut om den inte ger upp metafysikens språk, eftersom den metafysiska föreställningen förvägrar oss att tänka frågan efter varats väsen. /…/
Men därför ska vi inte ringakta lägesbestämningen av nihilismens väsen, just av det skälet att det tillhör nihilismen att förställa sitt eget väsen, och därigenom undandra sig den avgörande uppgörelsen.

69-70:
“Ni skriver: ‘Ögonblicket då linjen passeras medför en ny vändning hos varat och därmed börjar det som är verkligt att skimra.’ /…/
Förmodligen är tillvändningen själv, men på ett dolt sätt, det som vi förläget och på ett obestämt sätt kallar ‘varat’. Men sker inte denna tillvändning också på ett sällsamt sätt inom nihilismens herravälde, nämlige på så sätt att ‘varat’ vänder sig bort och drar sig undan i sin absens? Frånvändning och undandragande är emellertid inte intet. De råder närmast på ett än mer påträngande sätt för människan, så att de drar henne med sig, suger åt sig hennes göranden och låtanden och suger in henne i kölvattnet av det som är på väg att dra sig undan, på så sätt att människan kan mena att hon bara möter sig själv. I sanning är emellertid hennes själv inget annat än förbrukandet av hennes existens i herraväldet hos det som ni kännetecknar som den totala arbetskaraktären.”

70-71:
“Men allt verkar ordna sig på bästa sätt om vi inte utelämnar det som redan tänkts sedan länge: subjekt-objektrelationen. Den säger att till varje subjekt (människa) hör ett objekt (vara) och omvänt. /…/ Denna åtskillnad gäller sedan som absolut och ger inte tänkandet någon utväg. Ett fattande av varat som söker benämna ‘varat’ ur subjekt-objektrelationens perspektiv betänker inte vad den redan lämnar otänkt i det som är värt att utfråga. Så förblir talet om en ’tillvändning hos varat’ en nödlösning, och alltigenom problematiskt, eftersom varat beror på denna tillvändning, på så sätt att denna senare inte kan läggas till ‘varat’.”

71:
“Men varför nämner jag i ett brev om nihilismens väsen dessa omständliga och abstrakta sake? För det första för att antyda att det ingalunda är lättare att säga ‘varat’ än att tala om intet; för det andra för att ånyo visa att allt oundvikligen beror på det rätta sägandet”

72:
“Försvinner intet då nihilismen fullbordas, eller åtminstone då den övervinns? Förmodligen kommer vi till ett sådant övervinnande först då vi istället för det skenbara intiga intet kommer till det fordom med varat besläktade väsendet hos intet, och det förblir hos oss dödliga.
Varifrån kommer detta väsen? Var ska vi söka det? /…/ Det förefaller som om tänkandet rörde sig, eller drevs ruint, i en magisk cirkel runt om det Samma, utan att någonsin kunna närma sig detta Samma. Men kanske är cirkeln en dold spiral. Och kanske har den under tiden blivit trängre. Detta innebär: det sätt på vilket vi närmar oss nihilismen förändras. /…/ Men detta förblir en ringa vinst, då den är blott negativ, om vi lär oss beakta att inga upplysningar kan erhållas om intet, varat och nihilismen /…/
Om tillvändningen hör till ‘varat’ på så sätt att varat vilar i den, då upplöses ‘varat’ i tillvändningen.”

73:
“Tecknet för genomkorsningen kan enligt det sagda ingalunda vara ett blott negativt tecken för genomstrykning. Snarare visar det in i de fyra trakterna hos fyrheten och deras samling i genomkorsandets ort”

73:
“det tänkande människoväsendet hör till intet, och inte bara som ett tillägg. /…/ Därför befinner sig hela det mänskliga ‘beståndet’ inte någonstans hitom linjen, för att sedan gå över den och slå sig ned bortom den, hos varat. Människoväsendet hör självt till nihilismens väsen och alltså till fasen för dess fullbordan. /…/ Människan står inte bara i linjens kritiska zon. Hon är själv, men inte för sig och inte genom sig själv allena, denna zon och därmed linjen. Inte i något fall är linjen, tänkt som tecken för den fullbordade nihilismens zon, något som ligger framför människan som någon som kan överskridas.”

74:
“Viljan till makt är den vilja som vill sig själv. /…/ Den reduktion som kan fastställas inom det varande beror på varats produktion, nämligen på utvecklandet av viljan till makt i den obetingade viljan till vilja.”

75:
“På vad beror då övervinnandet (Überwindung) av nihilismen? På att man överkommer (Verwindung) metafysiken. /…/
Den kritiska linjen zon, det vill säga den fulländade nihilismens väsensort, skulle då stå att söka där metafysikens väsen utvecklat sina yttersta möjligheter och samlat sig i dem. Detta sker, där viljan till vilja bara vill allt närvarande i den genomgående och enformiga beställbarheten hos dess bestånd, det vill säga utmanar och ställer. /…/ I förlusten och reduktionen visar sig blirr det tidigare närvarande som inte gripits av viljan till vilja utan lämnats kvar i viljan till ande och dess totala självrörelse, i vilken Hegels tänkande rör sig.”

76:
“I den fullbordade nihilismens fas, ser det ut som om det inte skulle finnas något dylikt som det varandes vara, som om varat skulle vara intet (i bemärkelsen det intiga intet). /…/ På ett sådant döljande beror den grekiska erfarenheten av glömskans väsen. Till sist, det vill säga i sitt väsens begynnelse, är den inget negativt, utan såsom för-borgande förmodligen ett skyddande (Bergen), som ännu bevarar något ännu icke upplåtet. För en gängse föreställning ter sig glömskan lätt som en ren försummelse, en brist eller något negativt. /…/
Tvärtom kommer inte varaglömskan till varats väsen som något skilt från det. Den hör till varats egen sak, och råder som dess väsens skick. /…/
Att överkomma metafysiken är ett överkommande av varaglömskan.”

81:
“Nihilismens väsen, som ytterst fullbordas i herradömet hos viljan till vilja, beror på varaglömskan. Den verkar vi bäst motsvara när vi glömmer den, det vill säga: slår dövörat till. /…/ Om vi aktar på det, så erfar vi den häpnadsväckande nödvändigheten i att vi istället för att söka övervinna nihilismen, måste försöka vända in i dess väsen. Vändandet in i dess väsen är det första steget genom vilket vi lämnar nihilismen bakom oss. Detta vändande har karaktären av ett tillbakavändande. Det innebär förvisso inte att gå tillbaka till förgångna tider, i syfte att försöka friska upp dem på ett konstlat sätt. ‘Tillbaka’ innebär här riktningen mot den omgivning (varaglömskan) ur vilken metafysiken redan erhållit och bevarat sin härkomst.”

83:
“Det behövs inga profetiska gåvor och åtbörder för att inse att det planetariska byggandet står inför möten som ingen av de mötande, på någon av sidorna, är vuxna. Det gäller i lika hög grad för det europeiska som för det östasiatiska språket, och framför allt för området för en möjlig dialog. Ingen av dem förmår av sig själv öppna och stifta denna domän. /…/
Nietzsche hörde denna kallelse att besinna väsendet hos ett planetariskt herravälde. /…/ Kanske störtade han inte, utan nådde just så långt som hans tänkande förmådde.”