Friedrich Nietzsche: Om sanning och lögn i utommoralisk mening [fulltext]

Friedrich Nietzsche:
Om sanning och lögn i utommoralisk mening
(1873)

1.
I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstrött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i “världshistorien”: men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. – En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade; när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum. Det finns ingenting så eländigt och ringa i naturen att det inte, genom en liten fläkt av denna kunskapens styrka, genast skulle svälla upp som en slang; och liksom varje stadsbud vill ha sin beundrare, så tycker sig även den stoltaste människan, filosofen, från alla håll se världsalltets ögon teleskopiskt riktade mot det egna handlandet och tänkandet.

Det är märkligt att intellektet åstadkommer detta, intellektet som ju bara har givits till hjälpmedel åt det mest olyckliga, ömtåliga, förgängliga bland väsen, för att hålla det kvar en minut i tillvaron, ur vilken det annars, utan denna gåva, skulle ha allt skäl att fly lika snabbt som Lessings son. Detta högmod i förbund med kunskapen och känslan, som lägger förblindande dimma över människornas ögon och sinnen, bedrar dem alltså angående tillvarons värde genom att det inom sig bär på den mest smickrande värdering av själva kunskapen. Dess allmännaste verkan är illusion – men också de mest individuella verkningarna har någonting av samma karaktär över sig.

Intellektet utvecklar, som ett medel för individens bevarande, sina förnämsta krafter i förställningen; ty detta är medlet genom vilket de svagare, mindre robusta individerna hävdar sig, de som kommer till korta när det gäller att föra en kamp för tillvaron med näbbar och klor. Hos människan når denna förställningskonst sin höjdpunkt: här är illusionen, smickret, lögnen och sveket, bakdanteriet, låtsasleken, livet i lånad glans, maskeraden, den skylande konventionen, rollspelet inför andra och sig själv, kort och gott det ouppförliga fladdrandet runt den enda lågan fåfänga i så hög grad regel och lag, att nästan ingenting är obegripligare än att det bland människorna har kunnat uppkomma en ärlig och ren drift till sanning. De har dykt djupt ned i illusioner och drömbilder, deras blick glider bara över tingens yta och ser “former”, deras känsla leder ingenstans till sanningen, utan nöjer sig med att uppfånga impulser och liksom spela ett trevande spel på tingens rygg. Därtill låter sig människan om natten, livet igenom, vilseledas i drömmen, utan att hennes moraliska känsla någonsin har försökt hindra detta; medan det lär finnas människor som genom en stark vilja har slutat snarka. Vad vet människan egentligen om sig själv! Ja, skulle hon bara en enda gång kunna uppfatta sig själv fullständigt, liksom utsträckt i en upplyst glaslåda? Hemlighåller inte naturen det allra mesta för henne, till och med beträffande hennes kropp, för att – bortom tarmarnas vindlingar, blodströmmarnas snabba flöde, de invecklade fiberskälvningarna – fängsla och innesluta henne i ett stolt, bedrägligt medvetande! Den har kastat bort nyckeln: och ve den ödesdigra nyfikenhet, som en gång genom en springa skulle kunna se ut och ned ur medvetandets rum och nu anade, att människan vilar på det obarmhärtiga, det giriga, det omättliga, det mordiska, på sin ovetenskaps likgiltighet, och liksom hängande i drömmar över ryggen på en tiger. Varifrån i all världen kommer, vid denna konstellation, driften till sanning!

