Prices are vectors, not scalars

The scalar notion of price now generally used has to be replaced by a vectorial one, i.e. ‘price’ is not only a certain amount of money (scalar) but money paid at a given moment in time, over time in certain installments, etc. (vector). Similar considerations apply to ‘money’; but we shall not dwell upon this further, except to point out that there exist great and most interesting possibilities in this area for advances in economic theory. It is noteworthy that there does not seem to exist one single publication describing and analyzing a vectorial notion of price. Cf. the recent important work by Wilhelm Krelle, Preistheorie, (J.C.B. Mohr: Tübingen, 1961), an 800 page monograph in which neither rebates nor vectorial prices are discussed. In my International Financial Transactions, op. cit., I have repeatedly shown how various rates of interest have to be viewed as vectors, rather than scalars (as they are otherwise always treated in the literature). Cf. pp. 162–164; 442–448 of my book, International Financial Transactions, op. cit.

This footnote was found at page 184–185 in Oskar Morgenstern’s On the Accuracy of Economic Observations, second edition (Princeton University Press, 1963)

On economic heterodoxies, antisemitism and “multi-fascism”

The case of economics is similar to that of medicine. While mono-fascism tends to avoid economics, multi-fascist ideologues tend to be very interested in certain heterodox theories. A common denominator for the latter is the positing of a strict division between “good” and “bad” capital, characteristic for the “truncated anti-capitalism” which can be associated with antisemitic stereotypes. It is possible to discern three different lines of economic heterodoxy, all of which are sometimes incorporated into multi-fascism.
First, there are the ideal of a “natural economic order”, also known as Freiwirtschaft, developed by the German businessman Silvio Gesell (1862–1930), with Pierre-Joseph Proudhon (1809–1865) as an important influence. According to Gesell, a natural economy would be based on a free market and the protection of private property, but without any hoarding of money. He therefore proposed the introduction of a currency which would automatically depreciate, in a way which would eliminate interest and usury while accelerating the circulation of commodities.
Another current of economic heterodoxy is associated with the concept of “social credit”, a proposal for basic income which was developed by Major C.H. Douglas (1879–1952). He blamed the ills of capitalism on bankers who according to him where deliberately engineering crisis by removing purchasing-power from the system. His proposed solution was that the government should create a steady flow of new money, part of which should be distributed in equal amounts to every citizen. According to Douglas, this would not set of inflation, because the other part of this money should be used by the state to subsidize prices on essential goods and services. “Social credit” thus reads as a formula to combine a planned economy with private property, and it was articulated as a third way beyond socialism and capitalism.
After the financial crash of 1929, the poet Ezra Pound began to dwell upon economics, trying to unite the ideas of Gesell and Douglas into a theory of usury, while soon drifting deeper into antisemitism and fascism. It is significant that neo-fascists in Europe are now again making an icon of Ezra Pound – for his economics, rather than for his poetry. (*)
Then, there are some multi-fascists who prefer a third kind of monetary reform: a return to the gold standard. Here inspiration is drawn from the so-called “Austrian school” in economics, whose most prominent thinker was Ludwig von Mises (1881–1973). Returning to a system in which money represents a given quantity of gold would quite certainly result in deflation and depression, which would then be regarded as the necessary purification of an economy which had proven to be largely fictitious. It should be underlined that the “Austrian” view is not inherently antisemitic, but it does easily lend itself to antisemitic projections. This might explain the strong fascination for Republican politician Ron Paul within parts of the conspiracist subculture which are leaning towards a multi-fascist ideology.
Mono-fascists, on the other hand, are showing a remarkable lack of interest in economics. To a certain degree, this might be explained by mono-fascism’s obsession with Islam: as far as muslims are regarded as less civilized, as the enemy “below”, it would be absurd to blame the financial crisis directly on islam. But it is also part of an anti-intellectual attitude which is typical for mono-fascism, which differs from the counter-intellectual tendency of multi-fascism.
While multi-fascism supposes that the cause of crisis is financial, mono-fascism tends to regard it as demographic. According to the latter, it is the parasitic presence of an alien population – together with feminism and moral depravation – which is standing in the way of economic prosperity. From that perspective, financial crisis is merely a symptom of a demographic crisis.
But it does not mean that mono-fascism can do without antisemitic stereotypes. Rather, these stereotypes tend to come back in the attempt to explain the immigration of muslims to “the West”. To complete its apocalyptic message, mono-fascism also needs an “enemy within” – someone who is orchestrating the supposed suicide of a civilization. This enemy is usually described in vague terms as “political correctness”, “cultural Marxism”, “cultural relativism” or “multi-culturalism”, with hints of an elite conspiracy in possession of a special kind of abstract, intangible power. This very idea is an antisemitic stereotype, regardless of whether the enemy is explicitly presented as “Jewish”.

