“En ung människa som har ett livligt intellekt”, uttalade Ulrich för sig själv och menade därmed förmodligen fortfarande sin ungdomsvän Walter, “skickar oupphörligt ut idéer i alla riktningar. Men endast det som väcker resonans i hennes omgivning strålar åter tillbaka på henne själv och förtätas, medan alla andra utsändningar skingras i rymden och går förlorade!” Ulrich antog utan vidare att en människa som är begåvad är det i alla avseenden, så att begåvning är ursprungligare än egenskaper; han själv var en människa med många motsatser och föreställde sig att alla egenskaper som någonsin har kommit till uttryck hos mänskligheten vilar tämligen nära varandra i varje människas själ, om hon över huvud taget har själ. Detta är kanske inte alldeles riktigt, men vad vi vet om uppkomsten av såväl det goda som det onda gör det mest troligt att var och en visserligen har sin speciella inre storlek men kan bära de mest olika plagg i detta nummer, om ödet har dem i beredskap för henne. Och därför tycktes det också Ulrich att det han just hade tänkt inte var fullständigt betydelselöst. Ty om det förhåller sig så att de vanliga och opersonliga idéerna under tidernas lopp förstärktes alldeles av sig själva, medan de ovanliga går förlorade, så att nära nog var och en med säkerheten hos ett mekaniskt sammanhang blir allt medelmåttigare, så förklarar ju detta varför den vanliga människan, trots de tusenfaldiga möjligheter som öppnade sig för oss, nu en gång är den vanligaste! Och det förklarar också varför det till och med bland de priviligierade människor som slår sig fram och vinner erkännande är en viss blandning av ungefär 51 procent djup och 49 procent ytlighet som har den största framgången. Detta hade redan länge förefallit Ulrich så invcklat meningslöst och outhärdligt sorgligt att han gärna skulle ha fortsatt grubbla över det.
(Robert Musil: Mannen utan egenskaper, s. 134-135)
Excerpter 
One comment