Om individen skall kunna hävda sig mot andra individer använder den i ett tingens naturliga tillstånd intellektet mestadels bara till förställning; men eftersom människan både av nödvändighet och av leda vill existera socialt och hjordvis, behöver hon ett fredsslut och strävar därför till att åtminstone det allra största bellum omnium contra omnes skall försvinna ur hennes värld. Detta fredsslut medför någonting, som ser ut som första steget till uppnående av denna gåtfulla sanningsdrift. Nu kommer nämligen det att fixeras som från och med detta ögonblick skall vara “sanning”, det vill säga, man uppfinner en allmängiltig och bindande beteckning på tingen, och lagstiftningen för språket ger också de första lagarna för sanningen: ty här uppstår för första gången kontrasten mellan sanning och lögn. Lögnaren använder de gällande beteckningarna, orden, för att få det overkliga att framstå som verkligt; han säger till exempel: “Jag är rik”, ehuru just “fattig” vore den rätta beteckningen för hans tillstånd. Han missbrukar de fasta konventionerna genom godtyckliga utbyten eller rent av omkastningar av namnen. Om han gör detta på ett egennyttigt och i övrigt skadligt sätt, så kommer samhället inte längre att ha förtroende för honom och sålunda utestänga honom. Människorna skyr då inte så mycket att bli bedragna som att skadas genom bedrägeri; de hatar, även på detta stadium, i grund och botten inte illusionen, utan de dåliga, ogynnsamma följderna av vissa slags illusioner. I en liknande inskränkt bemärkelse önskar människan också bara sanningen. Hon begär de angenäma, livsbevarande följderna av sanningen; mot den rena, konsekvenslösa kunskapen är hon likgiltig, mot de kanske skadliga och ödeläggande sanningarna till och med fientligt stämd. Och för övrigt: hur förhåller det sig med dessa språkets konventioner? Är de kanske produkter av kunskapen, sanningskärleken, täcker beteckningarna och tingen varandra? Är språket det adekvata uttrycket för alla realiteter?

Endast genom glömska kan människan någonsin inbilla sig att hon äger “sanning” av den nyss angivna graden. Om hon inte vill nöja sig med sanningen i tautologins form, det vill säga med tomma hylsor, så kommer hon evigt att ta illusioner för sanningar. Vad är ett ord? Avbildningen av en nervretning i ljud. Men att av nervretningen sluta sig vidare till en orsak utanför oss, är redan ett resultat av en felaktig och oberättigad användning av orsaksbegreppet. Hur skulle vi, om sanningen ensam hade varit avgörande vid språkets genesis, visshetens synpunkt ensam i fråga om beteckningarna, hur skulle vi våga säga: stenen är hård. Som om “hård” även i övrigt vore bekant för oss, inte bara som en helt subjektiv retning! Vi indelar tingen enligt genus, vi betecknar trädet som manligt, växten som kvinnlig: vilka godtyckliga tolkningar! Hur långt är de inte utflugna över visshetens kanon! Vi talar om en “orm”: beteckningen träffar endast slingrandet, skulle alltså även tillkomma masken. Vilka godtyckliga begränsningar, vilka ensidiga gynnanden av än den ena, än den andra egenskapen hos ett ting! De olika språken, ställda vid sidan av varandra, visar att det i fråga om orden aldrig kommer an på sanningen, aldrig på ett adekvat uttryck: ty annars skulle det inte finnas så många språk. “Tinget i sig” (detta skulle vara just den rena konsekvenslösa sanningen) är även för språkbildaren helt ofattbart och på intet vis eftersträvansvärt. Han betecknar endast tingens relationer till människorna och tar de djärvaste metaforer till hjälp för att uttrycka dessa. En nervretning, att börja med överförd till en bild! Första metaforen. Bilden åter formad till ett ljud! Andra metaforen. Och varje gång ett fullständigt överhoppande av sfären, rakt in i en helt annan och ny sfär. Man kan tänka sig en människa, som är helt döv och aldrig har någon erfarenhet av tonen och musiken: hur denna människa kanske med förvåning betraktar Chladnis klangfigurer i sanden, finner deras orsaker i strängens skälvning och svär på att hon nu måste veta vad människor kalla “tonen”; så går det för oss alla med språket. Vi tror oss veta någonting om tingen själva när vi talar om träd, färger, snö och blommor, och äger dock ingenting annat än tingens metaforer, som på intet sätt motsvarar deras ursprungliga väsen. Liksom tonen ter sig som sandfigur, så ter sig det gåtfulla hos tinget i sig först som nervretning, sedan som bild, till slut som ljud. Logiskt går det således i varje fall inte till vid språkets uppkomst, och hela det material, vari och varmed sedan sanningsmänniskan, forskaren, filosofen arbetar och bygger, härstammar om inte från något luftslott, så i varje fall inte från tingens väsen.