(*)The most explicit example of this is the neo-fascist squatter movement that has now established as “Casa Pound” in a number of cities in Italy. They put forth the demand that every Italian family has the right to own a home, and that the state should make this possible by offering interest-free loans. Of course, this should exclude families which do not fulfill the sanctioned pattern of heterosexuality or which include family members not considered to be true Italians. Casa Pound in Rome – a squatted building of six floors – is not only a headquarter for militant activists and a kind of cultural institute. It is also housing thirty poor families as a way to emphasize the movement’s main slogan: “rent is usury”. For more about the resurgence of “social fascism” in Italy, see Widmann (2010)

Excerpt from Rasmus Fleischer, “Two fascisms in contemporary Europe? Understanding the contemporary split of the Radical Right“, in In the tracks of Breivik: far right networks in Northern and Eastern Europe, Mats Deland, Michael Minkenberg & Christin Mays (eds.), Berlin: LIT Verlag, 2014.

Om snabbmat och franchising

Att bli franchisetagare är en märklig blandning av att starta ett eget företag och att börja arbeta åt någon annan. /…/
Franchiseavtal har förekommit i olika former sedan 1800-talet. 1898 saknade General Motors kapital att anställa försäljare av sin nya bil, så företaget sålde franchiserättigheter till blivande bilhandlare och gav dem exklusiva rättigheter till ett visst geografiskt område. /…/ Branscher som bilar, läskedrycker, olja och motell använde till stor del franchiseavtal för sin expansion i begynnelseskedet. Men snabbmatsbranschen gjorde franchising till en affärsmodell som snart efterliknades av återförsäljarkedjor över hela Förenta staterna. /…/
Bankerna var inte särskilt villiga att investera i denna nya industri och det var inte heller Wall Street. Dunkin’ Donuts och Kentucky Fried Chicken var bland de första kedjor som började sälja franchiseavtal. Men det var McDonald’s som fulländade den nya franchisingtekniken och kunde bygga ut kedjan samtidigt som företaget behöll en strikt kontroll av produkten.
/…/
I stället för att tjäna stora pengar på att kräva höga royalties och sälja varor till sina franchisetagare blev McDonald’s Corporation hyresvärd åt nästan allihop. Bolaget köpte fastigheter och hyrde ut dem till franchisetagarna med minst 40 procents påslag. /…/ Utöver bashyran tog man också ut ett tillägg som grundades på restaurangens årliga inkomster. Den nya franchisingstrategin visade sig bli enormt vinstgivande för McDonald’s Corporation. “I grund och botten är vi inte i livsmedelsbranchen”, sade Sonneborn en gång till en grupp investerare från Wall Street, och uttryckte därmed en osentimental uppfattning om McDonald’s som Kroc aldrig anslöt sig till. “Vi är i fastighetsbranschen. Det enda skälet till att vi säljer hamburgare för femton cent stycket är att de är den bästa inkomstkälla som våra hyresgäster kan betala oss hyran med.”
/…/
Varje kedjas distinkta arkitektur blev dess förpackning, lika strikt skyddad av upphovsrätten som designen på en tvålkartong. McDonalds Corporation visade vägen vid standardiseringen av USA:s detaljhandelsmiljö genom att rigoröst kontrollera hur dess restauranger såg ut både ut- och invändigt. I slutet av 1960-talet började McDonald’s att riva restauranger som ursprungligen designats av Richard McDonald, byggnader med de gyllene bågarna på toppen av sina sluttande tak. /…/
designkonsulten och psykologen Louis Cheskin /…/ argumenterade emot att helt överge de gyllene bågarna och hävdade att de hade stor freudiansk betydelse i kundernas undermedvetna. Enligt Cheskin liknade de gyllene bågarna ett par stora bröst: “moder McDonald’s bröst”. /…/ Bolaget följde Cheskins råd, behöll de gyllene bågarna och lät dem bilda M:et i McDonald’s.
/…/
Under 1990-talet var Subway inblandat i fler rättstvister med sina franchisetagare än någon annan kedja – fler än Burger King, KFC, McDonald’s, Pizza Hut, Taco Bell och Wendy’s tillsammans. /…/
Många av klagomålen om Subway gäller det oanliga systemet att rekrytera nya franchisetagare. Kedjan förlitar sig på “utvecklingsagenter” som säljer nya franchiseavtal med Subway. Utvecklingsagenterna betalas ingen lön av Subway; de är tekniskt oberoende uppdragstagare, försäljare vars inkomst till stor del beror på hur många Subway som öppnar i deras område. De får halva franchiseavgiften betald av nya rekryter, plus en tredjedel av deras årliga royalties, plus en tredjedel av den “överföringsavgift” som erläggs varje gång en restaurang byter ägare.

