Psykoanalys och negativitet

när psykoanalysen är som bäst utgör den /…/ en negativ intervention. I dessa fall fungerar den psykoanalytiska läsningen som ett förståelsens verktyg som syftar till att lyfta fram det (ännu) icke tänkta hos ett ämne, det som finns inneboende i ämnet men som är mer än ämnet självt. Det är en form av läsning som söker stimulera och utvidga förståelsen inifrån objektet självt som visar på förutsatta förutsättningar och misskända sanningar. Negativiteten visar sig genom undvikandet att presentera det positivt bestämda, det vill säga konkreta alternativ till det förhandenvarande. I stället framvisas det redan befintliga, avskalat den förgivettagenhet som fördunklar. Det är en process som driven tillräckligt långt riskerar att omintetgöra meningsfullheten hos det vi analyserar, och som kan leda till ett tillstånd av kris, men samtidigt fungerar processen som en stimulering av vår egen självreflektion och föreställningsförmåga. På detta vis ger psykoanalysen som negativ gest uttryck för den permanenta revolutionens rörelse.

Det framstår med all tydlighet att Johansson inte använder psykoanalysen på detta sätt, framför allt i texterna om Strindberg och de som berör konstnärskapet. Johanssons psykoanalytiska kunskap lämnas intakt vid mötet med humanioran och framstår som ett raster som läggs på materialet snarare än att fungera som en stimulering inifrån materialet självt. Korsbefruktningen uteblir. En sant dialektisk negativ gest innebär nämligen alltid att också gesten förändras, att den antar en annan, och kanske även en ny betydelse. Vi tvingas konstatera att det genomgående saknas uttryck för genuina möten mellan Johanssons psykoanalytiska förståelse och de objekt han ämnar analysera. Måhända är det också här som problemet ligger, det vill säga att vad vi ständigt ser är just objekt och ingenting mer. Kan det vara så att vi står inför ett användande av psykoanalysen såsom en approprieringens teknik vilken under skenet av den inkännande förståelsen subtilt söker underställa sitt analysobjekt den psykoanalytiska läsningens herravälde? Det är onekligen en allvarlig anklagelse /…/

Det ideala fallet vore härmed en psykoanalytisk intervention som griper in i ett område i en öppenhet inför den återverkande rörelse som gör det möjligt för psykoanalysen att drivas mot ett immanent överskridande av sina egna begränsningar.

Utdrag ur Lennart E.H. Räterlinck, “Alltjämnt väntandes på metaformosen”, Divan 1–2/2015 (recension av Per Magnus Johansson, Psykoanalys och humaniora, 2014).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s