Låt oss särskilt tänka på bildandet av begreppen. Varje ord blir begrepp just genom att det inte skall tjäna som erinran om den unika, helt och hållet individualiserade urupplevelse, för vilken den har sin uppkomst att tacka, utan samtidigt måste passa in på otaliga, mer eller mindre liknande, det vill säga strängt taget aldrig lika, alltså på idel olika fall. Varje begrepp uppstår genom likställande av olikheter. Lika säkert som det är att ett blad aldrig är helt likt ett annat, lika säker har begreppet blad bildats genom att man godtyckligt låtit dessa individuella olikheter falla, glömt bort det skiljande, och väcker nu föreställningen, att det i naturen finns någonting utom bladen som vore “blad”, kanske en urform, efter vilken alla blad vore vävda, tecknade, mätta, färgade, krusade, målade, men av oskickliga händer, så att inget exemplar hade utfallit korrekt och tillförlitligt som trogen avbild av urformen. Vi kallar en människa “hederlig”. Varför handlade hon i dag så hederligt? frågar vi. Vårt svar brukar lyda: på grund av sin hederlighet. Hederligheten! Det heter å andra sidan: bladet är bladens orsak. Vi vet ju ingenting om en väsenskvalitet som skulle heta “hederligheten”, men väl om talrika individualiserade, följaktligen olika handlingar, som vi likställer genom att utelämna det olika och nu betecknar som hederliga handlingar; till sist formulerar vi av dem en qualitas occulta under namnet “hederligheten”.

Blundandet för det individuella och verkliga ger oss begreppet, liksom det även ger oss formen, under det att naturen inte känner några former och begrepp, alltså heller inga arter, utan endast ett för oss otillgängligt och oidentifierbart x. Ty även vår motsats mellan individ och art är antropomorfisk och härstammar inte från tingens väsen, även om vi inte vågar säga att den inte motsvarar det: det vore nämligen ett dogmatiskt påstående och som sådant lika omöjligt att bevisa som sin motsats.