Eric Schlosser: Snabbmatslandet, s. 133-141

Siri Derkert om konjunkturvågorna och det kommande robotstadiet

“Konjunkturvågor måste studeras. Konjunkturvågor av olika längd”, skriver Siri Derkert intill namnet “Åkerman” i en anteckning. Det var Johan Åkermans (1896–1982) tankar om ekonomisk omvandling och konjunkturvågor under kapitalismen hon höll på att bekanta sig med. Åkerman, vid den här tiden docent i nationalekonomi med ekonomisk statistik, är den så kallade strukturanalytiska skolans grundare. Hans teorier är inte ett självklart val för en konstnär i kreativ livskris, kan man tycka, och inte heller ett speciellt lättillgängligt val.
/…/
“Tidsekonomi”, skriver Siri Derkert, “det tar tid innan ens kapital blir räntabelt till vinst. Stigande produktion fram till krisen”. Till skillnad från standardekonomer, som inriktade sig på tänkta teoretiska och tidlösa jämviktslägen (jämviktsekonomi), argumenterade Åkerman för studier av de ständiga omvandlingarna av den faktiska ekonomin (tidsekonomi). “Ränta o Tid – Konjunkturvågens olika längd. Säsongvåg”, fortsätter Derkert. Åkerman arbetade med tre olika periodbegrepp: säsongsperioder (1 år), konjunkturperioder (1–10 år) och sekulärperioder (över 10 år). Av Siri Derkerts anteckningar att döma diskuterade föreläsaren på Fredshögskolan hur Åkerman tänker sig att diskrepansen mellan låneränta (kostnaden för att låna i banksystemet) och realkapitalränta (den avkastning som företagarklassen förväntade sig av sina nyinvesteringar) påverkar krisförloppen. I grunden existerar konjunkturvågor och kriser därför att människor inte har förmågan att se in i framtiden och på förhand kan reglera utvecklingen. “Kapitalister räknar med tidmått”, noterar Derkert i ett försök att fånga upp Åkermans tanke att det är produktionens tidskrävande karaktär (att nyinvesteringar görs vid ett visst tillfälle och avkastningen kommer vid ett senare) i kombination med företagarnas och kreditförmedlarnas oförmåga att förutse framtiden som utgör föränderlighetens underlag.
/…/
Åkermans teori var nog av speciellt intresse för att den antydde att det kunde finnas ett samband mellan vissa konjunkturvågor och stora krig – eller mer precist att den politiska spänningen tenderade att öka i uppsvingsfasen av ‘sekulärvågorna’ – vilket Åkerman i sin tur återförde på generationsväxlingen.
/…/
Den patriarkala kulturen saknade den “livsnödvändiga stimulerande växelverkan”, skrev hon, “mellan de två släkthalvorna (kvinnligt–manligt)”. Å ena sidan förträngdes de inre kvaliteterna, som känsla, sinnen och andlighet, “å andra sidan elefantiasis av vårt utåtvända väsen”, en trend som representerades av “civilingenjörer och tekniker” med räknesticke. Dessa manligt dominerade yrkeskårer, som förberedde människan för “robotstadiet”, dyker upp på flera ställen i Siri Derkerts arbetsanteckningar. På ett ställe ställer hon Emilia Fogelklous (1878–1972) tankar om “förbud mot rationalisering av livet” mot överingenören och tayloristen C. Tarras Sällfors (1898–1960) tankar om effektivisering av både lönearbete och hemarbete. “Tidtagarmannen – idén befängd”, konstaterar Derkert kort. Det verkar för övrigt som om “både tekniker och kommunister” lätt “blir fackidioter – är det manliga faror?” resonerar Derkert vidare. När arbetet tayloriseras och styckas upp i mindre delar blir det hur som helst “glädjelöst”, sammanfattar hon, och “utan naturlig rytm i sinne o muskler […] tynar vi bort”.

