Det är särskilt tvenne omständigheter, som för närvarande gjort polisvetenskapen aktuell i vårt land. Den ena är några rent praktiska förhållanden. Den andra är vetenskapens egen alltjämt fortskridande utveckling. – Allt sedan sekelskiftet och ännu något tidigare har ju den svenska samhällstypen undergått en högst väsentlig förändring, främst markerad av Sveriges omvandling från en stabil bondestat till ett samhälle av en allt mer mekaniserad och urbaniserad struktur. Den sociologiska betydelsen härav för vårt land och folk är allt för väl känd för att här särskilt behöva föras till erinran. Upprätthållandet av “lugn, ordning och allmän säkerhet”, som ännu för några decennier sedan föreföll vara en relativt enkel uppgift, har med de förändrade samlivsförhållandena och nya idéströmningar visat sig vara ett allt mer komplicerat problem, som för sin rationella lösning numera ställer allt större krav på myndigheternas omdöme och handlingskraft i polisiärt hänseende. Utan stödet härvid av den “erfarenhet av högsta dignitet”, som vetenskapen representerar, kan näppeligen någon verklig effekt och framgång förväntas av polisarbetet – lika litet som man t.ex. inom näringslivet kunnat ställa sig utanför vetenskapens utveckling. Glädjande nog kan man konstatera en allt närmare kontakt mellan vetenskap och polismakt till – har man kunnat fastslå – båtnad för båda parternas. Denna linjer måste uppenbarligen fullföljas fram till den punkt i vår kulturutveckling, då all polisverksamhet och organisation i görligaste mån vilar på: vetenskap och beprövad erfarenhet. Det eminenta stats- och samhällsintresse, som är knutet vid polisväsendet, har helt enkelt rätt att fordra en sådan utveckling. – I utlandet, t.ex. i Tyskland och U.S.A., har denna tanke tagit sig uttryck bl.a. uti inrättandet av särskilda organ och institutioner för polisvetenskaplig forskning.
/…/
Vilken uppfattning man än må hava om vetenskapens natur och nuvarande utveckling – om den biologiska vetenskapens grundläggande betydelse för vår uppfattning av tillvaron kan ingen tvekan råda. I många hänseenden framstår densamma numera som den slutlige och definitive härskaren på det vetbaras strids- och arbetsfält. I samma mån denna biologiska grundsyn vinner terräng vid uppfattningen av de mänskliga livsföreteelserna, i samma mån skall polisvetenskapen veta att hävda sin rangplats bland de biovetenskapliga disciplinerna. Såsom objekt för vetenskaplig forskning är polisväsendet dock ytterst att återföra till en av grundformerna för livsskeendet: organismernas skyddsanpassningsarbete, och det är ett “attribut”, som är knutet till snart sagt varje form för mänskligt och djuriskt samliv – t.o.m. växtsamhällena hava ju sina “poliskonstaplar”. Så som få andra samhällsdiscipliner bidrager därför polisvetenskapen till att klarlägga natur- och kulturutvecklingen inom de sociala förbanden. Och ändock har denna vetenskap hittills endast mer sporadiskt varit uppmärksammad av forskningen. Det kan vara på tiden, att en ändring sker uti detta förhållande även i vårt land.
Utan att ett organ finnes, i vilket dessa synpunkter kunna komma till uttryck, kan polisvetenskapen knappast erhålla den betydelse den förtjänar. Tidskrifter behandlande polisiära ämnen, hava vi ju flera i vårt land. Både medicinska och tekniska fackorgan, likaväl som nautiska och militära sådana bruka avhandla polis-spörsmål. De lida dock alla i regel av det felet, att de behandla de polisiära frågorna från en snäv specialfacklig synpunkt. Huru många polisiära uppgifter och problem gives det emellertid icke, som samtidigt äro objekt för ett flertal yrkesmäns åtgöranden, läkarens, officerarens, juristens, sjömannens, ingenjörens etc. Det fordras ett organ – där samliga dessa olika fackmäns synpunkter på “fallet” kunna bliva ventilerade. Därmed förverkligas då ock i någon mån ett annat av den nutida vetenskapens krav: den syntetiska uppfattningen av tingen, sammanförande till en enhetlighet av element, som naturligt höra tillsammans. – Se där de huvudsakliga anledningarna till framträdandet av denna tidskrift!
De principer, efter vilka den kommer att redigeras, torde framgå redan av det sagda. Det blir, kort sagt, den på strängt naturvetenskaplig grund vilande uppfattningen av individen, gruppen och staten samt de konsekvenser denna åskådning medför för det polisiära handlandet, som därvid kommer att vara normerande, en uppgift, som naturligen både kan och bör fullföljas utan något ställningstaande till politiska särintressen.
/…/
Närmast vänder sig tidskriften med sitt innehåll och sin idé till polisfunktionärerna i vårt land /…/ De spörsmål, polisvetenskapen avhandlar, omfattar emellertid även samhälleliga och statliga verksamhetsgrenar, som falla vida utöver, vad man inom “praktiken” vanligen räknar som polistjänst. Hit höra t.ex. metoderna för disciplinens upprätthållande inom militärförläggningarna, arbetsplatser eller skolor. Mycket av den “inre” tjänsten inom armén och flottan, den offentliga hälsovården, delar ur kommunikationsväsendet m.m. är även att räkna in under polisvetenskapen. Redaktionen vågar därför påräkna en större läsekrets för tidskriften än, den snävare, den närmast är avsedd för. Samtliga arbetare i det samhälleliga och statliga skyddsarbetets tjänst, såsom officerare, läkare, lärare, ingenjörer m.fl. böra med fördel kunna taga del av, vad tidskriften är ämnad innehålla. Men också ledamöter av fattigvårdsstyrelser, barnavårds- och nykterhetsnämnder, eller andra sociala och kommunala välfärdsinrättningar, riksdags- och tidningsmän m.fl. alla böra de kunna hava något att hämta av intresse för sina samhälleliga uppgifter i en tidskrift som den föreliggande. Den är dock avsedd att avhandla det, som närmast berör oss alla i samhället, “den inre friden” och “ordningen” – förutsättningen för all mänsklig sammanlevnad och kultur.”
Ur öppningsartikeln till första numret av Tidskrift för polisvetenskap: organ för samhälls- och statsvetenskaplig forskning på naturvetenskaplig grund (1934).
Redaktion: Prof. fil.dr. John Frödin, prof. emir. med.dr. Alfred Pettersson, jur.dr. Eric Carlquist
Excerpter 