Vad är alltså sanning? En rörlig här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en summa av mänskliga relationer som har stegrats poetiskt och retoriskt, tolkats, smyckats, och som efter långt bruk förefaller fasta, kanoniska och bindande för ett folk: sanningarna är illusioner, och man har glömt att de är det. Metaforer som har blivit slitna och kraftlösa, mynt som har förlorat sin bild och nu är att betrakta som metall, inte längre som mynt. Vi vet alltjämt inte varifrån driften till sanning härstammar; ty hittills har vi bara hört om det krav som samhället ställer för att kunna existera. Att tala sanning är att använda de brukliga metaforerna, alltså, moraliskt uttryckt: kravet att ljuga enligt en fastställd konvention, att ljuga hordvis i en för alla bindande stil. Nu glömmer människan visserligen att det förhåller sig så med henne: hon ljuger alltså omedvetet och efter hundraårig tillvänjning – och kommer just genom denna omedvetenhet, just genom denna glömska till känslan av sanning. Vid känslan att vara ålagd att betrakta ett ting som “rött”, ett annat som “kallt”, ett tredje som “stumt”, varknar en moralisk, till sanning relaterad impuls: genom motsatsen till lögnaren, som ingen litar på, som alla stänger ute, frammanar människan en bild av det vördnansvärda, tillförlitliga och nyttiga hos sanningen. Hon ställer nu sitt handlande som “förnuftigt” väsen under abstraktionernas herravälde; hon tål inte längre att ryckas med av de plötsliga intrycken, av föreställningarna, hon generaliserar alla dessa intryck till färglösare, kyligare begrepp och knyter sitt liv och handlande till dem. Allt som höjer människan över djuret beror av denna förmåga att förflyktiga de åskådliga metaforerna till ett schema, alltså att upplösa en bild till ett begrepp. Inom ramen för dessa schemata är nämligen något möjligt som aldrig skulle lyckas i samband med de åskådliga första intrycken: att bygga upp en pyramidal ordning i kaster och grader, att skapa en nyvärld av lagar, privilegier, underordningar, gränsbestämmelser, som nu står mot den andra, åskådliga världen, de första intryckens värld, som någonting fastare, allmännare, bekantare, mänskligare och därför reglerande och bindande. Medan varje åskådningsmetafor är individuell och unik och därför alltid kan undfly varje rubricering, visar det stora begreppsbygget den stela regelbundenheten hos ett romerskt kolumbarium och utandas i logiken den stränghet och kyla som kännetecknar matematiken. Den som utsätts för denna kyla kommer knappast att tro att även begreppet, hårt och åttkantigt som en tärning och flyttbart som denna, endast existerar som residuum av en metafor, och att illusionen av den konstnärliga överföringen av en nervretning till bilder är om inte mor, så mormor till varje begrepp. Men i detta begreppens tärningsspel betyder “sanning” att använda varje tärning så som den är betecknad, att noggrant räkna dess prickar, bilda rätta rubriker och aldrig bryta mot kastordningen och mot rangklassernas hierarki. Liksom romarna och etruskerna skar sönder himlen med stela matematiska linjer och förvisade gud till ett på så sätt begränsat rum, som till ett tempel, så har varje folk ovanför sig en sådan matematiskt sönderdelad begreppshimmel och uppfattar nu sanningens krav så att varje begreppsgud bara skall sökas i sin sfär. Man får väl här beundra människan som ett väldigt byggeni, som på rörliga fundament och liksom på rinnande vatten lyckas torna upp en oändligt komplicerad begreppsdôm. För att få fotfäste på sådana fundament måste bygget förvisso vara som av spindelväv, bräckligt nog för att bäras bort av vågen, stabilt nog för att inte blåsas sönder av varje vind. Som byggeni höjer sig människan på så sätt vida över biet: viet bygger av vax som det samlar i naturen, människan av begreppens mycket skörare stoff, som hon först måste tillverka utifrån sig själv. Hon är mycket beundransvärd i detta – men inte på grund av sin drift till sanning, till ren kunskap om tingen. Om någon gömmer en sak bakom en buske, söker och även finner den på samma ställe, så är detta sökande och finnande inte mycket att skryta med: men så förhåller det sig med sökandet och finnandet av “sanningen” på förnuftets område. Om jag gör en definition av däggdjuret och sedan, efter att ha granskat en kammel, förklarar: “Se, ett däggdjur”, så bringas visserligen en sanning i dagen, men den är av begränsat värde och innehåller inte en enda punkt som vore “sann i sig”, verklig och allmängiltig oavsett människan. Den som forskar efter sådana sanningar söker i grund och botten endast världens metamorfos i människorna, han strävar efter att förstå världen som någonting människoliknande och tillämpar sig i västa fall en känsla av assimilering. På liknande sätt som astrologen såg stjärnorna i människornas tjänst och i samband med deras lycka och olycka, betraktar en sådan forskare hela världen som knuten till människorna, som det oändligt brutna ekot av en urklang, människan, som den mångfaldigade bilden av den enda urbilden, människan. Hans metod är att se människan som alltings mått; varvid han emellertid utgår från misstaget att tro, att han har dessa ting omedelbart framför sig, som rena objekt. Han bortser alltså från de ursprungliga åskådningsmetaforerna och tar dem för själva tingen.