Behovet av att skapa hela människor är ett genomgående tema i Siri Derkerts bevarade anteckningar om människokunskap. “Det goda = Helhet (sammanhang). Det onda = splittring”, antecknar hon i början av en föreläsning som går igenom den klassiska psykoanalysen.

Martin Gustavsson: “‘Konjunkturvågor måste studeras’. Den politiskt engagerade Siri Derkerts anteckningar om ekonomisk historia och sociologi”, s. 79-103 i Siri Derkert, utställingskatalog från Moderna museet, 2011

Godbout & Caillé on the anthropology of the gift

Jacques T. Godbout & Alain Caillé: The world of the gift; (1998)

In a way, this book is simply an attempt to take Marcel Mauss’s The Gift seriously. One might well ask why such an important book has had a few real successors, despite its impressive reputation. /…/ And his work is taken up only by those whose aim is to establish a general theory of anthropology, for example Claude Lévi-Strauss, Georges Bataille, Karl Polanyi, and Marshall Sahlins. It would be easy, of course, to demonstrate that each of these authors, in his own way, has contradicted many of the ideas in The Gift. /…/ Mauss himself was often hesistant and uncertain. He was all too timid

/…/

taking up Marcel Mauss’s project where he left off: at the door to modernity. In doing this we will adopt the convenient and popular distinction between the sphere of the market, the sphere of the state, and the domestic or private sphere, that of interpersonal relations, friendship, family, and so on. For our purposes Hirschman’s (1970) well-known conceptual distinction between exit, voice, and loyalty is a perfect match with our three spheres. While the defining principle for the mercantile sphere is the possibility and ease of withdraing from a social bond (exit) when one agent is not content, the political sphere is governed by discussion and debate (voice), and loyalty is the founding principle for the domestic sphere.
This last sphere is generally considered the natural site for the gift in modern society, and we will devote a chapter to it. After having discussed the gift on its home ground, we will ask ourselves what happoens to it in other domains in modern society. Even if these domains are driven by principles other than the gift, the gift is still present in many guises, to the point that some authors have claimed that it is defined by its coexistence with the state and the market.

/…/

Here, the distinction between primary and secondary social relationships, first made by the Chicago school of sociologists, is as partitent as ever. /…/ the primary bond is desired for its own sake, while the secondary link is seen as a means to an end. Louis Wirth, a sociologist, felt that urbanization was made possible by the transition from primary to secondary ties.

/…/

Sahlins (1976) has established a typology for the gift based on the hypothesis that the more the gift circulates in a primary network (between intimates), the less rigorous is the equivalence between gift and reciprocation and the longer the reciprocation stretches out in time.