Endast genom att glömma denna primitiva metaforvärld, endast därför att ett ursprungligt, hett strömmande fluidum av den mänskliga fantasins urförmåga hårdnar och stelnar, endast genom att okuvligt tro att denna sol, detta fönster, detta bord är en sanning i sig, kort och gott endast genom att människan glömmer sig själv som subjekt, dessutom som konstnärligt skapande subjekt, lever hon med någon ro, säkerhet och konsekvens: om hon bara ett ögonblick kunde komma utanför denna tros fängelsemurar, så vore det genast förbi med hennes “självmedvetande”. Redan detta kostar henne möda, att för sig själv tillstå att insekten eller fågeln kan uppfatta en helt annan värld än människan och att frågan, vilken av de båda världsperceptionerna som är den riktigaste, är helt meningslös, eftersom man till detta behöver den riktiga perceptionens måttstock, det vill säga en måttstock som inte finns. Men jag anser över huvud taget att “den riktiga perceptionen” – det skulle innebära: det adekvata uttrycket för ett objekt i subjektet – är en motsägelsefull orimlighet. Ty mellan två absolut olika sfärer, som mellan subjekt och objekt, finns ingen kausalitet, ingen riktighet, inget uttryck, på sin höjd ett estetiskt förhållande, jag menar en antydande överföring, en stapplande översättning till ett helt främmande språk: till vilken det i varje fall behövs en fritt diktande och fritt uppfinnande mellansfär och mellankraft. Ordet “uppenbarelse” innehåller många förförelser, varför jag så vitt möjligt undviker det: ty det är inte sant att tingens väsen uppenbarar sig i den empiriska världen. En målare, som saknar händer och i sång vill uttrycka den målning som föresvävar honom, kommer alltjämt röja mer med detta utbyte av sfärer än den empiriska världen röker om tingens väsen. Själv förhållandet mellan en nervretning och den producerade bilden är i och för sig ingenting nödvändigt: men om samma bild produceras miljoner gånger och går i arv genom många generationer, ja till sist uppträder hos hela mänskligheten och alltid av samma anledning, så får den till slut samma betydelse som om den vore den enda nödvändiga bilden och som om denna ursprungliga nervretning i förhållande till den producerade bilden vore ett strängt kausalitetsförhållande; liksom en dröm, evigt upprepad, säkert skulle bli uppfattad och berömd som verklighet. Men att en metafor hårdnar och stelnar garanterar för ingen del denna metafors nödvändighet och ensamrätt.

Säkert har varje människa som är hemmastadd i sådana betraktelser känt en djup misstro mot all sådan idealism, så snart hon en gång riktigt klart har övertygat sig om naturlagarnas eviga konsekvens, allestädesnärvaro och ofelbarhet. Hon har dragit slutsatsen: här är allting, hur långt vi än tränger upp mot den teleskopiska världen och ned i den mikroskopiska världen, så säkert, så fulländat, ändlöst, lagbundet och utan luckor. Vetenskapen kommer evigt att med framgång kunna gräva i dessa schakt, och allt som hittas kommer att stämma överens och inte motsäga vartannat. Hur föga liknar inte detta en fantasiprodukt: ty om det vore en sådan, borde ju skenet och overkligheten avslöja sig någonstans. Däremot måste det en gång sägas: om vi dessutom, var och en för sig, hade en olikartad sinnesförnimmelse, om vi själva bara kunde percipiera än som fågel, än som mask, än som växt, eller om den ene av oss såg samma retning som röd, den andre som blå, en tredje rent av hörde den som ton, så skulle ingen tala om en sådan naturens lagbundenhet, utan endast uppfatta den som en högst subjektiv bild. Vad är då en naturlag för oss? Vi känner den inte som sådan, utan endast i dess verkningar, det vill säga i dess relationer med andra naturlagar, vilka vi i sin tur bara känner som summor av relationer. Alla dessa relationer hänvisar om och om igen bara till varandra och är till sitt väsen helt obegripliga för oss; endast det som vi utökar dem med, riden, rummet, alltså successionsförhållanden och tal, känner vi verkligen till. Men allting sällsamt, som vi förvånas över i naturlagarna, allt som kräver vår tolkning och skulle kunna förleda oss till att misstro idealismen, ligger ju blott och bart i tids- och rumsföreställningarnas matematiska stränghet och fasthet. Men desa producerar vi inom oss och ut ifrån oss med den nödvändighet varmed spindeln spinner. När vi är tvungna att begripa alla ting bara i dessa former, då är det inte längre så underligt att vi i alla ting egentligen bara begriper just dessa former: ty alla måste de bära lagarna om talet i sig, och just talet är det mest häpnadsväckande hos tingen. All lagbundenhet, som så imponerar på oss i stjärnornas bana och i den kemiska processen, sammanfaller i grund och botten med de egenskaper vi själva tillför tingen; med detta imponerar vi på oss själva. Därvid framgår det visserligen att den konstnärliga metaforbildning, med vilken hos oss varje känsla börjar, redan förutsätter dessa former, alltså fullbordas i dem; endast det hårda fasthållandet vid dessa urformer förklarar möjligheten att ett begreppsbygge efteråt åter har kunna organiseras av metaforerna som sådana. Detta är nämligen en efterbildning av tids-, rums- och talförhållanden på metaforernas mark.