/…/

Lévi-Strauss reproaches Mauss /…/ for having allowed himself to be misled by a Maori jurist and accepting without question an animist explanation for the gift, /…/ Moreover, he adds, Mauss was mistaken in making a distinction between three obligations – to give, to receive, to reciprocate – when actually there is only one: to exchange. We know that in The Elementary Structures of Kinship Lévi-Strauss explained that exchange was first the exchange of women and the other side of the universal prohibition of incest. This prohibition, which forbids one to take a woman ‘among one’s own’, obliges one to look elsewhere and, in so doing, to forge alliances with strangers who are then transformed, more or less precariously, into relatives. /…/
What is disturbing, howeer, in the structuralist reading is the way it relies on the concept of exchange to provide support for its abstract, almost esoteric, inclinations. If the prohibition of incest is universal, Lévi-Strauss explains, it’s because it is situated where Nature and Culture intersect and because, by subjecting societies to the law, it transforms them into properly cultural entities. Individuals, in other words, become human only in submitting themselves to the law. We know how Jacques Lacan (1977) will build on this theme to reinterpret Freud’s Oedipus theory, at the risk of hypostatizing Law and being a bit quick to identify the law that prohibits incest with the law of economic exchange.

/…/

Finally, let us consider the work of René Girard and his disciples. While Girard would certainly have rejected any association with an approach inspired by structuralism, considering him here is not completely illegitimate, since his theory of mimetic desire is closer to that of Lacan, and therefore to that of Hegel, particulary as reinterpreted by Alexander Kojève, than he is willing to admit. /…/
Girard’s point is that desire is not the desire for the other and for recognition, as with Hegel, but desire according to the other. The human subject desires only those objects which are desire by someone he consiers prestigious, whom Girard calls the ‘mediator’. This makes for a dialectic not of master and slave but of master and disciple, which leads to a confusion of the desires and identities of the master and the disciple. If we are to believe Girard, for all human societies up to the advent of Christianity the resolution of conflicting desires was achieved through the collective putting-to-death of a scapegoat, a chosen victim charged with all the evils to which the communities were subject. Myths and religions would have been based on human sacrifice.
What has this to do with the gift? A talented young American anthropologist, Mark Anspach, has reread the material assembled by Mauss and his successors from the viewpoint of Girard. According to him, the gift for Girard represents an attenuation, a sort of introjection of the sacrificial logic. /…/ As the reader might suspect, our thesis, unlike that of these Girdardian readings, is that one should think of revenge, sorcery, and sacrifice as sub-categories for the logic of the gift. /…/
The Girardian theory seems unable to explain what makes objects precious in primitive society. It is not enough to say that they are desired because everyone desires them.
/…/
While for utilitarians the hidden but ubiquitous motive is self-interest (which is all we have to understand in order to have understood everything), with Girard, violence is primary. /…/ there is no desire for positive consequences, no warmth, no need for love. That side of life has no place in this system. In that sense Girard is modern, and we can even ask ourselves if he is not utilitarian. He overlooks all situations where elements opposed to the logic of violence might appear and favour only those secondary elements that support his cynical hypothesis.

/…/

The gift is not a aystem of static equilibrium, nor is it even homeostatic, where there is a fixed equilibrium around a variable towards which the system gravitates, and about which it hovers, like a thermostat or the price in a market model. The gift is a complex system: there is no simple connection, no hierarchy. To understand certain phenomena, physicists and mathematicians have developed new concepts over the last decades: fractal objects, strange attractors, an so on. /…/ Analogically, we may consider the market a simple attractor, which accounts for the circulation of a certain number of objects and commodities. The gift can then be seen as a strange attractor, which accounts for turbulence in the market and in the bureaucratic apparatur, as well as in exchanges between human beings when we try to understand them in terms of the mercantile model. For centuries, the Western world has insisted on analysing exchanges in terms of a simple attractor alone and has been intent on explaining society with the aid of only two deviced: the market and the state. But these are not adequate to the task. There is turbulence. /…/ It is time for the social sciences to acknowledge the presence of this strange attractor called the gift.

Adam Smith: “Om kapitalackumulation, eller om produktivt och improduktivt arbete”

(Ur Wealth of nations, bok 2, kapitel 3.)

“Det finns ett slag av arbete som förhöjer värdet av det föremål på vilket det läggs ned, och det finns ett annat slags arbete som inte har någon sådan effekt. Eftersom det förra producerar ett värde, kan det kallas produktivt arbete, medan det senare kan kallas improduktivt arbete. En manufakturarbetares arbete förhöjer sålunda i allmähet värdet av de råvaror han förädlar, värdet av hans eget uppehälle och värdet av hans arbetsgivares profit. En tjänares arbete däremot förhöjer inte värdet av någonting. /…/ En person som anställer ett stort antal manufakturarbetare blir med tiden rik; den som underhåller ett stort antal tjänare blir med tiden fattig. Tjänarens arbete har dock sitt värde och är förtjänt av sin lön lika väl som manufakturtillverkarens. Men manufakturtillverkarens arbete förkroppsligas i ett särskilt föremål eller en viss säljbar vara, som finns kvar under åtminstone någon tid sedan arbetet är avslutat. Föremålet eller varan är så att säga en viss massa lagrad och sparad arbetskraft som vid behov kan användas vid något annat tillfälle. /…/ Tjänarens arbete förkroppsligas däremot inte i något särskilt föremål eller någon säljbar vara. Hans tjänster förintas i allmänhet redan i det ögonblick då de utförs och lämnar sällan något spår eller något värde efter sig, för vilket en lika stor kvantitet av tjänster senare skulle kunna erhållas.”

“Såväl vissa av de mest betydelsefulla och mest maktpåliggande som vissa av de mest fåfängliga professionerna måste hänföras till en och samma klass: präster, advokater, läkare, vittra män av alla de slag, skådespelare, gycklare, musiker, operasånger, operadansörer m.fl. /…/ I likhet med aktörens deklamation, oratorns tal eller musikerns melodi förintas alla dessa personers arbete redan i det ögonblick då det föds.”

“De tillgångar som en sparsam person lägger undan varje år skänker försörjning åt ytterligare ett antal produktiva arbetare, inte bara för det innevarande eller det påföljande året, utan i likhet med instiftaren av en offentlig arbetsinrättning grundlägger den sparsamme så att säga en evig fond för underhållet av ett lika stort antal arbetare för all framtid. /…/
Den slösaktige missbrukar fonden på just detta sätt. Genom att intehålla sina utgifter inom ramen för sin inkomst tär han på sitt kapital.”

“När det gäller slöseri består den princip som frestar till utgifter i förkärleken för kortsiktiga nöjen. Även om dennas frestelse ibland är stark och mycket svår att lägga band på, är den i allmänhet endast kortvarig och tillfällig. Men den princip som manar till sparsamhet är vår önskan om att förbättra vår ställning. Ehuru oftast lugn och lidelsefri, följer oss denna önskan alltifrån moderlivet och lämnar oss aldrig förrän vi läggs i graven. Under hela den period som förflyter mellan dessa båda tidpunkter finns det kanske knappast ett enda ögonblick då någon människa är så fullt och helt tillfredsställd med sina förhållanden att hon inte har någon enda önskan om förändring eller förbättring av något slag. En ökad förmögenhet är det medel varigenom flertalet människor önskar och inriktar sig på att förbättra sin ställning.”

“Årsproduktionen av ett visst lands jord och arbete kan inte fås att öka i värde på annat sätt än genom en ökning av antalet produktiva arbetare i landet eller genom en ökning av produktivkrafterna hos de arbetare som tidigare varit sysselsatta. Det är tyligt att antalet produktiva arbetare i landet aldrig kan fås att öka särskilt mycket på annat sätt än genom en ökning av kapitalet, det vill säga av de medel som är ämnade för sådana arbetares försörjning. Produktivkrafterna hos samma antal arbetare kan bara ökas genom att något tillägg eller någon förbättring görs på de maskiner och hjälpmedel som underlättar och förkortar arbetet, eller genom en mer lämplig uppspaltning och fördelning av arbetet. I båda fallen erfordras nästan alltid ett extrakapital.”