2.
På begreppsbygget arbetar ursprungligen, som vi har sett, språket, i senare tider vetenskapen. Liksom biet samtidigt bygger på cellerna och fyller dem med honung, så arbetar vetenskapen oupphörligt på det stora begreppskolumbariet, åskådningarnas begravningsplats, bygger ständigt nya och högre våningar, stöder, rengör och förnyar de gamla cellerna, och anstränger sig framför allt att fylla ut detta till vidunderlighet upptornade korsvirkesbygge och ordna in hela den empiriska, det vill säga den antropomorfa världen i det. Den handlande människan binder sitt liv vid förnuftet och dess begrepp, för att inte sköljas undan och tappa bort sig, och forskaren bygger sin koja tätt intill vetenskapens tornbygge, för att kunna hjälpa till med det och själv finna skydd under det existerande bålverket. Och skydd behöver han: ty det finns fruktansvärda makter, som oupphörligt tränger sig på honom och som mot den vetenskapliga “sanningen” håller fram helt avvikande “sanningar” med de mest olikartade skyltar.

Denna drift till metaforbildning, denna människans fundamentaldrift, som man inte ett ögonblick kan bortse från, eftersom man därmed skulle bortse från människan själv, är sannerligen inte övervunnen och knappast tyglad av att en reguljär och stel ny värld byggs åt henne som en borg av dess upplösta produkter, begreppen. Den söker sig ett nytt verksamhetsområde och en annan flodfåra och finner dem i myten och över huvud taget i konsten. Oupphörligt trasslar den till begreppens rubriker och celler genom att framställa nya överföringar, metaforer, metonymier; oupphörligt visar den lusten att gestalta den vakna människans existerande värld lika brokigt oregelbunden, konsekvenslös, osammanhängande, tilldragande och evigt ny som drömmens värld. I och för sig är ju den vakna människan endast med hjälp av den stela och regelbundna begreppsvärlden på det klara med att hon är vaken, och tror just därför ibland att hon drömmer, när denna begreppsväv någon gång rivs sönder av konsten. Pascal har rätt när han hävdar att vi, om vi varje natt drömde samma dröm, skulle sysselsättas lika mycket av den som av de ting vi ser varje dag: “Om en hantverkare vore säker på att varje natt, tolv timmar igenom, drömma att han vore kung, så tror jag”, säger Pascal, “att han vore lika lycklig som en kung som alla nätter i tolv timmar har drömt att han är hantverkare.” Den vakna dagen är för ett mytiskt livfullt folk, exempelvis de gamla grekerna, genom det oupphörligt verkande undret, förmågan att ta till sig myten, i själva verket mer lik drömmen än den vetenskapligt tillnyktrade tänkarens dag. När varje träd kan tala som en nymf, eller en gud i en tjurs skepnad kan släpa bort jungfrur, när gudinnan Atena själv plötsligt blir dess, där hon med sitt härliga spann i sällskap med Peisistratos färdas genom Atens marknader – och detta trodde den hederlige atenaren – så är i varje ögonblick, liksom i drömmen, allting möjligt, och hela naturen omger människan, som om den vore en maskerad för gudarna, som bara roade sig med att i alla gestalter lura människan.

Människan själv har emellertid en oövervinnerlig benägenhet att låta sig luras och är liksom bortkollrad av lycka när rapsoden berättar episka sagor för henne som om de vore sanna, eller när skådespelaren i pjäsen spelar kungen ännu kungligare än han är i verkligheten. Intellektet, denna föreställningens mästare, är fritt och löst från sina verkliga slavtjänster så länge det kan lura utan att skada, och då firar det sina saturnalier. Aldrig är det överdådigare, rikare, stoltare, smidigare och djärvare: med skaparnöje kastar det om metaforerna och flyttar abstraktionernas gränsstenar, så att det till exempel betecknar floden som den rörliga väg som bär människan dit hon annars går. Nu har det kastat ifrån sig underdånighetens kännetecken: annars med dyster tjänstvillighet bemödande sig att visa vägen och verktygen för en stackars individ som är lysten på livet, och liksom en tjänare på jakt efter bye för sin herre, har intellektet nu blivit herre och får sudda ut minnen av ynkedom ur sitt ansikte. I jämförelse med dess tidigare handlande är allting nu, vad det än gör, präglat av föreställning, liksom det tidigare präglades av förvrängning. Intellektet kopierar människolivet, men uppfattar det som en god sak och tycks vara ganska till freds med det. Denna vidunderliga begreppsstomme, vid vilken den nödställda människan klamrar sig fast och på så sätt räddar livet, är för det frivorna intellektet endast en byggnadsställning och ett lekredskap för dess djärvaste konststycke: och när det slår sönder stommen, vräker den huller om buller och åter ironiskt fogar samman den, genom att para ihop det mest främmande och skilja på det närmaste, så visar det att det inte behöver dessa ynkedomens stöttor och att det nu leds inte av begrepp utan av intuitioner. Från dessa intutitioner leder ingen normal väg till de spöklika mönstrens, abstraktionernas land: för dem är ordet inte skapat. Människan förstummas när hon ser dem, eller talar i idel förbjudna metaforer och oerhörda begreppskonstruktioner, för att åtminstone genom att krossa och håna de gamla begreppskrankorna kreativt motsvara intrycket av en mäktig intuition.

Det finns tidsåldrar då den förnuftiga människan och den intuitiva människan står sida vid sida, den ena fruktande intuitionen, den andra hånande abstraktionen; den senare lika oförnuftig som den förra är okonstnärlig. Båda längtar efter att härska över livet: den ena genom att hon kan möta de huvudsakliga bristerna med förtänksamhet, klokhet, regelbundenhet, den andra genom att hon som en “överlycklig hjälte” inte ser dessa brister och bara uppfattar det till sken och skönhet förvrängda livet som verklighet. Där någon gång den intuitiva människan, som i det gamla Grekland, för sina vapen mäktigare och segerrikare än sin motpart, kan i gynnsamma fall en kultur gestaltas och konstens herravälde över livet etableras: denna förställning, detta förnekande av fattigdomen, denna de metaforiska åskådningarnas glans och över huvud denna illusionens omedelbarhet ledsagar alla yttringar av ett sådant liv. Varken huset eller gången, varken klädseln eller lerkrukan röjer att nödvändigheten uppfann dem: det verkar som om en upphöjd lycka och en olympisk molnfrihet och så att säga en lek med allvaret talade ur dem alla. Medan människan, ledd av begrepp och abstraktioner, med dessa endast avvärjer olyckan, utan att själv tilltvinga sig lycka ur abstraktionerna, medan hon eftersträvar så stor frihet som möjligt från smärtor, skördar den intuitiva människan, som står mitt i en kultur, redan i sina intuitioner, utom försvaret mot det onda, en oupphörligt inströmmande upplysning, klarhet, förlösning. Visserligen lider hon häftigare, när hon lider: ja hon lider också oftare, eftersom hon inte förstår att lära av erfarenheten utan gång på gång faller i samma grop som hon en gång har fallit i. I lidandet är hon sedan lika oförnuftig som i lyckan; hon ropar högt och ser ingen tröst. Hur annorlunda står inte den stoiska människan där under samma motgång, vis av erfarenhet, behärskande sig med begreppen! Hon, som annars bara söker uppriktighet, sanning, frihet från illusioner och skydd mot bakhåll, hon genomför nu, i olyckan, förställningens mästerstycke, liksom den andra i lyckan; hon visar inte ett skälvande och rörligt människoansikte, utan en mask med värdigt harmoniska drag, hon ropar inte och höjer inte ens rösten. När ett riktigt ovädersmoln utgjuter sig över henne, så höljer hon sig i sin kappa och vandrar med långsamma steg sin väg därifrån.

Översättning: Margaretha Holmqvist.
Ur Fridrich Nietzsche: Samlade skrifter band 2. Otidsenliga betraktelser I-IV / Efterlämnade skrifter 1872-1875 (Symposion, 2005)
Tidigare tryckt i Artes, 4/1984.

4 comments

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s